Kriminallitteraturen är spretig. I grunden känner vi igen den på att den oftast handlar om brott som begås och om försöken att identifiera och straffa brottslingarna. Men sätten att hantera temat varierar från gravallvar till komedi, brottsutredarna från snillrika men blida brittiska damer till poliskollektiv eller till beväpnade hämnare i storstadsdjungeln. Följaktligen har kriminallitteraturen i takt med att den växt i omfång och variation kommit att delas in i en mängd underkategorier som definieras utifrån skilda förhållningssätt till berättelsernas grundmotiv.
Exakt när kriminallitteraturen som sådan eller de olika underkategorierna uppstått är förstås oftast svårt att fastslå. Det har funnits berättelser om brott och jakten på brottslingar i hundratals år (flera utmärkta exempel på äldre och nyare kriminalhistorier hittar man i Dorothy L. Sayers klassiska trevolymsantologi Great Short Stories of Detection, Mystery and Horror 1928–1934, omtryckt in på 2000-talet). Men den typ av berättelser som först kom att dominera modern kriminallitteratur är ”pusseldeckaren” där en ensam detektiv tack vare sitt skarpsinne lyckas identifiera brottslingen genom att tolka för de flesta läsare obegripliga ledtrådar. Riktlinjerna skapades 1841 av Edgar Allan Poe med novellen ”Morden på Rue Morgue”; därifrån finns en obruten tradition vars mest berömda detektiv givetvis är Sherlock Holmes.
Han och hans många efterföljare dominerade i decennier helt kriminallitteraturen, men i år firar nästa stora undergrupp hundraårsjubileum. 1922 publicerades i decembernumret av deckarmagasinet Black Mask den första novell som entydigt kan kallas för en ”hårdkokt” kriminalhistoria: Carroll John Dalys ”The False Burton Combs”. Daly hade debuterat i samma tidskrift bara två månader tidigare, med den inte alls hårdkokta novellen ”Dolly”; och ett år senare, i juni 1923, introducerade han i novellen ”Knights of the Open Palm” sin första återkommande huvudperson, privatdetektiven Race Williams, som under drygt tjugo år likviderade skurkar i drygt sextio noveller och åtta romaner.
Race Williams fick snabbt efterföljare, inte sällan skapade av litterärt mer betydande författare än den språkligt grovhuggne Daly. I oktober 1923 publicerade Black Mask under pseudonymen ”Peter Collinson” Dashiell Hammetts debutnovell ”Arson Plus”, i vilken han introducerade sin namnlöse hjälte The Continental Op, som var anställd vid en privat detektivbyrå och återkom i 26 noveller och två romaner. Andra, redan etablerade författare i både Black Mask och andra av de många pulp-magasin som från 1920-talet till pocketbokens triumf i början av 1950-talet dominerade underhållningslitteraturen, började snabbt också skriva hårdkokta deckarberättelser; en av dem var juristen Erle Stanley Gardner. Och 1933 debuterade ännu en hårdkokt författare, Raymond Chandler, också han i Black Mask.
Vid det laget hade också flera av de hårdkokta författarnas noveller och följetonger i tidskriften börjat återutges i bokform och därefter också filmatiserats. Under tre decennier från 1930-talets början var den hårdkokta deckaren inte den enda men väl en av de allra bäst säljande formerna av kriminallitteratur. Den populäraste av dess författare var Mickey Spillane, som debuterade 1947 med romanen I, the Jury där han introducerade sin hjälte, den hämnande privatdeckaren Mike Hammer. När litteraturguiden Sixty Years of Best Sellers 1956 ställde samman en lista över de mest sålda böckerna i USA hade Spillane sex titlar bland de tio främsta.
De hårdkokta deckarnas framgång var knappast förvånande. 1920–1933 var den så kallade förbudstiden i USA, sedan kongressen infört ett huvudlöst totalförbud mot alkohol. Resultatet blev ett enormt ekonomiskt uppsving för den organiserade brottsligheten, populärt kallad maffian, som använde en icke ringa del av sina pengar till att muta politiker, tjänstemän och inte minst anställda inom rättsväsendet. Och det var just detta som de tidiga hårdkokta detektiverna bekämpade – med brutala och inte alltid helt lagliga metoder. Man kan mycket rimligt se dem som ättlingar i rakt nedstigande led till de hårdföra, ensamma revolvermän som med våld och skjutvapen upprätthöll rättvisan i den amerikanska västern i de häftade så kallade ”dime novels” som kom i slutet av 1800-talet, och föregick pulp-magasinen som billig och enormt populär underhållningsläsning.
Carroll John Daly drog upp riktlinjerna redan i debuten ”The False Burton Combs”. Den namnlöse jag-berättaren skildrar lakoniskt och empatilöst sin verksamhet. Han betecknar sig själv som ”ett slags privatdetektiv” som är ”mannen i mitten… inte en skurk och inte en polisman”. Dalys Race Williams var lika kallhamrad, men hade en viss sardonisk humor. Han konstaterar i förbigående att han ”…aldrig tagit livet av en kille som inte förtjänat det… man kan inte göra hamburgare utan att mala lite kött”. Och när han skjutit en skurk och noterar att denne dött gör han det med orden: ”Han var kall som en gammal ungmös leende”.
Daly var en slarvig författare och en ofta bedrövlig stilist, men den hårdkokta deckarform han varit först om att skriva fick snabbt mycket överlägsna upphovsmän. Dashiell Hammett har nämnts och kom med tiden att betraktas som en ledande amerikansk författare, inte minst sedan han övergivit sin Continental Op för detektiver som Sam Spade och den kriminelle Ned Beaumont i romaner som Riddarfalken från Malta respektive Glasnyckeln. Detsamma gäller Raymond Chandler med sina också litterärt betydande romaner om Philip Marlowe, som Den stora sömnen och Långt farväl. Långt råare och mer lakonisk i språket var Mickey Spillane, som i sina romaner under sent 1940-tal och 1950-tal skrev betydligt mer öppet om både sex och våld än någon av föregångarna. För det brottet mot vad som ansågs vara god smak och ton utsattes han både i USA och i andra länder för en mördande och ofta orättvis kritik. Slutraderna i debutromanen har blivit ikoniska. Mike Hammer har just skjutit den vackra kvinnliga mördaren i magen:
”Hur ku-kunde du?” flämtade hon.
Jag hade bara en sekund innan jag skulle ha talat till ett lik, men jag hann.
”Det var lätt”, sa jag.
Och Spillane förvandlade den hårdkokta romanen. Han skrev inte för kritiker eller traditionella bokläsare; han skrev för en generation som deltagit i ett världskrig och som bar med sig upplevelser som tidens smaktabun inte ansåg borde skildras. Efter hans exempellösa framgångar var det inte längre möjligt att linda in brutalitet och sex i artiga omskrivningar. Nu följde hårdkokta författare som Ross Macdonald (debut 1949) och John D. MacDonald (1950), ännu senare Robert B. Parker (1973), James Ellroy (1981) och Walter Mosley (1990). Så småningom fick de många männen också sällskap och konkurrens av ett ökande antal kvinnliga kolleger, även om en av dem redan mycket tidigt skrev en förnämlig hårdkokt deckare – Leigh Bracketts No Good from a Corpse utkom redan 1944 och förtjänar att vara en klassiker. Bland de senare ledande kvinnliga hårdkokta författarna finns Marcia Muller (debut 1977 med lovordade Edwin of the Iron Shoes), Sara Paretsky (1982) och Sue Grafton (också 1982).
Vid det laget var den hårdkokta deckaren dock sedan länge endast en bland många undergrupper inom kriminallitteraturen; dess kanske främsta konkurrent hade blivit polisromanen, där en eller en hel grupp poliser är huvudperson/er. Formens kanske tidigaste utövare var engelsmannen John Creasey, som inledde sin serie om inspektör Roger West vid Londonpolisen redan 1940, men den viktigaste författaren, och den som mer än någon annan gav den här sortens kriminalromaner deras form, var Evan Hunter, som från 1956 fram till sin död 2005 publicerade ett sextiotal romaner om det 87:e polisdistriktet i ett lätt fiktionaliserat New York. Till skillnad från de hårdkokta romanernas beväpnade privathämnare nådde polisromanen med sin ofta minst lika hårdkokta jargong och brutalitet snabbt Sverige via Maj Sjöwalls och Per Wahlöös tio böcker långa ”roman om ett brott”, som började utkomma 1965.
I samband med den här mycket ytliga presentationen av den hårdkokta deckaren bör vi även säga några ord om en parallellt framvuxen annan litterär strömning som ofta blandas ihop med den hårdkokta, men som har helt andra förtecken: ”noir”-litteraturen, som också den framträdde under i första hand 1930-talet och som fortfarande är livskraftig. Men hårdkokt och noir är alltså långt ifrån samma sak, och noir behöver inte ens handla om brott. Och finns brotten med är det snarare någon oskyldig som grips och straffas för dem. Kritikern Eddie Duggan har (parafraserat) sagt att i noir ligger det primära fokus på inre skeenden: psykisk obalans leder till självhat, aggression, sociopati eller ett tvångsmässigt behov att kontrollera andra. Medan hårdkokt målar upp en bild av institutionaliserad samhällskorruption. Eller med andra ord: noir-berättelsen handlar om människor fångade i en okontrollerbar verklighet där de är dömda att förlora greppet, gå under och till sist dö. Noir-litteraturens förgrundsgestalter var författarna James M. Cain, som romandebuterade 1934 med The Postman Always Rings Twice, och Cornell Woolrich, som i mitten av 1930-talet efter några föga framgångsrika romaner i Scott Fitzgeralds anda började skriva sin långa serie noveller och romaner om desperata människors vilsenhet i storstadsdjungeln, av romanerna först The Bride Wore Black 1940.
Noir-strömningen har förklarats som en reaktion på snabba samhällsförändringar: noir-berättelsen växte fram i skuggorna av första världskriget och den följande depressionen, den är mörk och modfälld i tonen och uttrycker en uppgiven, ofta cynisk, nästan undantagslöst nihilistisk attityd. Gestalterna är desillusionerade, sarkastiska, känslomässigt sargade och ensamma, ofta av både tvång och val. De är bundna vid sitt förflutna, där deras drömmar och förhoppningar krossats; av framtiden hoppas de ingenting. Karakteristisk är också dubbelheten hos centralgestalterna. Hjälten kan samtidigt vara monstret; hjältinnan samtidigt rovdjuret; skurken samtidigt en vilsen och tragisk fallen riddare. Bitterhet, misstänksamhet och isolering präglar personerna; explosiva erotiska möten, förräderi och cyniskt utnyttjande präglar deras förhållanden.
Men de längtar även efter trygghet, förtroende och försvunnen oskuld. Monstret i berättelserna är oftast psykopaten, som uppträder i många skepnader: den skrattande, sadistiska mördaren och den alldagliga grannen som inte kan kontrollera sitt ursinne; den omedvetet personlighetskluvne eller den meningslöst, slumpvis drabbade som drivs till vansinnesdåd därför att han ställts utan alternativ. I de hårdkokta deckarna skipar hjältarna rättvisa, om än brutalt. I noir-berättelsen finns ingen rättvisa. Till de centrala noir-författarna efter Woolrich hör Jim Thompson och David Goodis. De skrev fortfarande kriminalromaner, men som sagt behöver noir inte falla inom kriminallitteraturen: det är fullt rimligt att också kalla Albert Camus roman Främlingen för en noir-roman.
Den hårdkokta kriminallitteraturen fann många läsare i Sverige, däremot satsade få blågula författare på den. Begripligt nog: de politiska och sociala förhållandena i Sverige skilde (och skiljer) sig ofta starkt från de i USA. Beväpnade och stryktåliga privatdetektiver är det ont om, men vissa försök att skriva ”svenskt hårdkokt” gjordes, bl.a. i kioskhäften typ Alibi-Magasinet och Detektivmagasinet. Vad det gäller de litterära kvaliteterna kan de lämpligen förbigås med tystnad, liksom de enstaka böckerna: t.ex. Sexhäxor 1958 av Felix Upland är direkt parodisk. Ett namn som brukar nämnas är Anders Jonason, som skrev fyra inte alls dåliga romaner 1953–63, men de hör snarast hemma i den subgenre som kallas ”soft-boiled” (mjukkokt), och som är en blandning av främst pusseldeckare och hårdkokt litteratur; ett känt namn är amerikanen Rex Stout. Även dansken Dan Turèll och norrmannen Gunnar Staalesen är värda att nämna i det sammanhanget. Det närmaste som publicerats vad det gäller svenska noir-romaner är förmodligen Martin Holméns trilogi om Harry Kvist: Clinch, Nere för räkning och Slugger 2015–2017.
Men det hindrar inte att vi varmt gratulerar den hårdkokta deckarkategorin på hundraårsdagen. Och noir-formen på någonstans runt nittioårsdagen. Än är bägge vid liv och hälsa. Och kan ge oförglömliga läsupplevelser.
John-Henri Holmberg & Johan Wopenka
