Deckarförfattare ställs ofta inför svårigheter som kräver experthjälp.
Som den gången, kring 2010, när jag planerade att låta en skurk ta livet av en nyfödd bebis. Någonstans hade jag läst att en ansenlig mängd vallmofrön, krossade och blandade med ljummen mjölk, skulle göra susen. Men – om man som jag är noga med detaljerna – hur skulle jag veta att det fungerade?
Jag ringde Giftinformationscentralen. Den unge man som svarade meddelade nervöst att han inte kunde hjälpa till. Jag insåg att han misstänkte att jag var en presumtiv mördare.
Jag förklarade om igen vad jag sysslade med, berättade om min serie kriminalromaner och garanterade att jag inte hade några skumma planer. Han var fortfarande mycket skeptisk, men när jag insisterade på att få skicka länkar och andra bevis på min identitet och mina böcker fick jag i alla fall en mejladress, och mejlade uppgifterna.
Sedan hände ingenting. Det var långt till deadline och vallmo/opium-mordet fick stå kvar i manus i väntan på bättre besked. Men så – plötsligt − kom ett mejl från den motvillige experten. Det innehöll bara två rader:
”Du kan titta här” och sedan en länk till en vetenskaplig artikel om giftnivån i stora mängder vallmofrön. Jag hade haft rätt. Jag svarade omedelbart, tackade och frågade om jag, som en liten gentjänst, skulle kunna skicka en av mina böcker till den unge mannen. Vilken postadress?
Nej! svarade han omedelbart. Han kunde låna på biblioteket.
Detta är en av de frågor jag tänker ställa till de rättsmedicinare vi deckarförfattare ska få träffa på Rättsmedicinalverket den 2 februari:
− Gjorde giftinformatören rätt som inte ville hjälpa mig? Eller fel när han så småningom ändå gjorde det?
Kort sagt: Hur detaljerad kunskap kring mordmetoder kan/får en rättsmedicinare lämna ut?
Se mer om evenemanget på https://www.rmv.se/aktuellt/rattsmedicinalverket-i-unikt-samarbete-med-svenska-deckarakademin/
Karin Alfredsson
