Visst sysslar författare med konst?
Fast konst och konst. Konsten är väl att sälja skiten som nån luttrad bokhandlare, eller om det var en gallerist, sa.
Pandemin med alla sina inställda föreläsningar och events hade skapat ett bokberg i mitt hem. Nöden är uppfinningarnas moder. Julen nalkades – var brukade jag själv hitta en julklapp i sista stund?
Jag trodde egentligen inte själv på idén. Men frågan var fri. Jag förväntade mig ett nej ett samtal bort.
Men det blev ja.
Så nu sitter jag här mitt på Nordstadstorget mitt i julmarknaden. Eget stånd bland handstickade baskrar, halmbockar med pågående dekorering av röda band, hemsydda grytlappar med symaskinen igång, hemstöpta grenljus och små tillskapade tomtar att hänga i granen. Aldrig tidigare och sannolikt ej heller senare har en författare kilat in sig mitt i Nordstans hektiska julkommers.
Mycket till kommers blir det dock inte. Men en del samtal, och inte bara med besökare. Julbockarnas mamma Alice är kontaktsökande och fast hon säljer bra är det något med henne. Vi småpratar alltmer mellan varven.
Alice behöver gå ifrån då och då. Så då säljer jag julbockar istället för böcker. Det är faktiskt både lättare och roligare att slippa tala i egen sak.
Alice tackar. Jag får en julbock. Jag signerar en roman och ger henne. I mitt eget stånd händer inte så mycket. Mest sitter jag och tittar på folk. Alice ser ledsen ut men säger ingenting och jag vill inte fråga.
Uppe vid taket håller en man på med nåt elektriskt. Han klättrar i fackverket som en get. Många lampor. Strålkastare riktade nedåt, grotesk belysning i jättekransar och de hundratals metrarna girlanger i detta stora köptempel. Girlanger såväl både horisontellt som vertikalt. Mannen svingar sig som en apa, inget säkerhetstänk där inte.
Plötsligt blir det svart. Typiskt! Jävla klantskalle, säkert har de skickat upp någon utan behörighet. Det ska då sparas på allt.
Ögonen vänjer sig. Musakmusikens Jingle Bells plingar vidare som om ingenting hänt.
Då ser jag i dunklet hur en man faller samman!
Det blir kaos, någon ropar Ring ett ett tvååå!!! Jag hör att flera genast ringer: Ambulans – Nordstan – Skynda er! Samtidigt hukar sig folk kring den fallne och av rörelsemönstret att döma påbörjas genast HLR direkt på det hårda stengolvet – ett två tre fyr..! Folk kan, folk har gått hjärtlungräddningskurser. Hämta hjärtstartare! Var är ambulansen!
Ambulansmän med ryggsäck och en bår kommer lubbande och allt ordnar sig. Professionella och snabba som de är kör de igång sin hjärtstartare.
Uppenbarligen med nöjaktigt resultat. För snart lyfter de upp mannen på båren och det bär iväg.
I samma stund kommer ljuset tillbaka.
Varför gjorde jag inget? Varför satt jag som förlamad bakom mina framlagda böcker?
Jag ser mig skuldmedvetet omkring.
I julbocksståndet är det tomt på såväl kunder som Alice. Det måste vara tillfälligt för jag ser att nycklar och mobiltelefon med kortfodral ligger framme fullt synliga. Hon vet att jag har koll och har väl bara glömt att säga till i röran.
Jag håller uppsikt. Ingen försöker ta något.
Efter en timme sms:ar jag ledningen och frågar efter Alice? Hon har inte synts till sedan strömavbrottet.
Föreståndaren dyker upp direkt. Hon ser orolig ut. Skyndsamt tar hon hand om Alices värdesaker och kommer sedan fram till mig.
– Såg du inget? Då, när hon försvann?
– Nej. Det var mörkt.
– Såg du verkligen inget? Att någon kom och… tog henne?
– Va? Vad då tog? Du menar att hon skulle förts bort? Så befängt. Då hade hon väl skrikit. Det var mörkt och sen fick ju en man ett hjärtstillestånd.
– Hjärtstillestånd? My ass!
– Va??? Skulle det där ha varit fejk menar du? Aldrig i livet, det var på riktigt, han är på akuten nu. Vad är det egentligen du antyder? Att nån vill henne illa? Hon skulle ha skrikit såklart. Det finns säkert en förklaring. Inte hade hon tigit om nån försökt något.
– Tystnad räddar liv. Hon om någon visste detta. Jag menar vet. Nu låser jag in julbockarna och om någon kommer förbi och frågar så vet du ingenting och känner inte ens till henne. Kan du lova mig det?
– Eftersom tystnad räddar liv?
– Det egna livet, räddar det. För nu är det allvar. Hoppas du får sålt lite böcker.
God Jul kära vänner! Ytterligare två dagar har nu gått här i Nordstan och jag har ännu inte fått någon förklaring. Jag saknar både Alice och julbockarna, ståndet är tillstängt och låst.
Men oj, nu står en karl här och vill prata. Så jag måste sluta. Verkar dock ointresserad av mina böcker.
Men har en trave röda julbocksband i famnen. Så sorgligt. Blanka röda sidenband, vackra och breda. Med miner visar han att han vill lämpa av dem i Alices stånd? För det är ju jag som förvarar dubblettnycklarna här under disken och det vet han tydligen. Starka röda band att hålla samman de stora knippena halm. Åh, hoppas hon kommer snart!
Det kan väl inte vara så farligt, att bara släppa in honom? Så att han får lämna av de där rullarna?
Jag följer med.
Aino Trosell
