Två insikter aktualiserades för mig av fjolårets coolaste deckare. För det första hur svårt det är att säga det allra minsta om det viktigaste i en kriminalroman. För det andra hur svårt det är att vara genuint originell.
Diskussionen om en kriminalromans struktur och djupare mening går nästan alltid förlorad, eftersom plotten i de bästa böckerna (den där som inte går att avslöja) alltid är sammanvävd med dess existentiella mening. Det innebär i och för sig inte att deckarkritiken måste vara så slätstruken som den är just nu, men även när den är som bäst tvingas den undvika kärnpunkterna.
Detsamma måste tyvärr ske i den här lilla texten, eftersom frågan ställs på sin spets i den bok jag vill säga några ord om.
Det var väl Einstein som sa något om att idéer är extremt ovanliga, att man får vara glad om man har en enda i sitt liv. Den här boken är av typen once in a lifetime, en ovanligt precis fullträff när det gäller just precis en idé. En enda. Men fantastisk.
Australiensaren Christian White hade skrivit en tajt debutthriller vid namn The Nowhere Child – där han lät det klassiska skräckscenariot med ett litet barn som försvinner hitta nya vägar – när han lokaliserade den där lilla, fina twisten som nog bör räknas som en einsteinsk idé.
Det sker i boken The Wife and the Widow. Här snackar vi uppföljare. Och ändå är allt så lågmält.
Det handlar om en hustru och en änka – a wife and a widow – som båda har varsitt liv på Belport Island, en fiktiv ö utanför Victorias kust i södra Australien. De är dock väldigt olika. Kate är sommargäst, Abby bofast, Kate någon sorts övre medelklass, Abby är kassörska i en affär som lever på att sälja livsmedel till sommargästerna.
Kates make försvinner och visar sig ha ett hemligt liv som har med Belport Island att göra. Han blir mördad (ja, jag avslöjar plotten, men inte på rätt nivå) och hon blir änka. Abby har precis motsatt problem, hon är hustrun som tvingas konfronteras med att hennes make är en mördare.
Storyn utvecklar sig milt men ändå obarmhärtigt, med ständiga små förskjutningar av fokus, minimala förflyttningar som får intrigen att liksom dallra. Vi kommer nära både Kate och Abby, vi inte bara förstår dem, vi ser dem i oss själva och oss själva i dem. Det är skarpt, tätt, jordnära, realistiskt, känslostarkt.
Men så finns den där supertwisten…
Fast den riktiga cliffhangern är förstås när en svensk förläggare får nys om The Wife and the Widow.
Arne Dahl
(Jan Arnald)
