Precis som vi, är författare läsare. Därför har litteraturhistorieskrivningen i hög ― alltför hög? ― grad intresserat sig för författares läsning för att utröna influenser på deras verk. När det gäller Hans-Krister Rönblom (1901―65), författare till 10 klassiska detektivromaner med lektorn Paul Kennet som hjälte, har han själv lagt ut ett spår: hans arbeten om den brittiska författarinnan Dorothy L Sayers (1893―1957).
I Aftonbladet 26.12.1956 publicerade Rönblom en artikel, ”På jakt efter Lord Peter Wimsey”, där han entusiastiskt och humoristiskt presenterade Sayers’ kriminallitterära författarskap (omtryckt i Jury 1988:1). Artikeln dokumenterar med all önskvärd tydlighet, att Rönblom verkligen har läst hela Sayers’ produktion.
Det finns ytterligare ett belägg för Rönbloms sayersintresse, nämligen artikeln om den engelska författarinnan i Bonniers Lexikon, band 12 (1966) spalt 528. Textstället i fråga är kort och koncist: ”Sayers, Dorothy L(eigh),” f. 1893, d. 1957, engelsk författarinna. S:s detektivromaner, med lord Peter Wimsey i hjälterollen, utmärker sig för god litterär stil, grace och humor. Miljöskildringen är ofta verkningsfull (The Nine Tailors, 1934; De nio målarna, 1939). 1937 lämnade S. detektivfacket och ägnade sig åt katolskt författarskap och en översättning av Dantes Gudomliga komedi (1―3, 1949―62).”
Artikeln är osignerad, men på s. IX i samma band återfinner man i presentationen av medarbetarna i lexikonet följande uppgift: ”Hans-Krister Rönblom (†) fil. dr., författare, redaktör i Aftonbladet (artikeln Dorothy Sayers)”.
Ytterligare ett bidrag av Rönbloms hand kan beläggas i lexikonet, nämligen den längre artikeln ”Detektivroman”, publicerad i band 3 (1962) spalt 927.
Nu inställer sig genast flera frågor. Varför medverkade Rönblom, som med undantag för sin sista bok, Wennerström ― spionen (1964), utgivits av Norstedts förlag, i ett uppslagsverk hos Albert Bonnier? Kom initiativet från honom eller från förlaget? Var det Bonniers kongeniala sayersöversättarinna Sonja Bergwall som var den förmedlande kontaktpersonen? Varför skrev han endast två artiklar ― han bör ju onekligen ha varit kompetent att författa fler bidrag på området? Hindrades han från att fullgöra mer omfattande uppdrag för lexikonet av sin död 4.2.1965?
Det naturliga i ett fall som detta vore ju att gå till förlagets arkiv och söka upplysningar. Bonnier Fakta levererar emellertid ej sina papper till det centrala förlagsarkivet, utan har ett eget. Där har dock av någon anledning inga papper sparats efter lexikonutgivningen på 1960-talet. ”Alla brev och andra arkivalier som rör Bonniers Lexikon är bortkastade; de har ansetts ointressanta”, meddelade uppslagsverkets huvudredaktör Uno Dalén i ett brev till mig den 11.6.1988. Några telefonsamtal och brev bringade åtminstone relativ klarhet i frågan om H.-K. Rönbloms medverkan i Bonniers Lexikon.
Rönblom hade ― enligt uppslagsverkets litteräre redaktör Hans Levander i intervju 15.9.1988 ― ursprungligen engagerats för att skriva artikeln ”Detektivroman”. (Även detta bidrag är anonymt, men författaren framgår av medarbetarpresentationerna på s. VIII i band 3.) Levander ansåg det viktigt, att en fackman skrev artikeln i fråga, och skötte själv kontakten med Rönblom.
Frågan varför Rönblom endast skrev två av artiklarna i uppslagsboken besvarade Hans Levander med att medarbetarna fick ”dåligt betalt”, och att man endast engagerade specialister utanför redaktionen för mera övergripande uppslagsord.
I detta läge är det desto mer anmärkningsvärt, att Rönblom ändå levererade en sayersartikel. Man kan utgå ifrån, att initiativet här faktiskt kom från författaren, eftersom redaktionen knappast kan ha haft något skäl att ge just denna engelska författarinna någon särbehandling. Av den inledningsvis nämnda artikeln om Dorothy Sayers i Aftonbladet 1956 framgick redan, att hennes författarskap varit särskilt angeläget för Rönblom. Intresset tycks ha varit ihållande, eftersom han nästan ett decennium senare förlängde sin karriär som lexikograf för att manifestera det, trots det obetydliga ekonomiska utbytet.
Sonja Bergwall synes alltså ej ha tagit initiativet till sayersartikeln, vilket hon även konfirmerade i intervju 8.7.1988. (Visserligen finns det i Bonniers arkiv ett par brev från Bergwall till Paul Kennets upphovsman från sommaren 1964, men dessa berör kamerala ting.)
Sayersartikeln är sannolikt det sista av H.-K. Rönblom själv korrekturlästa manuskriptet av hans hand. Den i Poe-klubbens årsbok 1965 publicerade uppsatsen ”Schopenhauer och detektivromanen” (ursprungligen tryckt i BLM 1956:10), som elegant och lärt sammanfattar Rönbloms syn på genren, korrekturlästes efter författarens död av hans maka (brev från Hertha Rönblom till Åke Runnquist 8.2.1965 i Bonniers förlags arkiv). Det är emellertid den året därpå anonymt publicerade artikeln om Dorothy L Sayers, som blev H.-K. Rönbloms sista tryckta hälsning till sina många läsare.
Den som är intresserad av att fördjupa sig i Rönbloms liv och författarskap rekommenderas att läsa Lars Wendelius: Deckarförfattaren H.-K. Rönblom. En profilteckning (1995), som ingår som volym 30 i serien Litteratur och Samhälle (1995:2).
Dag Hedman
