Några beaktansvärda händelser år 1971:
Den s.k. almstriden brakar loss i Stockholm.
Stellan Bengtsson vinner VM i bordtennis.
Jugoslaviens ambassadör i Sverige skjuts ihjäl.
Thorbjörn Fälldin blir partiledare för Centern.
Sveriges första kärnkraftverk startas i Oskarshamn.
Och den 16 april grundas Svenska Deckarakademin.
Men givetvis kan inte en Akademi om kriminallitteratur skapas utan att det är någon typ av mysterium involverat. Ni som läste deckartidskriften Jury nr 4/2007 minns kanske rubriken på omslaget: ”En 36-åring fyller 50 – Akademin jubilerar”. Gåtfullt? Nå, svaret finns i tidskriften, där det berättas att journalisten och deckarförfattaren H-K Rönblom i en artikel i Aftonbladet 2 november 1957 föreslog att en svensk akademi för kriminallitteratur skulle grundas. Idén fyllde därmed jämna 50 år 2007…
Det var en förträfflig tanke, men det tog alltså sin lilla tid innan den blev verklighet. Hösten 1970 satte sig en kriminallitterärt tungt belastad kvartett ner och lade grunden: legendariske förlagsredaktören Åke Runnquist, bibliotekarien och kritikern Jörgen Elgström samt kritikerna Jan Broberg och Bo Lundin. Våren 1971 hade de diskuterat färdigt, planerat och beslutat att Akademin skulle bestå av 13 ledamöter: sex författare, sex kritiker och en allmänt genrekunnig person.
På den sistnämnda stolen placerades givetvis Runnquist. Kritikerna var Broberg, Elgström och Lundin, samt Kjell Stensson, Gunnar Unger och Iwan Hedman-Morelius. Vad det gällde författarna var det knepigare: invalda blev Maj Sjöwall, Per Wahlöö, Vic Suneson, Jan Ekström, Sven Sörmark och Maria Lang – vilket är sex namn. Men Sjöwall och Wahlöö delade en stol, varför en plats i början faktiskt var vakant. Det fanns inte så väldigt många högkvalitativa svenska författarnamn just då, bl.a. hade både H-K Rönblom och Stieg Trenter dessvärre redan avlidit.
Sedan dess har Deckarakademin hunnit förändras en hel del, och mycket blod har bildligt talat runnit under broarna. Den största omorganisationen skedde 1981, då antalet stolar utökades från 13 till 26. Det skedde i samband med att Akademin arrangerade den tredje internationella världsdeckarkongressen – som för övrigt fortfarande är den senaste – i Stockholm. Det behövdes helt enkelt mer folk till arbetet, varför man skapade 13 pallar, som dock snart byggdes om till stolar. Efter ytterligare omdaningar finns i dag 21 sådana; på ett par sitter ”allmänt genrekunniga”, de övriga är ungefär jämt fördelade mellan kritiker och författare.
Dessutom finns ett varierande antal hedersledamöter som väljs in. I dag handlar det om tidigare ledamöter som inte hinner med det arbete som enligt Akademins stadgar åligger dem: det kan vara t.ex. hälso-, ålders- eller tidsskäl – eller att de helt enkelt lämnat den kriminallitterära genren. De deltar dock i verksamheten i den utsträckning de hinner och orkar.
I dag torde Svenska Deckarakademin hos den breda allmänheten vara mest känd för sina priser. De första utdelades 1971: det för bästa till svenska översatta kriminalroman gick till Julian Symons för ”Den 31 februari”, medan det svenska debutantpriset tilldelades Ulf Durling för ”Gammal ost”; den sistnämnde sitter numera på stol nr 1 i Akademin. Eftersom Expressen då årligen delade ut sin Sherlock-utmärkelse till årets bästa svenska deckare, dröjde det några år innan Akademin lanserade ett pris även i den kategorin. Men 1982 fick Leif GW Persson det för ”Samhällsbärarna”, Expressen lade sedermera ner Sherlock och fr.o.m. 1987 är Akademins pris den viktigaste svenska utmärkelsen.
Flera andra priser har tillkommit för t.ex. faktabok, översättargärning, barn- och ungdomsdeckare samt det allra finaste: Grand Master-utmärkelsen, för livslång gärning i genren, inte enbart i Sverige.
Samtliga pristagare utses av Akademins ledamöter. Det tyngsta arbetet utförs av de båda A-läsgrupperna, en för de svenska deckarna (inklusive debutanterna) och en för de översatta. 2020 var det över 200 titlar – varav drygt 130 svenska. A-läsgrupperna nominerar ett antal böcker, som läses även av B-grupperna och därefter fattas besluten av Akademin i dess helhet.
Det förekommer ytterligare arbete bakom kulisserna. Akademin har ett nära samarbete med Svenska Deckarbiblioteket i Eskilstuna. Det sker en fortlöpande diskussion bland ledamöterna om den kriminallitterära genren och dess utveckling, inte minst om vad som egentligen är kriminallitteratur. Akademins ledamöter medverkar också enskilt på olika, främst nordiska, evenemang, inte minst Bokmässan i Göteborg.
Akademin har tidigare publicerat ett antal böcker på olika förlag, huvudsakligen novellantologier, men även faktaböcker och artikelsamlingar. Den senaste är ”221 Bra deckare du bör läsa innan du mördas” (2011).
Däremot har deckartidskriften Jury, utgiven 1972–2008, aldrig varit Deckarakademins tidskrift, vilket många tror. Missuppfattningen är förståelig: många Akademiledamöter medverkade i den, och de utgjorde också redaktionsledningen – under alla år ledd av Bertil R. Widerberg, också han givetvis mångårig ledamot. Detta till trots fick varken Akademin eller dess ledamöter någon särbehandling: ett exempel är den bok Jury gav ut av Ulf Örnkloo (jodå, också han ledamot!) i samband med Deckarakademins 25-årsjubileum 1996. I ”De bästa deckarna 1971–1996” granskar han de böcker som prisbelönats och funderar över om alla val verkligen varit de bästa.
Heta diskussioner har förts under alla år, kunniga debattörer med starka viljor kommer inte alltid överens. Alla är dock eniga om att genren inte bara skall utan måste diskuteras – det är nödvändigt för dess utveckling, förändring och framtid.
Det brukar sluta med vapenstillestånd, men inte alltid. Akademin beslöt 1973 att ge Richard Neelys roman ”Min vän Walter” om en psykotisk seriemördare priset som årets bästa till svenska översatta deckare. Maria Lang, varm försvarare av traditionella pusseldeckare, var mycket upprörd. Lang meddelade att hon avsåg att lämna Deckarakademin om en sådan bok belönades – och gjorde så när hon blev nerröstad. Saken väckte givetvis uppmärksamhet, och diskuterades i massmedia – samt i viss mån även i Langs roman ”Använd aldrig arsenik” (1984) och i hennes memoarer ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang” året därpå.
Mera anekdotiskt värde har bland annat dispyterna om huruvida Akademin kunde prisbelöna en dömd spion (Jan Guillou) eller rentav en ”väldigt bra bok”, som inte alls kom ut det år som prisutdelningen gällde. Förhållandet mellan kritiker och författare har inte alla gånger varit det allra bästa, inte heller mellan författare och författare: en svensk deckarförfattare avböjde ilsket inval i Akademin med orden ”varför skulle jag vara med i en akademi som gör reklam för mina konkurrenter?”
Också Jean Bolinder hade ett och annat att säga om Deckarakademin i sin självbiografi, ”I skuggan av Bolinders mekaniska verkstad” (2003). Särskilt irriterad var han över att hans hustru inte fick närvara vid ett akademisammanträde, vilket var och är kutym: de mötena är mellan ledamöter, inga andra.
Det skall också noteras att ledamöterna även uppmuntrat varandra och författare utanför akademikretsen. Ulf Durling berättar hur han, innan han valdes in i Akademin, på väg till dess höstmöte i november 1971 träffade ledamoten Jörgen Elgström i tunnelbanan:
Jag skulle motta mitt debutpris och när han undrade vad jag härnäst tänkte skriva blev jag svarslös. Det hade dittills inte för en sekund föresvävat mig att fortsätta inom genren. Sent den kvällen ondgjorde sig Gunnar Unger över att han saknat tydliga ledtrådar inför upplösningen i ”Gammal ost”. ”Lura inte läsarna nästa gång”, ropade han efter mig på Klarabergsgatan. Vad då nästa gång?
Men så blev det. Jag fick blodad tand och har haft det i 50 korta år. Så annorlunda då mot i dag! SvDA:s senast debutbelönade roman, Maria Grunds ”Dödssynden”, visar hur hopplöst det vore att nu få gehör för snälla mejeribaserade deckare. En sådan skulle nog inte ens jag rösta på!
Men Akademin lever och frodas alltså än, även om den i dessa coronatider får hålla sina möten på internet. Och det finns saker att glädjas åt, inte minst det faktum att de kvinnliga författarna och kritikerna i församlingen vuxit i antal: i dag är tio av de 21 ordinarie ledamöterna kvinnor.
Och till detta kommer svensk kriminallitteratur har aldrig varit så populär internationellt som den är i dag …
Anders Hammarqvist
Johan Wopenka
i samarbete med Bo Lundin
