Av John-Henri Holmberg
“Hur k-kunde du?” flämtade hon.
Jag hade bara ett ögonblick innan jag skulle ha talat till ett lik, men jag hann.
“Det var lätt”, sa jag.
De tre raderna är kanske de oftast citerade – och fördömda – i kriminallitteraturens historia. De avslutar Mickey Spillanes debutroman I, the Jury från 1947. Romanen introducerade privatdetektiven och världskrigsveteranen Mike Hammer, som svär att hämnas mordet på sin bäste vän sedan kriget. På slutsidorna inser han att mördaren är den kvinna han i berättelsen träffat och blivit förälskad i, men väljer trots det att hålla löftet till sin vän. Men nästan alla de som upprört citerat bokens slutrader har undvikit att sätta in dem i deras sammanhang och kontext. Vad de ville visa, och fördöma, var att Hammer till synes känslokallt dödar en kvinna. För så gjorde man inte på den tiden, inte i rumsren litteratur. Det var mycket annat man inte heller gjorde. “Jag tog jävligt god tid på mig med att sparka honom i ansiktet. Han drämde in i dörren och låg där och bubblade. Så jag sparkade honom igen och han slutade bubbla”, skrev Spillane i The Big Kill. Den tidige Mike Hammer är mannen som utkräver öga för öga och tand för tand. Vad han lever på är oklart; de fall som redovisas i romanerna om honom är så gott som alla oavlönade, uppgifter han tar på sig därför att någon som stått honom nära eller sökt hans hjälp har blivit dödad och han beslutar sig för att hämnas.
Frank Morrison “Mickey” Spillane, född 9 mars 1918 och död 17 juli 2006, var under många år världens mest avskydde och utskällda författare. “Vämjeliga”, skrev den brittiske deckarexperten Julian Symons om hans böcker. “Med gängse estetiska mått mätt utan tvekan en usel författare”, skrev Åke Lundqvist. Jan Broberg kallade honom “omdömeslös och sensationslysten”. Böckerna är “fulla av sexualitet och sadism”, skrev Anthony Boucher i New York Times. Exemplen kan tusenfaldigas. Men samtidigt var han världens mest lästa författare.
Spillane vägrade kalla sig “author”, författare; han var bara en “writer”, skribent. Han skrev för att få mat på bordet och pengar till elräkningen. Många “författare” avskydde honom. Raymond Chandler kallade Spillanes deckarhjälte Mike Hammer för “en liten killes fantasi om en tuff kille.” När Spillane besökte samma bar i Key West som Ernest Hemingway hängde ett signerat foto av Hemingway på väggen, och ägaren bad Spillane att också ge honom ett. Vid Hemingways nästa besök fick han syn på fotot av Spillane och krävde att det skulle tas ner. Barägaren vägrade och Hemingway gick ursinnig därifrån med sitt eget foto. I en intervju bad journalisten Spillane kommentera “fejden” med Hemingway. “Vilken Hemingway?” sa Spillane. “Elakare än så blev han aldrig”, sa Spillanes fru Jane efter hans död. “Mickey var en lycklig människa. Det var nog inte Hemingway.”
Författare eller skribent. Det Spillane också gärna framhöll var sin arbetarklassbakgrund och sina krigserfarenheter. De är kanske bara halva sanningen. Hans far var bartender, invandrad från Irland; hans mor hemmafru av skotsk härkomst. Sonen föddes i Brooklyn men växte upp i Elizabeth, New Jersey, där han gick ut high school 1935, började på college men hoppade av i stället blev badvakt, senare trampolinartist på Ringling Bros. and Barnum & Baileys cirkus och försäljare på varuhuset Gimbels. Under kriget var han jaktpilot, sedan flyginstruktör i arméflyget. När han efter kriget gift sig och behövde pengar till ett hus skrev han debutromanen I, the Jury på nitton dagar.
Men det som saknas i den historien är Spillanes litterära bakgrund. Han lärde sig läsa innan han började skolan och slukade böcker. Vid tio hade han läst både Jules Verne och Moby Dick. Och han läste deckarmagasin. Hans favorit var det mest kända av dem, Black Mask (1920–1951); där skrev på 1920- och 1930-talen Dashiell Hammett, Raymond Chandler och de flesta av periodens ledande kriminalförfattare. Men den som gjorde störst intryck på den unge Spillane var Caroll John Daly, sannolikt helt rättvist kallad den hårdkokta deckarberättelsens skapare. Mest känd av hans hjältar var Race Williams, en gatsmart frilans som var lika snabb med knytnävarna, tungan och revolvern. Williams var hjälte i över 30 noveller och romaner; Dalys hårdkokta stil, snabba berättartakt och mörka storstadsmiljöer inspirerade inte bara Hammett och Chandler utan än mer den mycket unge Spillane, som läste dem med ficklampa under täcket. På femtiotalet, när Daly utan stor framgång skrev seriemanus och filmmanus, klagade han på Spillane: “Jag är utfattig och den där killen blir rik på att skriva om min detektiv.”
Själv hade Spillane också skrivit ända sedan skoltiden och vid 22 började han sälja manus och kortnoveller till serietidningar. Han skrev för Superman och Batman, Captain Marvel och många fler. Efter kriget fortsatte han med de uppdragen, men skrev också på spekulation en originalserie om privatdetektiven Mike Danger. Den hittade inget förlag, men den nygifte Spillane behövde pengar till ett hus. Han skrev om serien till en roman och lät sin detektiv behålla personlighet och miljö men byta efternamn till Hammer. Romanen kontrakterades av förlaget Dutton som utgav den inbunden 1947. Kritiken var nedgörande och bara några få tusen exemplar såldes. Spillane hade fått tusen dollar i förskott. Det räckte till det byggmaterial han behövde och han tog itu med att själv gräva grunden till och mura villan där han och hans fru flyttade in. Här kunde historien om Mickey Spillande ha slutat, för Dutton var inte intresserat av fler böcker.
Men sedan hände något. 1948 grundades förlaget New American Library, inriktat på att i pocket återutge såväl klassiker som fackböcker och underhållningslitteratur. Skönlitteraturen publicerades under förlagsnamnet Signet, och i december kom I, the Jury som Signetbok för 25 cent. Inom ett år hade den sålts i över en miljon exemplar och nu ville både Dutton och New American Library ge ut fler romaner av Spillane. Han skrev den fristående The Long Wait, om en man med minnesförlust som återvänder till en småstad där han finner sig både igenkänd och efterlyst. Också den hänförde läsarna, men det var Mike Hammer de ville ha, och Spillane gjorde dem till viljes: från 1950 till 1952 kom fem nya Hammer-romaner: My Gun Is Quick, Vengeance Is Mine!, One Lonely Night, The Big Kill och Kiss Me, Deadly. Därefter tog Spillane en paus, skrev en handfull noveller men utgav ingen ny roman förrän 1961. Vid det laget hade de första sju sålts i över sjuttio miljoner exemplar. När Spillane 1995 efter många års upprörda interna diskussioner fick det amerikanska kriminalförfattarsällskapets Stormästarpris skämtade han i sitt tacktal om upplagorna: “Efter ett föredrag jag höll någonstans kom en bibliotekarie fram och sa att hon läst i tidningen att alla mina sju romaner fanns med bland de tio pocketböcker som sålts mest genom tiderna. Och att hon tyckte att det var en skandal. Så jag sa: Damen, ni borde vara glad för att jag inte hade skrivit tre till.”
Kanske var det ren närsynthet som fick så många att stå oförstående inför fenomenet Mickey Spillane. När han exploderade på marknaden var detektivberättelsen en sedan länge etablerad form. Från tidiga författare som Edgar Allan Poe och Émile Gaboriau gick en rät linje via Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes till Agatha Christie, Dorothy Sayers, Georges Simenon och Ellery Queen. De skrev alla underhållningsromaner för en bildad medelklasspublik, koncentrerade sig på gåtlösningar och undvek att mer närgånget redovisa det våld som trots allt oftast drabbat någon innan detektiven kallas till platsen. I USA, där brottssyndikat under 1920- och 1930-talens förbudstid var jämnstarka med den ofta korrumperade polismakten, utvecklades den mer realistiska hårdkokta deckaren där hjälten ger sig ut bland våldet på gatorna. Med också de hårdkokta deckarna skrevs av intellektuella och riktade sig till en medelklasspublik. Raymond Chandler gick i privatskola i London och ville bli poet; James M. Cain var universitetsutbildad journalist; Dashiell Hammett var Pinkertondetektiv men utvecklade snabbt en lyrisk, drömsk konstprosa. Vid slutet av 1940-talet var den slags detektivromaner som utgavs i bokform snarare än i massmarknadens novellmagasin en i allt väsentligt rumsren litteraturform, riktad till traditionellt uppfostrade medelklassläsare.
Spillane var tjugo eller fler år yngre än Hammet, Cain och Chandler. Han hade skolats som berättare i serietidningarna, som i USA uppstått som utgivningsform 1934 och som främst lästes av tonåringar och av landets soldater. Och han hade personlig erfarenhet både av andra världskriget och av dem som slogs i det. Han skrev för läsare som varit i strid och som visste att världen varken bestod av engelska herrgårdar eller filosoferande detektiver. Redan den första sidan i I, the Jury anger tonen:
Där inne låg min bäste vän död på golvet. Liket. Nu kunde jag använda det ordet. I går var det Jack Williams, killen som sovit i samma lera som jag under två års krig i stinkande djungler. Jack, killen som sa att han skulle ge högerarmen för sina vänner och sen gjorde det när han hindrade en jävla japan från att sprätta upp mig. Han tog bajonetten i biceps och de amputerade armen på honom.
Mike Hammer har kommit hem från samma krig som Spillanes läsare. Böckerna anklagades för att vara sadistiska och brutala. Men Spillane visste att hans läsare hade sett våld och död på nära håll och tonade inte ner sina skildringar. Böckerna anklagades för att vara pornografiska. Det är de på inget sätt, men Spillane visste att hans läsare var sexuellt erfarna också utan att vara gifta och skrev om sex på ett för sin tid öppet sätt. Samtidigt är Mike Hammer fångad i samma dubbelmoral som sin tids västerlänningar: han går i säng med kvinnor som attraherar honom, men tänker vänta till äktenskapet innan han gör det med kvinnor han blir förälskad i. Det synsättet var allmänt åtminstone fram till början av 1960-talet. Böckerna anklagades för att vara melodramatiska. Ur en aspekt är det sant: allt i dem leder fram till en överrumplande upplösning, och Spillane låter aldrig miljöer eller reflektioner stå i vägen för händelseförloppet. I själva verket integrerar han skickligt sådana inslag i berättelsen. Och språkligt imponerar han i sina omsorgsfullt selektiva beskrivningar, där rena iakttagelser utan att ges någon tolkning ändå frammanar inte bara en miljö utan en stämning. Här är det första stycket i romanen One Lonely Night:
Ingen gick någonsin över bron, inte en kväll som den här. Regnet var tunt, nästan ett dis, en kall grå ridå som skilde mig från de bleka ovaler av vitt som var ansikten instängda bakom de immiga fönstren på bilarna som väste förbi. Till och med strålglansen som var Manhattan om natten hade krympt till några få sömniga, gula ljuspunkter i fjärran.
Det stycket är svårt att känna igen i den svenska utgåvan. För översättningarna måste nämnas. Svenska kritiker anklagade Spillane för rasism. I originalen är sådana inslag svåra att hitta. Men i Karl-Rune Östlunds översättningar finns de tyvärr. När Spillane skrev “his skull” (“hans skalle”) översatte Östlund “negerskalle”. När Spillane säger att deras “environment” (“miljö”) gjort nyanlända grupper i New York till brottslingar översatte Östlund “arv och miljö”. Exemplen är tyvärr otaliga, liksom andra felöversättningar, förkortningar och vulgariseringar. För Spillande blev också grovt omskriven. Citatet här ovan anges liksom de andra i den här essän i min egen översättning; i Manhattanserien utkom One Lonely Night 1954 under titeln I morgon död, och där låter samma stycke så här:
“Folk brukar aldrig gå till fots över bron, åtminstone inte såna där kvällar. Regndiset hängde som tunga slöjor, och en kall, grå gardin stod mellan mig och de vita ovalerna, de suddiga ansiktena, som satt instängda bakom immade fönster i bilarna, som väste förbi på den sura asfalten. Till och med det färgsprakande skådespel, som strålade från Manhattan varje kväll, dämpades ner till ett par tre sömniga, gula ljus, som skymtade i fjärran.”
Andra gånger är Östlund synbarligen för finkänslig för att översätta vad Spillane egentligen skriver. I Utan misskund (Vengeance Is Mine) finns en erotiskt laddad scen som i original slutar:
Her teeth were clamped together. Her eyes were vicious.
”Make me”, she said.
Another trickle of blood ran down my chin, reminding me what had happened. I reached up and smacked her across the mouth as hard as I could. Her head rocked, but she still stood there, and now her eyes were more vicious than ever. ”Still want me to make you?”
”Make me”, she said.
Det blev för mycket för Östlund och hans uppfattning om sina svenska läsare. I översättningen lyder samma stycke:
Hon höll tänderna hårt sammanbitna. Ögonen var flammande eldar.
– Ta mig, sa hon.
Och man är ju för fasen inte mer än människa.
Visst blev Spillane hårt kritiserad också i engelskspråkiga länder. Men den som bara läst honom på svenska vet inte ens hur eller vad han skrev.
Den miljon exemplar av I, the Jury som såldes i pocket det första året talade sitt tydliga språk. New American Library ökade sin utgivning av omtryckta hårdkokta deckare. Förlaget Fawcett var djärvare och startade 1950 serien Gold Medal med originalskrivna kriminalromaner. Här utkom John D. MacDonald, Charles Williams, David Goodis. Andra förlag följde efter. Lion Books tog över Jim Thompson från Fawcett. Royal Books introducerade Charles Willeford. Avon utgav Chester Himes. Permabooks introducerade Ed McBain.
Kanske hade några av de här och de andra nya författarnas romaner kommit ut också om originalpocketförlagen inte funnits. Men långt ifrån alla; det var i lågprisutgåvor den hårdkokta och nihilistiska kriminallitteraturen blomstrade och fann sina läsare. Dutton fortsatte att ge ut Spillanes romaner inbundna, och försäljningen steg förvisso. Men över nittio procent av hans läsare köpte pocketutgåvorna.
Den amerikanska originalpocketdeckaren var till stor del en direkt konsekvens av Spillanes försäljningsframgång. Där föddes den mörkare, mer frispråkiga, förvisso mer brutala men också mer realistiska kriminallitteratur som numera sedan årtionden dominerar. Där debuterade och skrev de författare som i dag är centrala i den moderna kriminallitteraturens historia. Och samma sak skedde också i Sverige.
Hos oss hade de första försöken med pocketböcker gjorts runt 1950. Men genombrottet kom 1952 med B. Wahlströms deckarserie Manhattan, som också redigerades av den flitige översättaren Karl-Rune Östlund. Serien utkom med en roman i månaden; den fjärde utgivna titeln var Spillanes I, the Jury, som fick titeln Hämnden är min. (När hans tredje roman visade sig heta Vengeance Is Mine men fick bli Utan misskund.)
Manhattanserien blev en enorm framgång, fortsatte i över 40 år och kom till slut att omfatta 475 titlar. Här introducerades efterkrigstidens hårdkokta deckare i Sverige.
Men i Sverige var originalpocketserierna ännu sämre sedda än i USA. Vi kallade dem “kioskböcker” och “skräplitteratur”. Den inbundna deckarutgivningen i landet dominerades fram till mitten av 1960-talet av Maria Lang, Stieg Trenter, H.-K. Rönnblom och översättningar av “rumsrena” författare som Agatha Christie och John Dickson Carr. Men miljoner svenskar läste Manhattanseriens hårdkokta författare, där några av Spillanes titlar nådde upplagor på över en halv miljon exemplar. När en svensk roman 1965 drastiskt bröt med den salongsfähiga traditionen var kritikerna till att börja med inte nådiga. För rå, för brutal, för utmanande, för mörk. Men den och fortsättningarna hade en färdig publik i de läsargenerationer som växt upp med kioskböckerna, som sedan länge brutit mot vedertagen anständighet och litterär finkänsla. Så med tiden blev Roseanna och de följande titlarna i Per Wahlöös och Maj Sjöwalls Roman om ett brott till en svensk klassiker och en av svensk litteraturs genom tiderna största internationella framgångar. Kanske också det, på omvägar, tack vare Mickey Spillane.
Själv fortsatte Spillane att skriva. Särskilt produktiv var han aldrig. Under de sextio åren från debuten 1947 fram till sin död gav han allt som allt ut 30 romaner. Tretton hade Mike Hammer som huvudperson, femton var andra kriminalromaner med andra protagonister och två var ungdomsromaner. Men efter de sju romaner han gav ut fram till och med 1952 ägnade sig Spillane åt annat. Han skrev en tid manus till en tecknad serie baserad på Hammer. Han gjorde ölreklam i TV, roade sig med noveller men sålde också samvetsgrant som nyblivet Jehovas vittne tidningen Vakttornet från dörr till dörr, han spelade privatdetektiv i James Edward Grants föga minnesvärda cirkusdeckarfilm Fruktans arena (Ring of Fear, 1954), han hade en hand med i TV-serien om Mike Hammer som gick i 78 avsnitt 1957–1959.
När han återgick till romanskrivandet var det först med två nya Mike Hammer-romaner, The Girls Hunters och The Snake. Så här återvände Hammer efter sju år:
De hittade mig i rännstenen. Natten var det enda jag hade kvar och till och med den höll på att ta slut. Jag hörde bilen stanna, dörrarna öppnas och stängas och två röster tala. Ett par armar ryckte upp mig på fötter och höll mig fast.
“Full”, sa polisen.
Den andre vred mig runt in i ljuset. “Han luktar inte illa. Och det där jacket i skallen har han inte fått av att trilla.”
“Rånad?”
“Kanske.”
Jag sket i vad de kom fram till. Bägge två hade ändå fel. För två timmar sen var jag full. Inte nu. För två timmar sen var jag ett rytande lejon. Sen seglade flaskan genom rummet. Nu var det inget lejon kvar.
I den tredje av de nya Hammer-romanerna, The Twisted Thing (1966), började Spillanes ton och koncentration slappna. Kanske hade han tröttnat. Kanske kändes Mike Hammer inte lika hemtam i mitten av 1960-talet som han gjort i början av 1950-talet. Privatdetektiverna var ute, ersatta av de sofistikerade spionerna. 1964–1966 hade Spillane stuckit emellan med fyra spionromaner om Tiger Mann, ett föga engagerat försök att skriva en amerikansk, lite tuffare och lite mindre blaserad James Bond. De gjorde ingen stor succé. Ett annat experiment, en rejält uppsexad deckare i vad Spillane själv kallade “Jacqueline Susann-stil”, The Erection Set, lyckades uppenbart varken entusiasmera sin författare eller hans läsare. Spillane kopplade av med ett par ungdomsböcker, ett par fristående kriminalromaner och de tre sista Mike Hammer-romaner han utgav, de två sista (The Killing Man, 1989, och Black Alley, 1996) nästan självparodiska – ända sedan början hade Spillane låtit Hammer åldras i realtid, och eftersom han av allt att döma var i 35-årsåldern i debuten 1947 var han rimligtvis minst 75 i The Killing Man och ytterligare nära ett decennium äldre i Black Alley. Spillane roar sig följaktligen med att både låta Hammer själv reflektera över att så hårda snubbar som förr tillverkas inte längre, och inte heller så hållbara, och hans ständiga sekreterare och i de sista böckerna från 1952 också fästmö Velda ha synpunkter på att vid det här laget ha varit förlovad längre än någon vettig människa borde acceptera. För nostalgikern saknar romanerna inte charm. Men i jämförelse med de tidiga är de en smula avslagna. Tiden hade gått ifrån Mike Hammer, och de sista romanerna känns mer som ett tidsfördriv och ett avsked till de trogna läsare som fortfarande fanns kvar. När Mickey Spillane dog, 88 år gammal, fanns få av hans böcker längre i tryck, även om deras samlade upplagor i dödsrunorna angavs ha nått omkring 225 miljoner.
Efter Spillanes död har en av hans nära vänner, författaren Max Allan Collins, tagit på sig uppgiften att ge honom nytt liv. Sedan 2007 har han redigerat, kompletterat och utgivit hittills 22 ofullbordade romaner och en samling oavslutade noveller av Spillane. Ytterligare några romaner är aviserade. Man kan imponeras av Collins både hängivenhet, tveklöst äkta kärlek till Spillane, och pastischeringstalanger. Men ska jag vara riktigt ärlig känns det här och där att Spillane kanske hade goda skäl till att avbryta arbetet med de här manuskripten och låta dem bli liggande. Det hindrar inte att jag bör vara ärlig: jag har inte läst fler än tre eller fyra av de 23 postuma böcker Collins har fått utgivna.
Och till den som får lust att pröva en av kriminallitteraturens mest inflytelserika, i Sverige mest förbisedda och överallt mest utskällda – men samtidigt mest lästa – författare vill jag säga: läs i original, inte i översättning, och börja med någon av de sju böcker Mickey Spillane gav ut före 1960. Det var de som höll miljoner läsare trollbundna, som förvandlade 1950-talets deckarutgivning och därmed hela kriminallitteraturen, och som gjorde honom älskad, hatad och legendarisk.
