Av Mårten Sandén
Att kombinationen barn och brottslighet överhuvudtaget betraktas som underhållning är egentligen rätt märkligt. Men åtminstone sedan Mark Twain’s Tom Sawyer, detective från 1896 har det funnits deckarböcker riktade till yngre läsare. Erich Kästners Emil och detektiverna från 1929 (på svenska 1932) räknas som ett europeiskt portalverk och innehåller många av de beståndsdelar som har definierat genren: En mystisk och ondsint främling, stöld av betydande penningsummor, jakter i storstadsmiljö och modiga barn som med förenade krafter oskadliggör den vuxne förbrytaren.
I Sverige blev 1946 ett genombrottsår, mycket tack vare en pristävling för ungdomsdeckare som Rabén & Sjögren anordnade. Astrid Lindgren och Åke Holmberg kom på delad förstaplats med Mästerdetektiven Blomkvist respektive Skuggornas hus. Astrid Lindgren skrev ytterligare två böcker om Kalle Blomkvist, och Åke Holmbergs mest berömda skapelse, Ture Sventon, såg dagens ljus två år senare.
Sedan dess har genren gått i vågor, med perioder där det bara utkommit ett fåtal titlar per år och andra där de unga läsarna närmast översköljts av thrillers och pusseldeckare. Barndeckargenren har breddats och fått nya skott under åren, medan vissa delar av den har hållit sig påtagligt oförändrade.
I deckarböcker för de allra yngsta visar sig brotten (vanligtvis en stöld) oftast bero på missförstånd eller slarv. En vanlig upplösning är att den skyldige är ett djur, och ibland är även detektiverna och övriga misstänkta djur. Det finns en avväpnande lekfullhet i dessa historier, som inte sällan är bilderböcker, men för ett förskolebarn kan intrigerna säkert vara spännande nog.
Det man oftast tänker på när det handlar om deckare för barn är dock historier där två eller flera jämnåriga barn löser brott och mysterier med vuxna metoder. Emil och detektiverna fick bara en enda uppföljare, Emil och de tre tvillingarna från 1934, men regeln för barndeckare är annars att persongalleriet återkommer i bok efter bok.
Denna typ av bok, ofta kallad långserie-deckare, är vanlig även i dagens svenska barnboksutgivning. Det mest slående är den genreblandning som har ägt rum. Visst finns det fortfarande många serier där detektivarbetet är huvudsaken och deckarklubbarna har namn som Mysterieklubben, Hemliga Trean, Trillingtrion eller döps efter platsen där de är verksamma (Smögen, Södermalm, Gotland etc). Men det är också vanligt med böcker som kombinerar deckaren med ett helt annat tema, som Hästdetektiverna, Arkeologdeckarna, Cirkusdeckarna och Karatedeckarna.
En vanlig typ av intrig i långseriedeckarna är en whodunnit, eller pusseldeckare på svenska.
Premissen för en pusseldeckare är att presentera ett galleri av möjliga skurkar där alla utom en (eller ett visst antal) visar sig vara oskyldiga. Dessa potentiella förbrytare ska helst vara så vanliga som möjligt, men gärna med vissa idiosynkratiska drag, beteenden eller bakgrundshistorier som skulle kunna tyda på att de är den skyldige. Författaren sprider under berättelsens gång ut ledtrådar för den uppmärksamme läsaren att tolka.
Grov kriminalitet bland unga har dominerat media och samhällsdebatt de senaste åren och även fått genomslag i litteraturen. I ungdomsböcker ligger intriger och berättarton ofta nära nyhetsrapporteringen, även om den skönlitterära formen ger möjlighet till betydligt mer djupgående betraktelser.
Att hederlighet som framgångsstrategi har ersatts av kändisskap och ekonomiskt överflöd leder naturligtvis även till att barndeckarna förändras. Kontrasten mellan det juridiska systemets definition av ett önskvärt beteende och de bilder som ungdomarna – och vi andra också, förstås – ständigt matas med genom reklam och mediernas oräkneliga fiktiva och dokumentära skildringar av kriminalitet är stor.
Vanligt är att utsatta tonåringar ställs inför realistiska moraliska och juridiska dilemman, och att huvudpersonerna slits mellan småtråkig hederlighet och en glamorös men livsfarlig identitet som kriminell. Oavsett vad brottsligheten i böckerna består i är målet nästan alltid detsamma – att finna en genväg till ohämmad konsumtion och materiellt överflöd.
Rättvisans rådige förkämpe à la Kalle Blomkvist är inte längre någon självklar hjälte. Inte heller är den som bryter mot lagen självklart moraliskt underlägsen. I en tid där konsumtion av lyxvaror är den mest anammade definitionen av framgång blir valet mellan laglydig strävsamhet i obemärkthet och den stjärnstatus som gangsterlivet ger betydligt mer komplicerat.
