Utomlands möter man ofta uppfattningen att nordiska deckare – eller Nordic Noir – som är den gängse paraplytermen i engelskspråkiga sammanhang numera – är särskilt våldsamma, det vill säga att de innehåller mer explicit våld än deckare från andra delar av världen. Detta är ju ett påstående som är ganska lätt avfärdat för den som har minsta överblick över den nordiska deckarutgivningen. Visst finns det enstaka väldigt våldsamma exempel, jag tänker exempelvis på Lars Keplers Lazarus som jag läste nyligen, men det finns ännu fler exempel på deckare härifrån som inte alls är särskilt våldsamma.
Naturligtvis beror den stora variationen när det gäller mängden våld i deckare första hand på vilken typ av deckare, vilken deckargenre, det rör sig om. Pusseldeckare och seriemördarthrillers, för att ta två ytterligheter, bygger på väldigt olika traditioner och genrekonventioner, och dessa reglerar också hur våldet som förekommer skildras och hur mycket våld som förekommer. I pusseldeckaren ser vi sällan våldet. Där upptäcks ett lik efter själva dådet och vanligtvis skildras då inte heller spåren av våldet på den döda kroppen särskilt detaljerat. Pusseldeckaren är helt enkelt inte en genre som går ut på att skrämma läsaren med hjälp av våld utan här är det den kluriga gåtan, mysteriet kring vem som egentligen är mördaren, som står i centrum. I seriemördarthrillern däremot är det thrillerns konventioner som styr. Här är huvudpersonen ofta i fara och samhället ska gärna speglas rått och realistiskt. Läsaren ska drivas framåt genom texten med hjärtat i halsgropen, och gärna bli så skrämd som möjligt. Då skildras i allmänhet även våldet och dess effekter utförligt och detaljerat, och hotet om våld ruvar ständigt i kulisserna.
Det är också väldigt vanligt att man hör att deckarna bara blir våldsammare och våldsammare. Igen, det beror på vilken deckargenre vi talar om. De nya kriminalkomedier som blivit så populära i Sverige på senare år – jag tänker på författare som Catharina Ingelman-Sundberg och Annette Haaland – är ju i princip våldsfria. Då fanns det mer våld i sextio- och sjuttiotalets polisromaner av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Däremot innehåller dagens polisromaner av Sjöwall-Wahlöö-typ mer våld än originalen, så något ligger det ändå i att genren som helhet blivit mer våldsam. Samtidigt ser vi en ökad genrespridning idag och med den också en väldigt stor variation när det gäller mängden våld och graden av hur explicit det skildras. Vissa läsare gillar helt enkelt att utforska och skrämmas av våld i fiktionens form, och läser då den typ av deckare som erbjuder tillfälle för detta. Andra finner det obehagligt med våld även i fiktiv form och väljer istället de böcker där våldet är minimalt och där eventuella våldshandlingar alltid sker utom synhåll för läsaren. Andra har specifikt svårt med att läsa om våld mot exempelvis barn eller djur, eller om sexuellt våld, och undviker böcker där sådant förekommer – men de har inga problem med deckarvåld i allmänhet. Även om man kan säga att våld är en naturlig del av deckargenren, finns det förmodligen nästan lika många olika preferenser när det gäller hur skildringen av detta våld bör se ut som det finns läsare.
Dessutom har naturligtvis även deckarförfattarna sina egna specifika motiv bakom hur de väljer att skildra våld, något som tillsammans med genrevalet också påverkar i vilken form läsaren möter våldet. En del författare, som exempelvis Caroline Engvall, använder våldsskildringen för att skapa uppmärksamhet kring och sprida kunskap om olika former av övergrepp som sker i verklighetens Sverige idag. För andra författare fungerar våld och hot om våld snarare kanske främst som en spänningsskapande berättarteknisk finess.
Trots att den svenska deckaren fyller en viktig funktion som varande den litterära genre framför andra som sedan sextiotalet används till att diskutera och belysa aktuella samhällsfenomen, är deckaren till syvende och sist också en underhållningsgenre. Våld är en viktig del av dagens underhållningsindustri, och så även av den svenska deckaren. Att skildra mord och mordmysterier utan att skildra våld gör därtill att man rör sig bort från den realistiska verklighetsskildringen som ofta anses vara något av deckarens signum. Men på dagens enorma deckarmarknad finns det som sagt utrymme för stor variation och för många olika preferenser, även när det gäller våldet och i vilken utsträckning det skildras.
Det som är viktigt är att vi ständigt fortsätter att diskutera är hur våldet skildras, var gränserna går för när det blir pornografiskt eller glorifieras, snarare än upplevs som skrämmande. Och efter att ha läst så många deckare under så många år är jag beredd att säga att den främsta skillnaden i hur man som läsare upplever våldet ligger i ur vems perspektiv författaren väljer att skildra våldshandlingen. Skildras det ur förövarens perspektiv är det lättare att det blir fel. Skildras det ur offrets perspektiv är det lättare att det blir ”rätt”. Och ofta blir det kanske allra bäst när man lämnar en lagom del av skildringen till läsarens egen fantasi och föreställningsvärld.
Kerstin Bergman
