alla tiders deckare

1973 utkom Spårhundarna, där Bo Lundin, hedersledamot och en av Svenska Deckarakademins grundare, porträtterade romandetektiver. Tjugo år senare kom Spårhundar, spioner och spännande personer, en utökad version där även andra äventyrliga huvudpersoner fick plats.

Båda böckerna är slutsålda sedan många år, men detektiverna finns kvar i deckarhistorien och är värda att få nya läsare. Nu har vi utökat Bosse Lundins spårhundar med flera romandetektiver, både äldre och yngre än de ursprungliga. Några av Deckarakademins ledamöter står för texterna om sina favoriter bland de litterära detektiverna. För bibliografierna svarar akademiledamoten Johan Wopenka. 

Edgar Allan Poes C. Auguste Dupin

I begynnelsen var mordet; Kain dräpte Abel. Hektor slog ihjäl Patroklos och blev själv ihjälslagen av Akilles. Kung Oidipus sökte spår för att finna faderns mördare – och fann vid vägens slut sig själv.

Strax efteråt kom gåtan, paradoxen och det sluga svaret, byggt på slutledningar: räven i Aisopos’ fabel avböjer besök i lejonets håla, ty många spår leder dit, endast lejonets därifrån. Daniel agerar detektiv i apokryferna. Ciceros tal som försvarsadvokat står inte Perry Masons efter.

Men kriminalgenren kan visserligen söka sina yttersta rottrådar långt borta i den antika myten: dess starka och bärkraftiga rötter började gro först kring 1800 med romantiken och dess intresse för undantagsmänniskor och märkliga händelser. Engelska protokoll från pittoreska mordrättegångar började publiceras. Franske f.d. storboven, sedermera polischefen, Vidocq skrev memoarer.

Och i april 1841 publicerade amerikanen Edgar Allan Poe novellen ”Morden på Rue Morgue”, där den opierökande gentlemannen C. Auguste Dupin från länstolen löste mysteriet med de avdagatagna kvinnorna på Bårhusgatan i Paris.

Dupins avkomma har varit lika riklig som, stundom, livlig. I ”The New Yorker” skaldades det uppgivet någon gång slutet på fyrtiotalet:

       A psychopatic private eye,
       complete with bourbon, scotch and rye
       and panting wenches running wild:
       Monsieur Dupin, behold your child!

Chevalier C. Auguste Dupin var fjärran från såväl whiskyn som psykopatologin och de flämtande damerna, men är inte desto mindre urfader till inte bara alla de hårdkokta privatögonen, utan också till mästerdetektiver som Sherlock Holmes (som självmedvetet hävdade att ”Dupin var en klåpare”), lord Peter Wimsey och Ellery Queen – och i tidens fullbordan till såväl Ellis Peters’ medeltida klosterbroder Cadfael som, långt borta en oändlig framtid, Isaac Asimovs R. Daneel Olivaw, där R står för Robot.

I begynnelsen var Dupin: den allra förste detektiven i den allra första detektivberättelsen. Den anonyme berättaren i den novellen – och de andra, ”Mysteriet Marie Rogêt” och ”Det stulna brevet”– berättar föga om honom. Han tillhörde, får vi veta,

”en framstående, ja ryktbar släkt, men hade genom en mängd motgångar blivit bragt till sådan fattigdom, att hans energi dukade under och han upphörde att umgås i stora världen och att bemöda sig om att återvinna sin förmögenhet. Tack vare sina fordringsägares tillmötesgående hade han dock fått behålla en liten del av sitt fädernesarv, och på räntan av detta arv kunde han med iakttagande av noggrann sparsamhet förskaffa sig livets nödtorft, utan att bekymra sig om dess överflöd. Böcker var hans enda lyx.”

I förbigående noteras några andra biografiska fakta i novellerna: kontoristen Adolphe Lebon hos Mignaud & Fils har — en gång gjort Dupin en tjänst, och det är arresteringen av Lebon som väcker Dupins intresse för de rysliga morden ett slutet rum på Rue Morgue. Ministern D., mannen som lade beslag på det stulna brevet i novellen med samma namn, har en gång i Wien spelat Dupin ett elakt spratt, som denne ”godmodigt lovade hålla i minnet” och får betalt för gammal ost.

Mycket mera är det inte, men en del att fundera över. Likt många senare romandetektiver kommer alltså Dupin från den Fina Världen, en gentleman, som av purt intresse och – trots relativ fattigdom – utan tanke på ekonomisk ersättning ägnar sig åt att lösa kriminalgåtor. Han är inte längre så rik att han kan väcka läsarnas avundsjuka, men rik nog att slippa arbeta för brödfödan – vilket ger honom gott om tid över att ägna sig åt tankearbete. Han känner dem han behöver känna, från polischefen och ministern ner till kontoristen, men Poe bryr sig föga om att sätta samman de spridda pusselbitarna till en konsekvent karaktär.

Likt inte så få av sina efterföljare är Dupin också en outsider, som ställt sig utanför ”stora världen”, trasslig i nerverna, men försedd med ett lysande intellekt. Och likt en oräknelig skara senare kolleger åtföljs han av en krönikör, en Watson, genom vars beundrande ögon läsaren ser geniet gripa sig verket an.

Den något senare ”riktige” dr Watson delade våning med Sherlock Holmes på den icke existerande adressen Baker Street 221 B i London, där de båda ägnade sig åt sina respektive yrken – läkarens och privatdetektivens. Poes namnlöse berättare delar bostad med Dupin på – den också fiktiva – adressen Rue Dunôt 33, Faubourg S:t Germain i Paris. De för ett ganska säreget liv:

”Vid morgonens första gryning slöt vi till de tjocka fönsterluckorna till vårt gamla hus och tände ett par parfymerade vaxljus, vilka endast förmådde utsända ett blekt och spöklikt ljus. Vid skenet av dessa sysselsatte vi oss sedan med att drömma, läsa, skriva eller samtala, intill dess klockan tillkännagav att det verkliga mörkret hade inträtt.

Då begav vi oss arm i arm ut på gatorna, fortsättande dagens samtalsämnen, eller strövade vida omkring till sent på natten, under sökande efter de oändligt växlande nöjen som det tysta iakttagandet av livet bland en storstads ljus och skuggor förmår skänka.”

Två unga män, som ägnade sig åt parfymerade vaxljus och promenader arm i arm: vad hårda grabbar som Mickey Spillanes Mike Hammer skulle sagt om saken är det bäst att inte ens tänka på. Man behöver dock inte vara en Mike Hammer för att anse C. Auguste Dupin vara en rätt trist typ, blott alltför benägen att ta ordet och behålla det i långa monologer: ”Mysteriet Marie Rogêt” består nästan uteslutande av en sådan prata, där Dupin med en modern term ägnar sig åt källkritik och pressforskning kring tidningsuppgifterna om ett mord.

Poe bryr sig inte om att dölja – tvärtom understryker han saken i fotnoter – att de klipp Dupin läser högt ur och ofta föraktfullt kommenterar är hämtade från verkligheten. Fast det var inte Marie Rogêt i Paris som blev mördad, utan Mary Rogers i New York, det var i Hudson River hon påträffades, inte i Seine, och det var bl.a. ”New York Journal of Commerce” som skrev om saken, inte ”Le Commerciel”.

”Mysteriet Marie Rogêt” saknar nästan allt vad lokalfärg heter och det är heller inte påfallande gott om varan i de två andra novellerna om Dupin. Poe var en mästare i att ladda skräckstämningar och en briljant analytiker, däremot varken någon personskildrare eller någon miljömålare. Det är ganska typiskt att det inte spelar minsta roll för läsarintresset att berättarens namn, utseende, ålder, vanor eller ens tänkande (utöver en seg diskurs kring ”de själsförmögenheter som kallas de analytiska” i inledningen till ”Morden på Rue Morgue”) förblir obekanta. Resonemanget, oftast framfört i monologform av Dupin, är huvudsaken, resten stannar i skuggan.

Men resonera kan han förvisso, även om en modern läsare ibland kan tycka att han har författaren på sin sida nästan komiskt hög grad, då han lägger fram sina tvärsäkra påståenden (”Jag har redan tidigare påpekat att en verklig förbrytare eller ligist aldrig är utan näsduk, den är närmast ett yrkesattribut”) och intrigen strax bekräftar dem.

Lika roande, men då är leendet betydligt mera respektfullt, är det att snart 200 år efteråt notera hur Dupins tre insatser som detektiv (ett ord som för övrigt Poe inte använder) lägger en stadig grund för det mesta, som sedan kommer i genren.

Redan i ”Morden på Rue Morgue” finns som sagt Watsongestalten och den geniale privatspanaren, det slutna rummet och föraktet för den tröga officiella ordningsmakten. Där finns också för första gången det dramatiskt pittoreska mordet och de djärva slutledningarna ur länstolens djup, den oskyldigt misstänkte som ska räddas och brottsplatsundersökningen, som ger rader av ledtrådar (som polisen missat).

”Det stulna brevet” ökar på listan med en statshemlighet, som i fel händer kan ställa till med storpolitisk kalabalik och med en noggrant uppställd omöjlighet, som till sist visar sig vara endast skenbar. Det finns inte ett enda gömställe i minister D.:s rum, som inte nagelfarits av polisen och Poe anstränger sig att räkna upp dem allihop – men brevet finns förstås rummet i alla fall och Dupin, iklädd gröna glasögon, har ingen svårighet att hitta det mitt framför näsan på ministern.

Det är som att höra gamla schlagers: varenda ackord känns behagligt välbekant – och det är alldeles för lätt att glömma att de en gång var alldeles fräscha och fullkomligt överraskande. Dupin var en besserwisser och en tråkmåns. Däremot är han fortfarande nöjsam att följa i spåren när han lägger ut texten kring de tre kriminalfall han en smula förstrött, men med genial slutledningsförmåga intresserade sig för medan de parfymerade vaxljusen spred sitt spöklika sken och mörkret sakta föll över Paris.

Berättelserna om C. Auguste Dupin heter i original ”The Murders in the Rue Morgue” (1841), ”The Mystery of Marie Rogêt” (1842) och ”The Purloined Letter” (1844). De finns alla mängder av antologier på alla språk

Den som vill läsa mera om chevalier Dupin rekommenderas Michael Harrisons pastischsamling The Exploits of the Chevalier Dupin 1968, utökad upplaga Murder in the Rue Royale 1972.

ARTHUR CONAN DOYLES SHERLOCK HOLMES

Det var aldrig meningen att Sherlock Holmes skulle bli klassisk. Redan efter de första tolv novellerna om den skarpskurne piprökaren på Baker Street 221 B var Conan Doyle utled på sin skapelse. Han fick 1 000 pund för ytterligare ett dussin, men gjorde i den sista av dessa slag i saken: den bedrövade dr Watson fick berätta om Holmes’ beklagansvärda död i Reichenbachfallen i Schweiz.

Det gick förstås inte an i längden. Förläggaren tjatade och Doyle skrev Baskervilles hund, 1902, med handlingen förlagd till tiden före Reichenbach. 1905 var det dags igen: den doyleska villan behövde byggas till, Holmes fick mirakulöst uppstå från de döda. Sen fick han leva. Den sista novellsamlingen om hans bragder kom 1927, tre år före Doyles död och långt in en tid då andra ideal började göra sig gällande: Dashiell Hammett hade skrivit hårdkokta noveller i flera år, Hercule Poirot och Peter Wimsey var redan väl etablerade.

Allt som allt blev det femtiosex noveller och fyra romaner om Holmes och Watson. Av dessa sextio hör bara åtta till den sort som malicen gärna förknippar med deckargenren; blodiga mordgåtor, komplett med tilltygade lik och annan standardrekvisita. I inte mindre än femton av historierna har inget brott begåtts, och resten, trettiosju stycken, rör allehanda stölder och bedrägerier.

Sherlock Holmes betraktades alltså som en knappt uthärdlig födkrok av sin författare. Denna dåligt maskerade likgiltighet hade en god sak med sig: Doyle gav katten i litterärt finsnickrande och konsekvens i detaljerna. Han bara skrev, och slumpade det sig så att Watson fick heta James i stället for John någonstans, så spelade det ingen större roll.

Denna nonchalans var som sagt av godo. Den medförde att det finns tusen större och mindre inadvertenser att återfinna i Holmeshistorierna, motsägande detaljer, omöjliga intriger, egendomliga dateringar. På detta faktum bygger den kanske säregnaste litteraturforskning som världen skådat. Tusentals Holmesvänner, så kallade sherlockianer, lusläser texten och kommer med fyndiga förklaringar för att få problemen att gå jämnt ut.

På en vägg i Londonsjukhuset St. Bartholomew’s sitter en minnesplakett. Den har texten: ”på denna plats uttalades på nyårsdagen 1881 dessa odödliga ord: ’Ni har varit i Afghanistan, märker jag’ av mr Sherlock Holmes då han för första gången träffade medicine doktor John H. Watson.” Det var ett historiskt tillfälle, det första mötet mellan världshistoriens störste och mest namnkunnige detektiv och den man, som skulle bli hans vän, följeslagare och krönikör. Båda var vid skral kassa och behövde någon att dela en lägenhet med. De fann husrum på Baker Street 221 B, där mrs Hudson tog hand om dem i en liten våning sjutton trappsteg upp.

Watson hade, som Holmes så riktigt påpekade, just kommit från kriget i Afghanistan. Han led fortfarande av sviterna efter en kula i axeln (eller benet, uppgifterna är motstridiga) och levde för tillfället på sjuklön. Han tog livet lugnt och fann snart att Holmes var en förträfflig person att sammanbo med: stillsam och med regelbundna, om än originella vanor.

Då och då fick Sherlock besök, varvid han bad Watson dra sig tillbaka till sovrummet. Besökarna kom från alla samhällsklasser. Watson hade ingen aning om i vilka ärenden de besökte Holmes. Först den 4 mars 1881, tre månader efter deras första möte, berättade Sherlock vad han höll på med: ”Jo, ser du, jag har ett enastående yrke – jag är troligen den ende världen i mitt slag: jag är en konsultativ detektiv, om du förstår vad det innebär.”

Och förstod inte Watson, så fick han snart tillfälle att förbättra kunskaperna. Med A Study in Scarlet (först översatt som Förföljd), började deras samarbete kring kriminalsaker. Watson fick stanna kvar i vardagsrummet och lyssna på de häpnadsväckande ting som där avhandlades. Tillsammans skyndade de ut i Londondimman på förbrytarjakt. De är ett klassiskt par, en Don Quijote och Sancho Panza i drottning Victorias London: den ene lång, mager och skarpskuren, den andre fyrkantig och stadig och oföränderligt beundrande.

Holmes förvarade cigarrerna i kolboxen, tobaken i en persisk toffel och räkningarna fastnaglade på spiselkransen med en dolk. Watson såg och förundrades i sin jordbundna själ, förstod kanske inte alltid, men var obrottsligt lojal mot sin originelle vän.

Det var inte bara Holmes’ skarpsinnighet som ideligen förvånade honom. Han är ocksä ofta vad man skulle kunna kalla för socialt förundrad. Doktor John H. Watson är nämligen, som Sherlock Holmes nästan ömt konstaterar någonstans, den rättskaffens och överhetsrespekterande engelsmannen personifierad. Inför det romantiska geniet Holmes förblir inte så lite skräckblandat förtjust, ungefär som klassens ordningsman längtansfullt och lite skrämt kan stirra på klassens busfrö. Nog pirrar det hans korrekta ämbetsmannasjäl när Holmes mitt natten rusar in till honom och viskar:

– Fort Watson, kläderna och inte ett ord! Glöm inte revolvern! Spelet har börjat!

Precis som de läsare som slukade hans berättelser fick han vara med ute på natten, bland bovar och banditer och uppleva hiskliga äventyr utan att egentligen själv vara inblandad mer än som vittne. Han är vår ställföreträdare vid Holmes’ sida – och som litterär konstruktion är han så etablerad att han blivit ett begrepp, ”en watson”. Som sådan har han många söner, även i Sverige.

Och var finns egentligen den där berömda tillbucklade plåtlådan, som han deponerade i en Londonbank och som innehåller anteckningar om alla de äventyr som han inte hann skriva ner, men som han på det mest irriterande och fantasieggande sätt ibland i fiörbigående hänvisar till? Fallet med jätteråttan från Sumatra, fallet med kardinal Toscas plötsliga död, som förde Holmes till Rom, fallet som involverade den skandinaviska kungafamiljen, den egendomliga historien om Isadora Persano, som påträffades spritt språngande galen med en tändsticksask framför sig, innehållande en mask som sades vara okänd för vetenskapen …

Ibland undrar jag om inte Watson skarvar en smula kring de där aldrig berättade historierna, roar sig på sitt diskreta viktorianska sätt på vår bekostnad med att hitta på de egendomligaste fall för att reta vår fantasi. Man tar honom inte riktigt där man sätter honom, den gode doktorn, det finns ett litet porlande stråk av ironi inför Holmes’ märkvärdigheter hos honom ibland, en storögdhet som kan förefalla en liten aning spelad.

De hann med tjugofem äventyr tillsammans, innan det var dags för ”Det sista problemet”, historien om händelserna vid Reichenbach. Där fanns dramat med det spräckliga bandet, berättelsen om de rödhårigas förening, historien om ingenjörens tumme och den om kapplöpningshästen Silver Blaze. Men märkligast var kanske ändå den förvånansvärda novellen om en skandal Böhmen.

Där tycks nämligen den kylige Holmes förete tecken på förälskelse. Kvinnan hette Irene Adler – Holmes kallar henne alltid ”Kvinnan, den enda”, meddelar Watson – och var skön altsångerska och inte oäven utpressare. De båda fick varandra inte: Holmes följde tidsmodet för detektiver och fryste ner eventuella varmare känslor. Men det hindrar inte att Irene av en del sherlockianer utpekas som mor till mästerdetektivens son, en begåvad herre i vars namn vokalerna förekommer i samma kombinationer som namnet Sherlock Holmes; läs gärna Rex Stouts romaner om det montenegrinska deckargeniet Nero Wolfe.

Höjdpunkten i Holmes’ karriär är hans sammandrabbningar med den onde professor Moriarty. Denne brottets Napoleon korsade detektivens väg några gånger, för att slutligen måndagen den 4 maj 1891 möta honom dödlig tvekamp på randen av Reichenbachfallen, nära byn Meiringen i Schweiz. Platsen pryds numera med en sherlockiansk minnessten.

Mysterierna är mångahanda. Texten – novellen ”Det sista problemet” – berättar om hur Holmes och Watson på flykt undan Moriarty söker sig ner genom Europa. Holmes är inledningsvis förklädd, men åtföljd av sin välkände och högst oförklädde vän Watson. Hur hade han tänkt sig att på det sättet undkomma Moriartys spioner?

I Meiringen besöker de båda Reichenbachfallen. Watson luras av ett falskt sjukbud åter till byn nere i dalen och Holmes möter Moriarty. Watson återvänder och läser Holmes’ efterlämnade meddelande med detaljer om mötet. Han larmar bybefolkningen, men draggningar floden nedanför fallet är resultatlösa. Varför det, undrar sherlockianerna. Aare är en lugn liten flod, som det borde ha varit lätt att hitta lik i om det funnits några.

Vi vet av fortsättningen på sagan att Sherlock själv aldrig föll ner från klippbranten – men det verkar ju som om inte heller Moriarty omkommit! Vad blev det av honom? Ett – av många – förslag går ut på att han smög sig över gränsen till Österrike och lade sig till med ett nytt namn, för att med tiden försöka skapa ett nytt brottets imperium. Namnet han valde var Adolf Hitler …

När Holmes med tiden återkom den 5 april 1894 – och halvt skrämde ihjäl stackars Watson – berättade han med några ord vad han haft för sig sedan sist. Han hade rest i Tibet (och forskat efter snömannen?), han hade passerat genom Persien, tittat in i Mecka, besökt kalifen i Khartoum (kalifen fanns inte där de aktuella åren!) och forskat i koltjärederivat i sydfranska Montpellier.

En djärv teori gör gällande att denne Holmes II (efter Reichenbach) var en bedragare. Indicierna är onekligen många. Holmes I hade tillkännagivit att han tänkt dra sig tillbaka 1891. Holmes II fortsätter arbeta till 1904. Holmes I spelar ofta fiol, Holmes II rör instrumentet en enda gång. Holmes I tog ofta till kokainsprutan för att lugna nerverna. Holmes Il rör aldrig giftet. Och så vidare.

Och hur förhåller det sig med den förklaring Holmes ger för sin bortavaro, när han kommer tillbaka i novellen ”Det tomma huset” i The Return of Sherlock Holmes? Han säger att han hållit sig undan för att Moriartys gäng skulle tro att han var död I samma andetag berättar han hur en medlem av detta gäng bevittnat hans lyckade flykt uppför klippväggarna vid Reichenbach!

Vare därmed hur som helst: Holmes var tillbaka i London. Än en gång satt de båda vännerna vid brasan på Baker Street 221 B och hörde de sjutton trappstegen knarra under klienternas fötter. Måhända var Holmes lite tröttare och inte fullt så genial denna andra halvlek, men han var gengäld mera mänsklig, ransonerade sin överlägsenhet och kunde kosta på sig förvånande utflykter det högstämt poetiska.

Omkring 1904 drog sig den store detektiven tillbaka för gott från affärerna. Han började odla bin på Sussex’ kullar och lockades bara en gång att göra ett inhopp sin forna verksamhet. Boven dramat var en jättemanet, en av de mest originella skurkarna i deckarhistorien. Holmes’ slutledningsförmåga var det dock inte mycket med. Han kände på en handduk, som låg bredvid en död man: handduken var torr, mannen hade alltså inte badat. Tyvärr visar händelseförloppet att det var just vad han gjort, till och med så nyligen att han måste varit drypande våt. En detektiv som missar så självklara ting gör nog bäst i att dra sig tillbaka.

Den sista glimt vi får se av Sherlock Holmes härrör från den 2 augusti 1914, på randen till första världskriget. En 60-årig men obruten Holmes går en lyckad match mot den tyske agenten von Bork. Watson dyker upp i tid och de båda vännerna har en sista pratstund på en terrass med utsikt över havet. Sherlock säger några profetiska ord om framtiden och Watson håller sig som vanligt på jorden: Holmes talar om den stora storm som ska komma och svepa över England och världen och doktorn tycker det känns varmt och trevligt och tror inte alls det ska blåsa upp. Det är ett stilfullt avsked, fullt både av den
värme och det främlingskap som finns mellan de båda.

Och så kastade sig världen in i 1900-talets krig och elände. Det var dags för den viktorianske gentlemannen att tyst försvinna från scenen: i denna nya värld hade han och hans orubbliga tro på det mänskliga förnuftets förmåga att lösa allt till det bästa
ingenting att skaffa. Sherlock Holmes var på sätt och vis första världskrigets första offer.

Hans detektiva metod framgår redan av de bevingade första orden till Watson. Han observerar detaljer – doktorns blekhet under solbrännan, hans militära hållning, lätta haltande etc. och drar den korrekta slutsatsen: ”Ni har varit Afghanistan, märker jag.” På samma sätt skulle han fortsätta att förbluffa omvärlden med kusligt exakta och svepande påståenden utifrån små, små detaljer. Senare forskning har visat att det låg en hel del av bluff slutledningsfyrverkeriet – men generationer av läsare har villigt låtit sig bluffas.

”Sherlock Holmes är”, skriver den amerikanske deckarförfattaren Raymond Chandler, ”huvudsakligen en attityd och några dussin oförgätliga repliker.” Det där med replikerna stämmer, även om Holmes faktiskt aldrig yttrar den allra mest citerade – ”Elementärt, min käre Watson.” Bekant är också replikskiftet ur novellen ”Silverbläsen”:

– Är det något annat ni tycker jag bör undersöka?
– Ja, hundens egendomliga beteende den natten.
– Hunden gjorde ju inte ett dugg.
– Det är just det som är det egendomliga, anmärkte Sherlock Holmes.

De titlar till aldrig skrivna noveller som Watson finurligt strödde kring sig har inte lämnat senare tiders deckarförfattare och sherlockianer någon ro. Vad var det för skumt med ”den ökände kanariefågelstränaren Wilson”? Och vad hade kungen av Skandinavien – det måste ha varit Oscar II! – för anledning att två gånger sända efter Holmes?

Pastischer som berättar om dessa och andra äventyr som Watson aldrig hann skriva finns det gott om, däribland några på svenska. Redan 1908 roade sig pseudonymen Sture Stig med att skriva parodin Sherlock Holmes i ny belysning, följd av Nya Sherlock Holmes historier 1910: båda volymerna är nu små bibliofila dyrgripar. Sven Sörmark har i En oscariansk skandal, 1983, berättat om vad som egentligen hände när Sherlock Holmes kom till Stockholm.

På andra språk, främst på engelska, finns nästan hur mycket som helst, det är bara att googla. Och de som inte skriver om Holmes försöker hitta fram till hans adress. Åtskilliga tar tunnelbanan och hamnar likt bankiren Holder i ”Beryllkronan” på Baker Street-stationen, numera prydd med Holmessilhuetter i stort och smått. Uppgången mot Baker Street och mot bussarna till Zoo mynnar ut snett över gatan från nummer 219–223 och det kan ju förefalla lämpligt. Men numreringen är modern och dagens 221 har inte alls med Holmes att göra; något nummer 221 på Baker Street fanns inte ens på Holmes’ tid, då gatan inte gick längre norrut än till korsningen med Paddington Street, där den bytte namn till York Place.

Början på ”Pappkartongen” där morgonsolen lyser på husen tvärs över gatan tyder på att det låg på gatans östra sida, det viktiga citatet ”Det tomma huset”, där Holmes och Watson på många krokvägar tar sig fram till huset mitt emot visar däremot att 221 bör ligga på västra sidan. I novellen ”Beryllkronan”, föredrar bankir Holder att pulsa genom snön från stationen till 221 B i stället för att ta en droska, han menar att han kommer fram fortare så. Frågan är hur lång sträcka en otränad bankir anser sig kunna gå snabbare än en hästdroska i snömodd och hur långt han kommer innan han blir andfådd? Forskning pågår.

Många letar hellre i andra änden av gatan (vilket alltså också innebär att de anser bankiren ganska konditionsstark). I slutet av 1950-talet kom den engelske sherlockianen Bernard Davies fram till att Baker Street 34 är identiskt med Det tomma huset och 31:an är 221. För en placering i den nedre delen av gatan talar också det förhållandet att Holmes hade sin bank på Oxford Street och att Watson i De fyras tecken besökt posten på Wigmore Street (och fått röd jord på skorna), inte något kontor uppåt Marylebone Road.

Man må riva och flytta husnummer och baxa upp betongkolosser hur mycket som helst längs Baker Street. För många förnuftiga människor kommer detta affärsstråk ändå att vara den mest romantiska gatan hela världen och det mystiska nummer 221 B kommer att, som sherlockianerna säger, finnas kvar där ”i en vrå av våra hjärtan där det alltid är 1895”.

G.K. Chestertons Fader Brown

Hans ansikte är lika runt och intetsägande som en kroppkaka från Norfolk, hans ögon tomma som Nordsjön. Han är liten till växten, ganska rund om magen och tillräckligt mörk i hyn för att bli tagen för en mexikan. Han har svart rock och vidbrättad svart hatt. I handen bär han ett stort paraply, som han ideligen förlägger eller tappar. Han är katolsk präst och heter fader Brown.

Han ser så världsfrånvänd och lättlurad ut att Valentin, chef för Parispolisen och världens mest kände detektiv, kostar på sig ett medlidsamt leende. Men innan den första novellen om fader Brown är slut – den heter ”Det blå korset” och finns i samlingen Den menlöse fader Brown – bugar både Valentin och hans motståndare, den pittoreske storboven Flambeau, högtidligt för sin mästare och överman. Den lille prästen är sannerligen inte så ofarlig som han ser ut.

Fader Brown vet en hel del om brottets teknik sedan sin tid som församlingspräst i storstadsslummen. Han har haft kassaskåpssprängare och mördare som biktbarn och har förvånansvärda kunskaper om bondfångeri och kriminella småtricks. Men hans viktigaste kunskap är de inblickar i brottslingarnas själsliv, som han fått i biktstolen. Han känner dem så väl, att han gång efter annan, likt den senare kommissarie Maigret, kan sätta in sig själv i deras ställe och därmed förstå orsakssammanhangen bakom komplicerade kriminalgåtor.

Han är den mest mytologiske av alla de stora detektiverna. Vi kan känna med den snuvige Maigret, vi kan tro på Sherlock Holmes som en skugga dimmorna på Baker Street, men det är mycket svårare att tänka sig en verklighetens fader Brown. Han är en personifierad idé, den om den alltförstående och allt förlåtande katolska kyrkan, inte en levande människa. I all sin understrukna vardaglighet svävar han högt över tristessen. Inte minst geografiskt. Chesterton bekymrade sig föga om den vanlige katolske prästens normala tillvaro, när han skapade en värld åt fader Brown. Den lille svartklädde mannen dyker upp i London och Oxford, i Skottland och Paris, Tyskland, Italien och Spanien  – och därtill i USA, Mexiko och Sydamerika.

Överallt känner han människor och överallt smälter han tillräckligt väl in miljön för att hans plötsliga axlande av huvudrollen i historien ska komma som en överraskning för de övriga agerande och en hemtam igenkänningseffekt för oss läsare.

Om hans personliga förhållanden vet vi föga. Han har en giftasvuxen systerdotter i en novell, det är allt som står om hans familj. Han är grundligt beläst, framför allt i teologi, litteratur och historia. Han röker pipa och ibland en cigarr. Han tycker illa om modern konst.

Men människan fader Brown är ointressant, det är hans roll som är viktig. Novellerna om honom är små moraliska tänkestycken. Han nöjer sig inte med att lösa en kriminalgåta, han sträcker också ständigt upp ett undervisande pekfinger. Resultatet blir en serie detektivnoveller som inte liknar något annat i genren.

Fader Brown är en avslöjare, inte främst av brottslingar, även om han hinner med åtskilligt sådant också. Men av attityder: i novell efter novell konfronteras han med allmänt accepterade missuppfattningar om människor, om moral, om den katolska kyrkan. Han slår hål på vanföreställningarna, inte storstilat och mångordigt, men med ett litet paradoxladdat epigram, när han vänder sig om i dörren på väg till någon av sina tusen allvarligare plikter. Deckarjobbet är hög grad en bisyssla för honom; i alla novellerna finns det bara en enda scen, där en brottsling blir arresterad. Den detaljen är oviktig för fader Brown. Han är ute efter att rädda själar, inte att sätta fast brottslingar.

Hans mest lyckade och omtalade räddningsföretag gäller den franske storboven Hercule Flambeau, som är med redan från början i novellerna. Denne jättelike gascognare är en tjuv av Arsène Lupin-snitt: en björnstark och hyperintelligent skurk, som gör stölden till en skön konst. Fader Brown omvänder honom, framför allt med ett lågmält tal i novellen ”De flygande stjärnorna” i Den menlöse fader Brown. Flambeau lämnar brottets bana och sätter upp praktik som privatdetektiv. Som sådan och som klok konversationspartner till den lille prästen förekommer han i bortåt hälften av alla novellerna.

Chesterton är berömd för sina paradoxer, och det finns gott om dem historierna om fader Brown. Att stortjuven Flambeau blir aktad detektiv och att ”världens mest kände detektiv” Valentin slutar som mördare är en av dem. Fader Brown skiljer sig från de flesta detektiver i fantasin eller verkligheten, menar Chesterton: ”Han låtsades aldrig som om han inte förstod, när han mycket väl förstod.” Än en gång en paradox, en överraskande vändning, som vid närmare eftertanke visar sig innehålla bra mycket mer än bara en elegant formulering. Hur många romandetektiver finns det inte, som till läsarnas fromma frågat om och begärt förtydliganden, när han i själva verket omedelbart begripit?

Sådant ligger inte för fader Brown. Han är ofta kryptisk och dubbeltydig, i och med att han sysslar med en annan och högre grad av sanning än den som kan bevisas med fingeravtryck och blodspår. Teologer lär få ut betydligt mer än andra deckarläsare ur novellerna: de är i stånd att nicka bifall, när vi vanliga hedningar bara kan stirra dumt och låta oss imponeras.

Emellanåt gör dock Chesterton och fader Brown det lite lätt för sig. Den lille prästen får då och då försvara den katolska kyrkan mot angrepp, som förefaller skäligen underliga. Att det är katolikernas fel att en man klär sig i säck och aska och blir eremit verkar föga troligt, om man inte är en fanatisk ateist i en Chestertonnovell. Fader Brown får motbevisa sådana och liknande anklagelser – och vinner därmed ibland väl lättköpta segrar över trons fiender.

Den viktigaste delen av hans detektiva utrustning är hans människokunskap, men det händer att även andra detaljer ur hans prästliv spelar en roll. Som romersk katolsk präst lever han i celibat; det kan verka som en katalysator på andras känslor.

”Den kyrklige celibatärens kyliga hållning tycktes avslöja för de andra att de stod i en ring kring kvinnan som en hop förälskade rivaler. Det var ungefär som när man märker att rummet är som en ugn, om det kommer in en människa med snö på kläderna.”

Han har lika lite som Christies miss Marple något till övers för det yttre skenet kring en människa och han har inga fördomar. En rasistisk amerikansk journalist (amerikaner är påfallande ofta otrevliga hos Chesterton) blir tillrättavisad titelnovellen The Scandal of Father Brown:

”Det fanns ju en dago från makaronilandet som hette Julius Caesar, sade fader Brown. Han blev sedan dödad med kniv. Vi vet ju att dagos alltid tar till kniven. Och så fanns det en annan som hette Augustinus, som förde kristendomen till vår lilla ö. Och jag tror inte att vi skulle ha haft så mycket civilisation utan de där båda.

I samma novell får han bevisa sin förmåga att se bakom maskerna in till människan. Den häpne journalisten tror sig se hur prästen hjälper en hustru att fly från sin medelålders och tråkige man med en romantisk poet. Han skriver en skandalartikel om saken – varpå fader Brown påpekar att det är han, journalisten, som fallit för sina romantiska griller.

Den medelålders tråkmånsen var inte kvinnans äkta man; det var han som var den kände poeten. Den unge och eldige mannen var inte poet; han var gift med kvinnan. Det fader Brown själva verket gjort var att återförena de båda. Men artikeln är redan tryckt …

”På så vis kommer två fader Brown att ständigt jaga varandra runt världen. Den förste är en skamlös brottsling, som flyr undan rättvisan. Den andre är en martyr, som fått återupprättelsens gloria. Men ingen av dem är så vidare lik den verklige fader Brown, som inte alls är nedbruten utan stultar fram genom livet med sitt tjocka paraply, god vän med nästan alla människor och accepterande världen som sin medbroder men aldrig som sin domare.”

Agatha Christies Hercule Poirot

Ingen kan säga annat än att han bar sina år med heder. År 1904 pensionerades han från den belgiska polisen efter lång och framgångsrik tjänst. Första världskriget förde honom som flykting till England, där han sedan var verksam som privatdetektiv.
Såväl hans första som hans sista brittiska fall berättas av den gode vännen kapten Arthur Hastings, som träffade Poirot redan i Belgien och som återsåg honom på pensionatet Styles 1916: vad som sedan hände berättas i En dos stryknin. Många, många år senare, i Ridå, återses vännerna på Styles, ett mord inträffar och Hastings får en sista gång rycka in som berättare. Den giktbrutne Poirot dör c:a 140-årig i sjuttonde kapitlet, men lyckas inte desto mindre åstadkomma en prima överraskning i ett efterlämnat brev.

Det är förstås bara en sifferlek att räkna fram Poirots ålder. Agatha Christie, som skrev 42 böcker med den lille belgaren som detektiv, placerade honom redan tidigt den tidlösa församling som bl.a. innehåller John Dickson Carrs Gideon Fell och Rex Stouts Nero Wolfe.
Som typ förändrades Poirot föga genom alla åren:

”Han var knappt mer än hundrasextio centimeter lång, men förde sig med stor värdighet. Hans huvud hade precis formen av ett ägg, och han höll det alltid litet på sned. Hans mustascher var styva och militäriska. Prydligheten i hans klädsel var nästan otrolig, en dammprick skulle ha förorsakat honom mer lidande, tror jag, än ett sår efter en kula.”

Hercule Poirot är utlänning i den engelska deckarvärlden – men ändå oerhört anglosaxisk. Han personifierar den brittiska vulgäruppfattningen om utlänningar: en fåfäng, retlig liten knatte som är överdrivet elegant, som brister ut i temperamentsfulla ordflöden, som talar ängsligt korrekt engelska och som har ett lätt komiskt skimmer. Han är, skriver Colin Watson sin uppgörelse med pusseldeckarna, Snobbery with Violence,lika engelsk som ris med curry på en engelsk krog eller en joddlare på en music hall.

Prydligheten är Poirots varumärke som detektiv och som människa. Hans celebrerade metod att lösa mordgåtor bygger väsentligen på två egenskaper; ordningssinne och psykologisk skarpblick. Poirot är inte den som idkar jakt på fotspår eller fingeravtryck. Använder han alls sådana hjälpmedel, så är det som bekräftelser i efterhand på att hans teorier hållit streck. Han tycker om att sitta stilla och förutsäga vad husundersökningar och ledtrådsletande bör ge för resultat. I nio fall av tio har han rätt och i det tionde är han näst intill.

Det sublima ordningssinnet kombinerar han paradoxalt nog med en förkärlek för resor varma, dammiga och föga bekväma länder. Sedan Christie gift sig med arkeologen Max Mallowan och börjat använda mycket av sin tid till expeditioner i Mellanöstern följde Poirot snart efter. Han har både klarat upp Mord i Mesopotamien och mött Döden på Nilen.

Den senare romanen ger ett gott exempel på hans ordningssinne, som inte bara yttrar sig i Iprudentlighet och detaljminne, utan också i en viktoriansk känsla för dekorum. Det är opassande med oreda, vare sig det gäller motstridiga uppgifter i en rad vittnesmål eller känslomässig förvirring i ett äktenskap. I Döden på Nilen anar Poirot argan list på så lösa grunder, som att två äkta makar måhända inte är exakt lika mycket förälskade i varandra.

Boken ger också exempel på en annan av Poirots favoritsysselsättningar, som han f.ö. delar med många av de gamla deckarfarbröderna i England: att spela diskret Amor för unga par i trångmål. Genom åren har han arrangerat en lång rad äktenskap, i eleganta ordalag framfört än fler varningar till unga damer med skumma beundrare och genom sin rika fauna av mäktiga bekanta ordnat åtskilliga välavlönade jobb åt förtjänta familjeförsörjare i mordgåtornas utkanter.

Hercule Poirots svårigheter med det engelska språkets finare nyanser har Christie utnyttjat till många milt komiska effekter, om vanligen kommer bort i svensk översättning. Vem utom Poirot skulle aningslöst kunna kalla foxtrot för ”trot of the fox”? Det är dock påfallande att hans verbala besvärligheter oftast försvinner i slutscenernas obligatoriska stora monolog, då mördaren ska avslöjas. I Tragedi i tre akter låter Christie honom själv kommentera förhållandet:

”Det är sant att jag kan tala exakt, idiomatisk engelska. Men, min vän, att tala bruten engelska är en enorm tillgång. Det får folk att se ner på en. De säger: ’En utlänning, han kan inte ens tala riktig engelska’. Det är inte min taktik att skrämma folk; i stället låter jag dem göra lite narr av mig.”

Den skenbara fåraktigheten, det lite skrattretande är en användbar egenskap, det har Poirot rätt i. Sayers spann på samma tema när hon gjorde Peter Wimsey till en monokelprydd snobb, baronessan Orzcy lät Röda nejlikan privat vara en fnittrande dandy – allt avsikt att få folk att skratta lite hånfullt åt dem, se ner på dem och känna sig bedrägligt säkra för angrepp från det hållet.

Poirots första fall som romandetektiv publicerades sju år innan den sista samlingen av Sherlock Holmes-noveller kom ut och hans svanesång låg på bokhandelsdiskarna samtidigt som t.ex. den första romanen om kommissarie Morse och den sista om Martin Beck. Han blev alltså gammal i gården och han bevarade mycket av 20-talets detektivtyp.

Långt in på 30-talet var han åtföljd av den snälle och stupide watsonfiguren Hastings, medan andra detektiver sedan länge övergivit denna lättköpta metod att framstå som genier. När lord Peter Wimsey, Ellery Queen eller George Smiley gick omkring med kärleksbekymmer iakttog Hercule Poirot som alltid en diskret könlöshet. När Marlowe drog fram whiskyn ur nedersta skrivbordslådan och droppade repliker ur mungipan svängde Poirot fortfarande sitt spanskrör, vred upp de berömda mustascherna och drack varm choklad. Hårdkokt var han aldrig och samhällskritik låg inte för honom.

Excentrikern och övermänniskan Poirot har stor tilltro till den engelska rättsskipningen. Det är anmärkningsvärt att han sällan har den typ av klient, som genren annars är så rik på; den oskyldigt mordanklagade med alla bevisen emot sig. Att han i det längsta tror på engelsk lagboksrättvisa kan bero på hans påfallande goda förhållande till polismakten. Poirot är överlägsen sina medtävlare i jakten efter brottslingen, men han jagar tillsammans med kunniga yrkesmän, inte med klåpare. En återkommande representant för ordningsmakten är intendent Battle, som är till sin fördel bl.a. i Korten på bordet. Mindre framgångsrik, dummare men ändå inte dum, är kommissarie Japp; han var med redan debutboken och fick nästan lika lång tid i aktiv tjänst som självaste Poirot.

Arthur Hastings överlevde sin gamle vän och förmådde ända in det sista inte riktigt fatta vad som pågick. Han är en av deckarlitteraturens mera framstående fårskallar och det är föga förvånande att Christie några år in på 30-talet tröttnade på honom och hans jagberättelser (dock efter att grundligt ha testat jagberättandets möjligheter och begränsningar i den berömda Dolken från Tunis) och avpolletterade honom till Argentina. Med på färden fanns mrs Hastings; det rara paret hade träffats redan i den andra boken om Poirot, Vem var den skyldige?

 I stället kom den framgångsrika deckarförfattaren Ariadne Oliver med i handlingen. Hon är glatt smaklös, oerhört fantasifull, pratsam, virrig och charmerande – och hon uppfattas allmänt som ett muntert självporträtt av Agatha Christie. Den originella damen klarar sig med den äran utan Poirot i Den gula hästen och löser flera fall tillsammans med den lille belgaren, t.ex. Tredje flickan, Korten på bordet, Död mans fåfänga och Långa skuggor.

Det är svårt att ur vimlet av titlar plocka fram Poirots största fall. Lättare är det att slå fast vilken bok som väckt störst upp märksamhet bland världens deckarläsare och kritiker. Äran till kommer utan tvekan ovannämnda Dolken från Tunis (som hette Hur gåtan löstes då den kom första gången på svenska och i original The Murder of Roger Ackroyd). Christie och Poirot slog igenom på allvar med denna illistiga historia och snopna läsare rasade över det elegant genomförda tricket, vars idé det vore synd att säga något om. Läs och döm – och förstå sedan utan svårighet varför ”en Ackroyd” blivit ett begrepp och utanför deckargenren. Edmund Wilsons roande angrepp på pusseldeckaren (på svenska i Jan Brobergs antologi Meningar om mord) heter just ”Vem katten bryr sig om vem som mördade Roger Ackroyd?”.

Uppståndelsen kring boken blev inte mindre av att Christie själv försvann strax efter publiceringen och efterlystes över hela England. Hon hade drabbats av minnesförlust efter privata och äktenskapliga problem, men pressen misstänkte givetvis att alltsammans var ett PR-trick. Det hade till följd att författarinnan därefter förblev mycket skygg för all publicitet; det finns föga mer än en handfull ordentliga intervjuer med henne, trots att hon blev 85 år.

Enligt en av dessa få intervjuer var deckardrottningen sedan många år mycket trött på Poirot. Det märks i böckerna, som inleds med långa avsnitt om helt andra personer, som det var trevligare att skriva om. Först framåt mitten av romanen brukar Poirot dyka upp för att ta sig en titt på det lik som tillhandahölls senaste kapitelslut.

Ridå är ett undantag från regeln: romanen skrevs redan på 40-talet och förvarades i bankfack tillsammans med Christies självbiografi och den sista romanen om miss Marple för att utkomma postumt. Riktigt så blev det inte: författarinnan lät övertala sig att släppa ut Ridå hösten 1975. Det är typiskt för hennes sätt att skriva att romanen kunde ligga obesedd i dryga trettio år utan att det märks i detaljer som replikföring, beskrivning av kläder, bilar osv: det fanns – och finns än – en tidlöshet i hennes böcker, som knappast blivit mindre märkbar med åren.

Hercule Poirots sista framträdande (där hans berömda sinne för symmetri spelar en viktig roll!) är också Christies sista eleganta version av det s.k. LSP-tricket, vilket är fackuttryck för den lika svåra som sublima konsten att ständigt presentera den minst misstänkte – the Least Suspected Person – som styckets skurk. Christie var världsmästare på den varianten och hade hon publicerat Ridå i samband med att hon skrev boken på 40-talet, så hade den antagligen väckt samma debatt och gjort samma succé som Dolken från Tunis.

Poirot är död, en av de inte särskilt många romandetektiver som faktiskt fått dö på scenen, inte stilla försvunnit tillsammans med sina skapare. Men sannerligen om frånfället märks i världens bokhandelshyllor, där romanerna och novellsamlingarna om hans karriär fortfarande står täta rader. Hans små grå celler har blivit ett begrepp, använt långt utanför deckarpublikens kretsar. Hans enda resa på Orientexpressen gav, trots mordet, linjen mer reklam än aldrig så många broschyrer.

Förvisso kommer han, så länge pusseldeckare läses, att finnas kvar i aktiv tjänst – liten, med äggformat huvud lätt på sned, enorma och välvårdade mustascher och utan en dammfläck på de prydliga skorna.

Dorothy L. Sayers' Peter Wimsey

Pappan var den femtonde hertigen av Denver, en typisk rödbrusig och Kiplingläsande engelsk sportsman, som stilenligt nog omkom vid en ridolycka år 1911. Mamma var fransyska av ätten Delagardie. Släkten var berömd för att alstra antingen mycket sensibla eller mycket stupida barn. Den senare egenskapen hittar man rikt mått hos storebror, som tidens fullbordan blev sextonde hertig av Denver. Sensibiliteten är ett av lord Peter Death Bredon Wimseys mest utmärkande drag.

De känsliga nerverna hade spelat honom spratt, redan innan deckarläsarna gjorde hans bekantskap i Lord Peters största affär. Den blivande mästerdeckaren föddes 1890 på godset Duke’s Denver – i Norfolk, och sändes 1909 till Oxford efter en besvärlig barndom, fylld av ständiga konflikter med fadern. Där skapade han sig ett namn, dels som lovande forskare, dels som cricketspelare: den sensible och originelle pojken blev plötsligt omtyckt och beundrad.

En av beundrarinnorna var den eteriska blondinen Barbara, som dock slog upp förlovningen lagom till första världskriget. Lord Peter gav sig ut i kriget i akt och mening att raskt bli dödad.

Förvånansvärt nog misslyckades han, trots att han valde den plebejiska Rifle Brigade istället för något av de gardesregementen hans börd berättigat honom till. Men det var nära ögat: vid ett anfall nära Caudry begravdes han levande – och forslades hem med granatchock och nerverna trasor.

Lord Peter satt i halvmörkret i våningen på Piccadilly 110 A och hatade världen och sig själv, när exsergeanten och butlern Merwyn Bunter anmälde sig till tjänstgöring, drog undan gardinerna och återförde lorden till livet. Under Bunters sakkunniga vård tillfrisknade Peter så sakteliga och började ägna sig åt de hobbies som en man i hans ställning och med hans rikedom (en halv miljon pund, enligt en beräkning år 1927) fann lämpliga: samlandet av inkunabler, utvecklandet av en förstklassig vinkunskap och uppspårandet av brottslingar.

Peter har tusen talanger – de långa, känsliga fingrarna. Han är cricketspelare, skytt, ryttare, pianist och diplomat. Han talar fler språk flytande och har en fyllig klassisk uppfostran. Han känner alla som är värda att känna, det vill säga alla med samma uppfostran och bakgrund som han själv. Han klär sig – med Bunters benägna bistånd – pinsamt oklanderligt och utstrålar ett världsmannaskap och en medfödd överlägsenhet i vilka kretsar han än rör sig. Enligt egen blygsam utsago är han dessutom en passabel älskare.

Dessa egenskaper, plus hans kanske först märkbara egenhet, den snabbflytande och associationssprakande svadan, har förskaffat honom beundrare långt utanför deckarläsarnas kretsar. Generationer tonårsflickor har suckat saligt över den gode lordens charm; att han förekom mordiska sammanhang var en bisak, det var hans personlighet som var det väsentliga.

Dorothy L. Sayers, som skapade Peter, föreföll instämma i lovprisningarma. Peter blev lite mer än bara en pappersdocka för henne: han var både en intellektuell önskedröm och en symbol för det goda liv den fattiga miss Sayers drömde om. Hon har själv medgivit att hon inte nändes handskas med Peter hur som helst: han måste få uppföra sig som det anstod en sensitiva och en gentleman av hans klass.

Peters debut som romandeckare skedde 1923, då han framgångsrikt sysselsatte sig med fallet med det nakna och pincenez-prydda liket ett badkar i Battersea. Den svenske titelöversättaren tog till överkant, när han kallade boken Lord Peters största affär, utan att ana att Peter bara stod i den blygsamma början av sin bana. De yttre ramarna fanns där – rikedomen, kunskaperna, charmen – men Peter var än så länge föga mer än en framgångsrikt genomförd idé.

Hans karriär fortskred i sakta mak under 20-talet. Han räddade sin bror hertigen undan en mordanklagelse i En sky av vittnen, där han också hann med att sammanföra lillasyster Mary Wimsey med den stabile kommissarien Charles Parker. Deras möte skulle med tiden ge upphov till den första av familjen Wimseys två mesallianser under 30-talet.

I Naturlig död? drabbade han samman med en sjuksköterska. Damen ifråga var antagligen lesbisk, men sånt gick inte an att skriva tydligt om i deckare på den tiden; det är rätt intressant att se hur det tassas runt i ämnet i romanen. Mest berömd är den för sin raffinerade mordmetod.

Han hittade en död överste i en klubbfåtölj i Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben och blev därigenom invecklad i en sekundstrid om arv och testamenten: vem dog först, gamle överste Fentiman eller gamla lady Dorset  – och vem ärvde alltså den andre?

I november 1927 rapporterades lord Peter Wimsey död efter en jaktolycka i Afrika. Londons överklassbovar – för några andra brydde sig lorden sällan om  – andades ut. Men för tidigt: Peter hade gått under jorden för att avslöja hemligheten med Ali Babas grotta: novellen återfinns i Lord Peter griper in, som ett av dussinet underhållande småstycken, där Sayers tydligare än annars visar sin beundran för lorden.

Han rör sig ständigt i samhällets toppskikt, spårar upp försvunna smaragder och förlagda testamenten, extraknäcker som hemlig agent och bevisar sin identitet genom att ofelbart gissa rätt på årtal och ursprung hos en serie viner: smaklökar är lika personliga som fingeravtryck!

Hela tiden odlar han en svada som kommit många kritiker att likna honom vid en Bertie Wooster med förstoringsglas. Likheterna med Wodehouses berömde drönarädling blev inte mindre av att betjänten Bunter av allt att döma svårt förläst sig på Jeeves. Herrarnas nerver tycktes dock vara under full kontroll. Eller kanske inte? Det finns två sätt att tyda slutscenen i En sky av vittnen, där lord Peter glad och full klänger omkring på lord Palmerstons staty på Parliament Square och firar utgången av mordhistorien. Antingen är han ointresserad av att han just orsakat ett dödsfall  – den döde var en otrevlig underklasstyp – eller också dricker han för att glömma alltihop. Det senare alternativet passar bättre ihop med hans berömda sensibilitet och för den delen också med hans kommande utveckling.

1930 var ett ödesår för lord Peter. I januari detta år förälskade han sig den mordåklagade deckarförfattaren Harriet Vane och räddade henne påpassligt undan galgen, innan han friade. Boken heter Oskuld och arsenik och är på många sätt en av deckargenrens märkesböcker.

Som en av de första i deckarförfattarnas A-lag lät Sayers detektiven tänka på annat än ledtrådar. Detektivromanen tog ett steg i riktning mot den ”vanliga” romanen, den som handlar om människor, inte klichéer. Övermänniskan klev ner från tronen och uppförde sig som en förälskad fåntratt.

Det var inget övertänkt steg: Sayers hade helt enkelt tröttnat på sin lord, om än tillfälligt, och ämnade runda av hans karriär med ett välförtjänt äktenskap. I en klassisk essä – i Howard Haycrafts The Art of the Mystery Story – har hon berättat varför det inte gick som hon hade tänkt sig.

Lord Peter hade börjat leva sitt eget liv: Sayers kunde inte förmå sig till att låta honom gifta sig, bara för att flickan var tacksam mot honom. Att rädda någon undan galgen är nog vackert, men inte den lämpligaste grunden för ett varaktigt äktenskap. En mindre nogräknad författare än Dorothy L. Sayers hade antagligen struntat i de finare psykologiska nyanserna och låtit lorden och deckarförfattaren få varandra, sak samma av vilket skäl.

Men Sayers ville annorlunda: hennes båda älsklingsfigurer skulle få mötas som jämlikar, inte som räddare och räddad. Lord Peter behövde fördjupas för att komma på samma mänskliga plan som Harriet Vane. Och Harriet måste få tid på sig att upptäcka människan Peter, inte bara detektiven.

Resultatet blev att Sayers i sina 30-talsromaner ägnade sig åt att göra Peter till en riktig människa. Dittills hade hon slösande överdåd försett honom med egenskaper. Nu gällde det att sätta samman alla dessa till en enda rimlig karaktär. Denna ambition, parad med Sayers’ djupdykningar i deckargenrens klassiker i samband med utgivandet av en antologi, gav till resultat några utmärkta romaner.

Konnässörerna sätter Mördande reklam och De nio målarna högst på listan. I den förra uppträder lord Peter inkognito som skribent på en stor reklambyrå. Boken har en munter, nästan uppsluppen ton, en skickligt spunnen intrig – om man undantar klichétricket att låta lorden uppträda som sin egen släkting och dubbelgångare och en miljöskildring som på grund av Sayers’ egna erfarenheter i reklambranschen känns mycket äkta. Och var skulle den snabbtänkte pratmakaren Peter trivas bättre än i denna samling av jäktade idékläckare?

De nio målarna har en unik specialinrikting. Såväl miljö som mordmetod har nära anknytning till den urengelska sysselsättningen långringning i kyrkklockor. Lord Peter hamnar av en slump en by i Fenlandet en nyårsnatt, vikarierar vid nattens långringning, pratar älskvärt nonsens med ortens prästpar – och råkar så småningom in en snårig stöld- och mordhistoria som spränger idyllen. Peter är kanske aldrig mera till sin fördel än här, där han vänligt petar fram bevis mellan kyrkkaffet och kvällsportvinet, avspänd och talträngd och självklart överlägsen alla de medverkande. Den vane Sayersläsaren reagerar inte ens för att lorden visar sig behärska långringningskonsten – varför skulle han inte kunna just det?

Harriet Vane är frånvarande från båda dessa böcker; Peter kan koncentrera sig på gåtan och på att bli en så konsekvent karaktär som möjligt. Det omaka paret träffades i stället i Drama kring ung dansör, där ett av genrens blodigaste lik inte kan dölja att romanens egentliga ärende är att låta Harriet lägga fram sin syn på kärleksaffären. Det är en nervös och grälsjuk bok, och det blodiga liket brukar citeras som ett flagrant brott mot den. gamla deckarregel, som säger att läsaren ska ha lika stor chans som detektiven att lösa gåtan.

Först 1935 träffas Peter och Harriet igen, den här gången på neutral mark. I Oxford har de möjlighet att se på varandra som människor och forskare, inte som adel och ofrälse, räddare och räddad, snobb och yrkeskvinna. Tillsammans löser de mysteriet med de anonyma breven i Kamratfesten. Äntligen hade Sayers fått de båda kontrahenterna dit hon ville ha dem: lorden använder bokens sista rader till att fria på latin – och få ja.

Parets äktenskapliga lycka blev huvudsaken i den roman som betydde lord Peters egentliga farväl till deckarjobbet: Lord Peters smekmånad har mycket riktigt undertiteln ”en kärleksroman med detektiva avbrott”. Men mitt i tomtebolyckan och de världsvana replikerna – ”en gentlemans första plikt är att komma ihåg på morgonen vem han gick och lade sig med på kvällen” – finns en inte oäven kriminalgåta.

Den ger Peter ett sista tillfälle att visa sina trassliga nerver. Medan mördaren i fängelset väntar på gryningen och galgen kämpar lorden en nattlig kamp for sin själsfrid: med vad rätt har han använt sin intelligens till att döda en annan människa, till att avslöja en mördare? Denna sista gång finns ingen munter fylla att gömma sig i, ingen staty att övermodigt klättra omkring på, bara en man och hans samvete.

Några noveller berättar om hans senare öden. Lorden löste en liten kriminalgåta, medan ladyn framfödde parets första son. En sent upptäckt novell, ”Talboys”, låter oss en sista gång träffa herrskapet Wimsey och deras tre söner i hemmiljö. Historien är mest en pamflett for den gamla goda tidens barnuppfostran och kan mycket väl undvaras, även av den mest hängivne lord Peter-beundrare.

P.D. James ombads fortsätta och fullborda det fragment till en tolfte lord Peter-roman, med arbetsnamnet Thrones, Dominations, som Dorothy L. Sayers lämnade efter sig. Men P.D. James avböjde dessvärre uppdraget: de spridda episoderna var för få och för osammanhängande för att det skulle gå att göra en deckare av dem, inte ens mordet fanns med. Dock var inte sista ordet sagt: på uppdrag av Sayers’ arvingar har Jill Paton Walsh fortsatt skriva romaner om paret Wimsey: serien inleds med Thrones, Dominations (1998, svensk översättning 1999 som Lord Peters sista fall) och fortsätter med de oöversatta Presumtion of Death, The Attenbury Emeralds och The Late Scolar.

Lord Peter har bildat skola i deckargenren. De flesta av alla de många gentlemannadetektiverna, männen med mera skarpsinne och pengar än de behöver, har lånat drag från honom: Wodehousejargong, artistiska sysselsättningar, svårartad citatsjuka, umgänge i societeten. Liksom Peter är de också mycket allvarliga när det gäller deras kriminalistiska hobby: den är ett kall, ett hårt arbete som de ägnar sig åt i mänsklighetens tjänst. Den motiverar deras existens, ursäktar deras rikedom: miljonerna används till fingeravtryckspulver och förstoringsglas stället för till lustjakter.

Men Peter har mer inombords än de flesta av dessa gentlemän. Han är sunt vetenskapligt kritisk och aktsam med fakta. Han anser det farligt att ha teorier: de är svåra att frigöra sig från, även om de visar sig vara fel. Han är grundligt bildad – och han har förmågan att använda sina omfattande kunskaper till praktisk nytta: till och med hans vinkunskap spelar ju en storpolitisk roll.

Han har en hatkärlek till sitt deckarjobb, som är långt mera tilltalande än de flesta amatördetektivers inställning. Han tjusas av den intellektuella njutning som ligger själva lösandet av ett komplicerat problem – samtidigt som han är rädd för att ta ansvar för andra människor.

Peter ser med skepsis på sina anstolta och stockkonservativa släktingar, men han är inte stort bättre själv. I början av 30-talet var det comme il faut för en lord – och för en deckarförfattare – att uttrycka förvåning över att en otrevlig typ ”varken var jude eller sydamerikansk dago eller centraleuropeisk skojare”. Peter har stora lager av denna självmedvetna anglosaxiska bördsstolthet, och den därmed följande misstänksamheten mot allt utländskt, mörkhyat och kulturellt avvikande ligger hela tiden latent i Wimseysagan.

Hans små rasistiska bisatser och lustigheter om judar och dagos är inte många, men de finns där och sticker ögonen på en nutida läsare. Samma sak gäller hans nonchalanta oförstående inför mindre bemedlade klassers illasittande kläder och outvecklade smak.

En lite hisnande påminnelse om världen utanför Wimsey-sfären får man i Drama kring ung dansör, där Peter skickat ett chiffer till tydning hos en gammal Oxfordkompis i utrikesministeriet. En annan gammal vän svarar att ”gamle Bungo är i Kinaoch reder upp röran där, så jag vidarebefordrar ditt brev dit”.

Röran i Kina: det var massakern i Shanghai, där Chiang Kai-shek mördade kommunister, slaget vid Nanking och början av Den långa marschen. Vad hade hänt i världshistorien om gamle vännen Bungo anlänt till landet lite tidigare?

Men Mao och hans kamp når aldrig in den klassiska överklassdeckarens ombonade och numera aningen unkna värld. Där vandrar fortfarande lord Peter – och nya generationer av Peterkopior – omkring i biblioteken och diskuterar förstaupplagor och arsenikmord med samma glättiga vältalighet som alltid. Lorden själv må ha dragit sig tillbaka, men avkomman lever än.

Ellery Oueens Ellery Queen

Upptäcker man någonstans mitt en deckare att den egentligen handlar om Darwins evolutionsteori eller är en parafras på Bergspredikan, eller att gåtan förefaller löst till full belåtenhet fast det är hundra sidor kvar, eller att alltsammans tycks vara fullkomligt omöjligt att få någon som helst rätsida på – då är det sannolikt fråga om en bok av och med Ellery Queen.

Queen är expert på att servera storstilade överraskningar. Han låter obesvärat hus försvinna, mördare använda barnramsor som arbetsschema, lik leva upp och det omöjliga inträffa ideligen. Förutsättningen för att få läsaren att överraskat flämta till någon gång per kapitel är förstås att romanernas logik är så hårdskruvad och har så minimal anknytning till den grå verkligheten, att läsaren accepterar dem som oklanderligt logiska sagor snarare än som kriminalreportage.

Författaren Ellery Queen var pseudonym för kusinerna Frederic Dannay (1905–1982) och Manfred B. Lee (1905–1971). Huvudpersonen i deras böcker heter också Ellery Queen och är också deckarförfattare. Kusinerna vann en deckarpristävling i slutet av 20-talet. Lee skrev redan från början det mesta, Dannay skötte intrigerna. De insåg att de flesta läsare har lättare att minnas detektivens namn än författarens: det borde vara ett klokt schackdrag från försäljningssynpunkt att belasta läsarminnet med bara ett namn.

Den första boken, The Roman Hat Mystery, kom 1929 (på svenska som Håll i hatten! 1981), och sedan dess höll sig paret Queen med fin näsa för konjunkturerna kvar i den absoluta deckartoppen i mer än fyrtio är. De har betytt oerhört mycket för den amerikanska deckargenren, som författare, antologiutgivare och tidskriftsredaktörer. I kvalitet och jämnhet kan de väl mäta sig med sådana europeiska storheter som Agatha Christie och Dorothy L. Sayers.

När detektiven och författarna Queen debuterade var deckarnamnet för dagen Philo Vance, en bottenlärd och snobbig gentleman skapad av S.S. Van Dine. Citatsjuka och lärdomshögfärd var à la mode och unge Ellery höll sig noga till mallen. Han bar pincené, höll omotiverade små föreläsningar om Schopenhauer och såg med milt förakt på pappa Richard, som genom sitt arbete som chef för New York-polisens mordkommission tränats att lita mera på ledsamma fakta än på vackra teorier.

All snobbismen kunde dock inte dölja att själva kriminalhistorien var av bästa pusselmärke – ett förträffligt ”problem in deduction” komplett med en utmaning till läsaren att lösa gåtan: fakta är presenterade, sätt igång med hjärngymnastiken! Utmaningen följde med långt fram på 30-talet: ett meddelande från författaren omedelbart före slutkapitlet. Om det bidrog till att höja upplagesiffrorna är väl tveksamt: de flesta läsare föredrar nog att snällt hänga med i den briljante detektivens kölvatten framför att sätta sig med papper och penna och gnugga eventuella geniknölar.

Queen fortsatte i ytterligare åtta böcker att lösa geografiskt betitlade kriminalfall. Samtidigt utvecklades han som deckarpersonlighet till det bättre. Van Dine-stilens sjunkande popularitet och författarkusinernas ökande färdighet i skrået samverkade, och vid geografisvitens slut var det tydligt att den stillsamme Ellery med silverblänket i ögonvrån hade erövrat en permanent plats på deckarhjältarnas parnass.

Dessa tidiga böcker hade förord av en vän till Ellery, en J.J.McC. Av dessa förord framgick att Ellery efter avslutad deckarkarriär gift sig och flyttat till en italiensk by med barn och blomma och åtföljd av gamle pappa Richard. Det sades också att ”Ellery Queen” och ”Richard Queen” var pseudonymer för verkliga detektiver. Efter några år struntade författarna att laborera med J.J. McC. och med Ellerys familjeliv i Italien – och under de decennier som följde utvecklades Ellery åt helt andra håll. Allt tal om pension, äktenskap och emigration var sen länge glömt.

I företalet till Håll i hatten! finns en annan liten poäng gömd. J.J. McC. skriver att fallet Barnaby Ross varit en av Richard Queens största triumfer. Barnaby Ross var ännu en pseudonym för herrarna Dannay och Lee, det författarnamn de valde för den fyra romaner långa deckarkrönikan om geniet och skådespelaren Drury Lane.

Frågan är om någon annan deckarförfattare briljerat så till den milda grad med sitt tekniska kunnande som paret Queen gör i den så kallade geografisviten. Upplösningen i Det egyptiska korsmysteriet är en bländande uppvisning i konsten att förvända synen på läsaren. De utstuderade bakvända knepen i Mandarinmysteriet är charmanta och ger en variant på det slutna rummets mysterium, som till och med mästaren John Dickson Carr applåderat i sin Den ihålige mannen.

Queens geografisvit är pusseldeckaren sin prydno: problemet är allt, de inblandade romanfigurerna reduceras till schackpjäser. Människoskildring och rimlig psykologi får inte plats mellan ledtrådarna. Böckerna är dåliga romaner men utsökta deckare; den som vill ha skillnaden klar för sig rekommenderas att läsa exempelvis Konsthandlarens kista.

Den som däremot vill ha en chans att lösa gåtan snabbare än Ellery kan förslagsvis försöka först med The Spanish Cape Mystery. Knepigheten finns även denna den sista delen av geografisviten, men den är inte fullt så svindlande som i de tidigare böckerna.

När Ellery avlägsnade sig från Philo Vance-idealet började han i stället snegla över Atlanten på lord Peter Wimsey. De hade båda börjat som självupptagna snobbar. Dorothy L. Sayers breddade och fördjupade lord Peters karaktär och på fem års och en kontinents avstånd följer Ellery efter.

Visserligen gifter han sig aldrig – om man, liksom författarna, blundar för J.J. McC.:s uppgifter i de tidiga förorden. Såväl kärleksaffärer som nervtrassel följer dock med fördjupningsproceduren, hos Queen liksom hos Wimsey. Den förälskade Ellery uppträder i Hollywoodromanen Hjärter fyra, där han möter skvallerkåsören Paula Paris. Damen har en fobi mot att visa sig utomhus bland folk, och deckarens stormande uppvaktning är i varje fall delvis en terapiåtgärd.

Vackra Paula återkommer i några noveller i The New Adventures of Ellery Queen, där det framgår att Ellery Queen insett sitt misstag: någon romantiker är han inte. Till Hollywood återvände Ellery emellanåt, som manusförfattare och som detektiv. Hans första visit skildras i The Devil to Pay, hans sista den darwinistiska deckaren Roten till det onda. Hans främste medtävlare i jakten på mördare i filmstaden var kommissarie Glücke.

Den nervöse Ellery hade större framgångar än den förälskade. Han rosade marknaden framför allt under 40-talet: det kyliga intellektet blev mera mänskligt, detektiven visade sig kunna ta fel och påverkas känslomässigt av sina misstag. Det var framför allt i Wrightsville som Queen förvandlades från detektiv till människa. Wrightsville är en (beklagligtvis icke existerande) småstad i New England.

Ellerys första möte med staden och gamle polischefen Dakin äger rum i Mr Queen har otur – en ypperlig bok, där småstadsskvallret runt ett egenartat äktenskap ger extra dimensioner åt gåtknäckandet. Han återkommer till den lilla staden i ytterligare två 40-talsromaner: Svälta räv och Tio dagars underverk.

Rävromanen är full av neuroser: för att rädda en återvändande krigshjältes liv och förstånd måste Ellery lösa en decenniegammal mordgåta, där den skyldige redan utpekats och avtjänar livstidsstraff. Finalen är strålande, med ett starkt begränsat antal misstänkta och trots detta en fullkomligt överraskande upplösning.

Underverken anses allmänt som ett praktexempel på överambition: den handlar om en mördare som använder de tio budorden till arbetsmall. Psykologin är pålagd i tjocka sjok och resultatet, trots all sin sinnrika spetsfundighet, knappast övertygande. Claude Chabrol har filmat historien, varvid han dock plockade bort Ellery ur handlingen.

Bättre har Queen lyckats bemästra det psykologiska i Katt med många svansar, som i mitt tycke är författarparets bästa bok. Den är nervös, stämningsmålande och rapsodisk på ett för Queen unikt sätt. Beskrivningen av den härjande massmördarens många offer blir en hel liten serie snabba och precisa porträttskisser, som mer än några andra personbeskrivningar i hela Ellerysagan ger mersmak och väcker eftertanke.

40-talets försök att ge de ständigt lika knepiga intrigerna mänsklig anknytning fortsatte i mera begränsad omfattning också i Queens senare produktion, parallellt med återfall i de första årens abstrakta resonerande. Fortfarande har Wrightsvilleböckena mest charm och bäst personteckning, medan de historier som utspelas på annat håll ofta är till övermått renodlade pusselgåtor. Staden finns med, mer eller mindre centrum, i Dubbelspel och The King Is Dead samt novellsamlingarna Q.B.I., och Q.E.D.

Det var en luttrad Ellery som tog steget in 50-talet. I slutet av Katt med många svansar hade han brutit samman, tyngd av sitt rykte för ofelbarhet och under trycket av de misstag han begått på sista tiden. Han hade pekat ut fel mördare i Tio dagars underverk (och därigenom givit författarna tillfälle till en hisnande helomvändning i slutkapitlet) och hade misstolkat de subtila ledtrådarna i kattromanen. Övermänniskans tid var förbi.

Men pappa Queen, den lille snustorre och faktasamlande farbrorn som ledde New York-polisens mordkommission, fanns kvar och med honom tillfällen till många nya mordundersökningar. De båda deckarna Queen kompletterar varandra utmärkt: den ene faktabunden och enveten, den andre sprudlande av luftiga teorier. Richard Queen är dessutom ovärderlig för Ellery, därför att han innebär att polisens alla resurser står till privatdeckarens förfogande. Den jättelike polissergeanten Thomas Velie är alltid beredd att skugga misstänkta när Ellery ber om det, rättsläkaren Prouty nekar aldrig att utföra en giftanalys åt kommissariens son. Ellery Queen har det oförskämt bra.

Hans styrka som deckare ligger hans fantastiska förmåga att se samhörigheten mellan till synes ytterst disparata fakta, hans sinne för de små, små detaljer som tyder på stora ting. Han kan avslöja en mördare med hjälp av ett felslag på en skrivmaskin (i Konsthandlarens kista) eller för att någon har fel färg på slipsen, som novellen ”The African Traveller” i The New Adventures of Ellery Queen. Han kan hitta utvägar ur slutna rum (The King Is Dead), tyda mystiska budskap från döende (The House of Brass) och hjälpa Sherlock Holmes lösa gåtan med Jack the Ripper (En studie i skräck).

Både detektivens och författarnas mångsidighet är förbluffande. Det finns knappast ett specialtrick i pusseldeckargenren, som de inte försökt sig på med gott resultat. Allra mest queensk är kanske den sortens deckare, där morden sker efter mönster: de tio budorden, en gammal barnramsa, ett schackparti, alfabetet … Läs t.ex. De tolv julklapparna med dess utstuderade hanterande av tiden julafton–trettondag!

Trots sin trygga ställning som USA:s kanske främste deckarförfattare vilade paret Queen inte på lagrarna, även om Lee drabbades av lång och svår skrivkramp. Under författarnamnet Ellery Queen skrev Theodore Sturgeon utifrån Dannays synopsis Spel mot en okänd, en utmärkt variant på det slitna temat deckaren som schackproblem. Ännu en överraskning presenterades 1964, då Ellery oväntat hamnade något slags bibelparafras i och på åttonde dagen … (som liksom Triangelns fjärde sida skrevs av Avram Davidson) löser han en mordgåta bland en samling egendomliga eremiter nära nog utanför tid och rum.

Två sjuttiotalsböcker visade att Ellery och författarna Queen – oavsett i vilka kombinationer de satt bakom skrivmaskinen – hade mycket kvar att ge. The Last Woman in His Life har en efter tidens amerikanska förhållanden ovanligt djärv vinkling på problemet med den mördades närmast sörjande och Ett mord blir till har som tema de nio månadernas havandeskap omsatt på det mordiska planet.

Detektiven Ellery Queen förblir, trots nervtrassel och försök till mänsklighet, en ganska ogripbar person. Kingsley Amis har elakt och träffande kallat honom ”bara en resonanslåda för de övriga medverkande, en kamera för historieberättandet och ett språkrör, när författaren vill resonera med läsaren”. Någon risk för att han i likhet med Peter Wimsey ska bli en idol för litterata tonårsflickor finns inte. Han är detektiv först och främst; endast i andra hand har han tid att utveckla värme och charm.

Endast i den mån alla pusseldeckargenrens krav är uppfyllda har Queenböckerna tid och plats för rent litterära kvalitetsöverväganden. Deckarpuristen läser Queen med samma andakt som rödgardisterna läste Mao och nyliberalerna läser Keynes. Den mindre rättrogne, som inte är tillfreds med att bara knyta samman ledtrådar, kan vara kritisk mot hans alltför pressade logik och hans alltför fantastiska intriger. Båda har från sina skilda utgångspunkter rätt: Ellery Queen är personifikationen av själva pusseldeckarens idé.

Leslie Charteris' Simon Templar

Kriget tog slut 1918 och de drog hemåt igen, alla generalerna, de flesta höga officerarna, åtskilliga av de lägre och så många som fanns kvar av fotfolket. 12 miljoner döda låg kvar: den rationella, förnuftsstyrda värld, som Sherlock Holmes trott på vid sekelskiftet, hade försvunnit och har inte visat sig igen, knappt ens som dröm.

Annat kom i stället: anpassningen till civilt liv, till demokrati, till ett 20-tal vars mångbesjungna glada yta dolde förberedelserna for 30-talets kriser, fascism, nästa krig. Årtiondets populära engelska thrillers är fulla av välbärgade unga män som kommer hem från Kriget, långleds i fred, samlar några gamla skyttegravskompisar kring sig och gör uppror mot tråkigheten, den reglerade ordningen och själva samhället. Äventyrarna gör entré, räcker lång näsa åt Scotland Yard, utövar privatjustis och skrattar sina bullrande skratt. Kommunister och judar är lovligt byte (”Piska dom tills dom är en hårsmån från döden”, utropar Sappers Bulldog Drummond), fredssamhället och demokratin dåliga skämt, som stora starka karlar inte behöver ta på allvar. Det doftar fascism, starkt och fränt.

Det är i det litterära klimatet, som den 21-årige engelsk-kinesiske Leslie Charteris inledde sin långa svit berättelser om äventyraren och gentlemannatjuven Simon Templar, kallad Helgonet, ”det tjugonde århundradets Robin Hood

Kriget tog slut 1918 och de drog hemåt igen, alla generalerna, de flesta höga officerarna, åtskilliga av de lägre och så många som fanns kvar av fotfolket. 12 miljoner döda låg kvar: den rationella, förnuftsstyrda värld, som Sherlock Holmes trott på vid sekelskiftet, hade försvunnit och har inte visat sig igen, knappt ens som dröm.

Annat kom i stället: anpassningen till civilt liv, till demokrati, till ett 20-tal vars mångbesjungna glada yta dolde förberedelserna for 30-talets kriser, fascism, nästa krig. Årtiondets populära engelska thrillers är fulla av välbärgade unga män som kommer hem från Kriget, långleds i fred, samlar några gamla skyttegravskompisar kring sig och gör uppror mot tråkigheten, den reglerade ordningen och själva samhället. Äventyrarna gör entré, räcker lång näsa åt Scotland Yard, utövar privatjustis och skrattar sina bullrande skratt. Kommunister och judar är lovligt byte (”Piska dom tills dom är en hårsmån från döden”, utropar Sappers Bulldog Drummond), fredssamhället och demokratin dåliga skämt, som stora starka karlar inte behöver ta på allvar. Det doftar fascism, starkt och fränt.

Det är i det litterära klimatet, som den 21-årige engelsk-kinesiske Leslie Charteris inledde sin långa svit berättelser om äventyraren och gentlemannatjuven Simon Templar, kallad Helgonet, ”det tjugonde århundradets Robin Hood”. Själv påstod han senare intervjuer att han i slutet av 20-talet just beslutat sig för att avstå från en brottslig karriär för att i stället leva på att skriva om gentlemannabrottslingar, i längden kanske det var säkrare så.

I vilket fall som helst nalkades han genren med lätt sinnelag och lekfull penna. Typgalleriet i den första Helgonet-boken, Den stora guldkuppen, är nästintill wodehouseskt: den rika och blonda arvtagerskan, skräcktanten, den monokelprydde och småfjantige ädlingen, de stenrika och buffliga affärsmännen från kolonierna – och mitt i den lilla devonska byn den valrossmustaschprydde exserganten och butlern Orace och hans semestrande 27-årige herre Simon Templar.

Men Charteris vispar runt i idyllen, ibland med något spexartad effekt: skräcktanten är en förklädd karl, ädlingen mördare, affärsmännen bankrånare. Blondinen, Patricia Holm, avseglar i slutscenen tillsammans med Templar och en miljon guld f.v.b. till Amerika, där Helgonet ska återlämna den till rätta ägarna och få hittelön, mera gentlemannatjuv än så var han inte från början.

Helgonet var inte sin unge författares förste äventyrarhjälte och när han inte fick omedelbar framgång skrev Charteris ånyo om helt andra och sen länge glömda figurer av tämligen Helgonet-liknande sort under ett par år. 1930 fick han i uppdrag att skriva noveller för magasinet ”The Thriller”, grävde fram Helgonet ur minnesgömmorna och gjorde den här gången långsamt men säkert succé.

Novellerna samlades efter hand till böcker med 3 – 4 äventyr i varje (den allra första är Enter the Saint 1930), då och då omväxlande med fullvuxna romaner, av vilka de tre som handlar om Templars mellanhavanden med kronprins Rudolf från en icke namngiven Balkanstat och vapenhandlarmiljonären Rayt Marius från samma land är de mest minnesvärda. Helgonet i härnad är den första, komplett med djävulsk dödsstråle och stramt hållen slutscen, där den mörke, tyste Norman Kent går i döden för sina kamrater en stilla afton i Maidenhead vid Themsen.

Den andra romanen sviten heter Helgonet hejdar världskrig och låter Templar rädda livet på själve kungen (och få full förlåtelse för forna synder) och i den tredje, Helgonet och Hans Höghet, är kronprinsens kronjuveler bytet i en hisnande jakt i de schweiziska och sydtyska alperna”.

Simon Templar är ”snart tjugoåtta” i mittnovellen i Enter the Saint, som uttryckligen utspelas i augusti 1929, vilket borde innebära att han ursprungligen förmodades vara född hösten 1901: nätt och jämnt för ung för det världskrig, som utgjorde utgångspunkt för nästan alla de andra äventyrarna genren.

På ytan anpassar han sig dock till de oskrivna regler, som gällde för populärthrillerhjältar vid 20-talets slut. Han är självutnämnd domare och entusiastisk bödel, har en liten liga med trogna kring sig som eldunderstöd och pladdrande samtalspartners, bor ståndsmässigt London och driver hejdlöst med Scotland Yard, personifierat av den tuggummiberoende kommissarie Claude Eustace Teal.

Men avvikelserna från normen betyder mera. Helgonet är ingen produkt av public schools och ädla anor, hans förflutna är dunkelt och klasslöst och hans förakt för engelsk lantjunkarmentalitet av typ Bulldog Drummond stort och vältaligt. Drummond piskar judar, Charteris låter Helgonet svinga piskan över en adlig åkeriägare, som underbetalar sina löneslavar och behöver lära sig respekt för arbetets värde. Han talar väl om Roosevelts New Deal och en gång avslöjar han t.o.m. en väderbiten, rävjagande sportsman som mördare: offret är en blek, vänstervriden poet. Prelude for War matchar honom mot högervridna ministrar, internationella vapenhandlare och franska fascister och talar klartext om nazismen på ett sätt som har förvånande få motsvarigheter i samtida underhållningslitteratur.

Effekten av sådant blir ibland nästan halsbrytande. Äventyrargenren bygger på övermänniskoidén och Charteris sitter fast i den, han som de andra. Men plötsligt och oförmodat tar övermänniskan parti för människorna, angriper samhället – inte för att det blivit för demokratiskt, utan för att det inte är demokratiskt nog. Charteris’ medvetenhet ska dock inte överdrivas: han höll sig inom ramarna, stack sina borgerliga läsare med vassa formuleringar, men hade inte en tanke på att hugga huvudet av dem. Revolutionär var han aldrig.

Han hade skoj när han skrev på den tiden. Historierna är fulla inte bara av förvånansvärt inopportuna politiska ställningstaganden utan också – och än mer – av våghalsiga experiment i trovärdighet. Intrigerna avbryts av limerickar och långa pampiga dårdikter på kiplingska versmått. Författaren kliver obesvärat in på scen, kommenterar sina figurer och sina läsare och ägnar sidor åt för intrigen totalt ovidkommande utvikningar, just när det är som mest spännande. Häng med eller släng boken, mig gör det detsamma vilket, tycks han säga. De flesta hängde med.

Till böckernas framgång bidrog sannolikt också de ”noter för bildade läsare”, som Charteris lanserade: en sida före dedikation och innehållsförteckning, där det förutom försäkran om att bovarna i boken saknade motsvarighet i verkligheten (det stod aldrig något om hjältarna) också berättades vilken upplaga av boken ifråga som den bildade läsaren höll sin hand, när den först publicerades och i hur många upplagor Helgonet-böckerna totalt kommit ut och vad de alla heter. (Av okända skäl finns aldrig Den stora guldkuppen med i dessa kataloger, där det också alltid hävdas att den första boken om Simon Templar kom ut 1930.)

Sent på 30-talet flyttade Charteris till USA. Kriget tvang Helgonet att flytta efter. Den värld han bestulit och skrattat åt låg i ruiner: det var knappast möjligt att gå omkring i blitzens London som slagfärdig gentlemannatjuv och räkna med publikens bifall. Och det var hur som helst omöjligt att alls stanna kvar: Charteris delade inte längre sina engelska läsares verklighet, hade bara andrahandskunskap om detta nya, ruinrykande London.

I Helgonet i Miami försökte han flytta över hela skaran figurer till USA, ungefär som en skådespelartrupp på turné: omgiven av hela sitt trogna gäng – sköna Patricia Holm, trubbige Roger Conway, korkade och törstige exgangstern Hoppy Uniatz etc. – slogs Helgonet mot nazispioner. Miamiboken delar upp Helgonsagan i två delar: från och med nästa bok är Helgonet i princip ensam (Pat Holm gör enstaka bakgrundsgästspel), först som hemlig agent i krigets USA, sedan som rastlös resenär runt världen med hotellrum som enda hem och med en ny, höviskt hanterad, flicka i varje novell.

Det är en tänkvärd förändring. Om nonchalant hanterad social framgång och förstrött demonstrerade ledaregenskaper är ett engelskt ideal, så är den ensamme, vänlöse spårhunden ett amerikanskt. Charteris förändrade sin hjälte, så att han skulle falla den nya publiken i smaken. Själv talade han förstås om måttskräddandet i andra termer: det mod som menige man visat under andra världskriget hade fått honom att blygsamt tänka om och tona ner Helgonets övermänsklighet.

Så sent som i Helgonet härjar i USA har Charteris oförsyntheten att påpeka de ideologiska likheterna mellan fascism och amerikansk storkapitalism. Med tiden tystnade sådant, vilket antagligen hade att göra såväl med den amerikanska publikens bristande vilja att lyssna som med Charteris’ egen ekonomiska framgång: få mångmiljonärer kritiserar kapitalismen. I stället kom försvarstal för det brittiska imperiet, rasistiska utfall och närmast högstämda utläggningar om den Röda Faran. Charteris hade lärt sig hur psalmerna skulle gå.

Efter kriget flackade det ensamma Helgonet runt, ständigt på jakt efter mer och mer exotiska miljöer, alltid föregången av sitt eget rykte. I praktiken är han dock sällan i klass med den legend som Charteris flitigt låter styckenas skurkar hänvisa till. Han är en fånge i sin egen myt; med allt större likgiltighet utför han som en gammal varietéartist sina konststycken, men det var länge sedan han lade ner något hjärta i jobbet.

Det är dessvärre detta sena och hemlösa Helgon, som TV-makarna fann för gott att använda sig av: Roger Moore lanserades som en lätt överviktig och ständigt utsökt skräddad Simon Templar (vars förmåga att bära upp kläder påpekats redan i de allra första historierna och sedan dess gått som ett ledmotiv genom serien: ”klädd i trasor kunde han få en biskop att se ut som en luffare vid jämförelse”), föga farlig, definitivt inte någon domare eller bödel och endast måttligt intresserad av att öka ett redan svullet bankkonto.

Leslie Charteris, som dog 1993, har haft flerfaldig betydelse för thrillergenren, Han visade tidigt och med 60-årig framgång hur ett konsekvent inarbetande av huvudfigurens namn, presenterat i boktitlar, med lätt igenkännbara symboler etc. leder till stora upplagor och återvändande läsare: med- eller omedvetet hade Ian Fleming nytta av det när han döpte James Bond till 007, liksom Jan Guillou när han lät Carl Hamilton bli Coq Rouge. Bondfilmerna har utnyttjat andra lärdomar från Helgonsagan: Sean Connerys sardoniska nonchalans och suveräna övermannaskap har ganska lite gemensamt med böckernas Bond, men bygger direkt på Templars och de andra 30-talsäventyrarnas image.

William Vivian Butler har skrivit en trevlig fackbok om de gamla äventyrarna; The Durable Desperadoes heter den. Han menar –med all rätt, såvitt jag förstår – att den viktigaste lärdomen läsarmiljonerna kunnat dra av Helgonets äventyr genom decennierna är att hysa en sund skepsis mot myndighetspersoner och påstådd överhet och en trotsig optimism in det sista: det finns alltid en väg ut ur källaren, även om vattnet når en till hakan.

Sämre lärdomar finns.

. Själv påstod han senare intervjuer att han i slutet av 20-talet just beslutat sig för att avstå från en brottslig karriär för att i stället leva på att skriva om gentlemannabrottslingar, i längden kanske det var säkrare så.

I vilket fall som helst nalkades han genren med lätt sinnelag och lekfull penna. Typgalleriet i den första Helgonet-boken, Den stora guldkuppen, är nästintill wodehouseskt: den rika och blonda arvtagerskan, skräcktanten, den monokelprydde och småfjantige ädlingen, de stenrika och buffliga affärsmännen från kolonierna – och mitt i den lilla devonska byn den valrossmustaschprydde exserganten och butlern Orace och hans semestrande 27-årige herre Simon Templar.

Men Charteris vispar runt i idyllen, ibland med något spexartad effekt: skräcktanten är en förklädd karl, ädlingen mördare, affärsmännen bankrånare. Blondinen, Patricia Holm, avseglar i slutscenen tillsammans med Templar och en miljon guld f.v.b. till Amerika, där Helgonet ska återlämna den till rätta ägarna och få hittelön, mera gentlemannatjuv än så var han inte från början.

Helgonet var inte sin unge författares förste äventyrarhjälte och när han inte fick omedelbar framgång skrev Charteris ånyo om helt andra och sen länge glömda figurer av tämligen Helgonet-liknande sort under ett par år. 1930 fick han i uppdrag att skriva noveller för magasinet ”The Thriller”, grävde fram Helgonet ur minnesgömmorna och gjorde den här gången långsamt men säkert succé.

Novellerna samlades efter hand till böcker med 3 – 4 äventyr i varje (den allra första är Enter the Saint 1930), då och då omväxlande med fullvuxna romaner, av vilka de tre som handlar om Templars mellanhavanden med kronprins Rudolf från en icke namngiven Balkanstat och vapenhandlarmiljonären Rayt Marius från samma land är de mest minnesvärda. Helgonet i härnad är den första, komplett med djävulsk dödsstråle och stramt hållen slutscen, där den mörke, tyste Norman Kent går i döden för sina kamrater en stilla afton i Maidenhead vid Themsen.

Den andra romanen sviten heter Helgonet hejdar världskrig och låter Templar rädda livet på själve kungen (och få full förlåtelse för forna synder) och i den tredje, Helgonet och Hans Höghet, är kronprinsens kronjuveler bytet i en hisnande jakt i de schweiziska och sydtyska alperna”.

Simon Templar är ”snart tjugoåtta” i mittnovellen i Enter the Saint, som uttryckligen utspelas i augusti 1929, vilket borde innebära att han ursprungligen förmodades vara född hösten 1901: nätt och jämnt för ung för det världskrig, som utgjorde utgångspunkt för nästan alla de andra äventyrarna genren.

På ytan anpassar han sig dock till de oskrivna regler, som gällde för populärthrillerhjältar vid 20-talets slut. Han är självutnämnd domare och entusiastisk bödel, har en liten liga med trogna kring sig som eldunderstöd och pladdrande samtalspartners, bor ståndsmässigt London och driver hejdlöst med Scotland Yard, personifierat av den tuggummiberoende kommissarie Claude Eustace Teal.

Men avvikelserna från normen betyder mera. Helgonet är ingen produkt av public schools och ädla anor, hans förflutna är dunkelt och klasslöst och hans förakt för engelsk lantjunkarmentalitet av typ Bulldog Drummond stort och vältaligt. Drummond piskar judar, Charteris låter Helgonet svinga piskan över en adlig åkeriägare, som underbetalar sina löneslavar och behöver lära sig respekt för arbetets värde. Han talar väl om Roosevelts New Deal och en gång avslöjar han t.o.m. en väderbiten, rävjagande sportsman som mördare: offret är en blek, vänstervriden poet. Prelude for War matchar honom mot högervridna ministrar, internationella vapenhandlare och franska fascister och talar klartext om nazismen på ett sätt som har förvånande få motsvarigheter i samtida underhållningslitteratur.

Effekten av sådant blir ibland nästan halsbrytande. Äventyrargenren bygger på övermänniskoidén och Charteris sitter fast i den, han som de andra. Men plötsligt och oförmodat tar övermänniskan parti för människorna, angriper samhället – inte för att det blivit för demokratiskt, utan för att det inte är demokratiskt nog. Charteris’ medvetenhet ska dock inte överdrivas: han höll sig inom ramarna, stack sina borgerliga läsare med vassa formuleringar, men hade inte en tanke på att hugga huvudet av dem. Revolutionär var han aldrig.

Han hade skoj när han skrev på den tiden. Historierna är fulla inte bara av förvånansvärt inopportuna politiska ställningstaganden utan också – och än mer – av våghalsiga experiment i trovärdighet. Intrigerna avbryts av limerickar och långa pampiga dårdikter på kiplingska versmått. Författaren kliver obesvärat in på scen, kommenterar sina figurer och sina läsare och ägnar sidor åt för intrigen totalt ovidkommande utvikningar, just när det är som mest spännande. Häng med eller släng boken, mig gör det detsamma vilket, tycks han säga. De flesta hängde med.

Till böckernas framgång bidrog sannolikt också de ”noter för bildade läsare”, som Charteris lanserade: en sida före dedikation och innehållsförteckning, där det förutom försäkran om att bovarna i boken saknade motsvarighet i verkligheten (det stod aldrig något om hjältarna) också berättades vilken upplaga av boken ifråga som den bildade läsaren höll sin hand, när den först publicerades och i hur många upplagor Helgonet-böckerna totalt kommit ut och vad de alla heter. (Av okända skäl finns aldrig Den stora guldkuppen med i dessa kataloger, där det också alltid hävdas att den första boken om Simon Templar kom ut 1930.)

Sent på 30-talet flyttade Charteris till USA. Kriget tvang Helgonet att flytta efter. Den värld han bestulit och skrattat åt låg i ruiner: det var knappast möjligt att gå omkring i blitzens London som slagfärdig gentlemannatjuv och räkna med publikens bifall. Och det var hur som helst omöjligt att alls stanna kvar: Charteris delade inte längre sina engelska läsares verklighet, hade bara andrahandskunskap om detta nya, ruinrykande London.

I Helgonet i Miami försökte han flytta över hela skaran figurer till USA, ungefär som en skådespelartrupp på turné: omgiven av hela sitt trogna gäng – sköna Patricia Holm, trubbige Roger Conway, korkade och törstige exgangstern Hoppy Uniatz etc. – slogs Helgonet mot nazispioner. Miamiboken delar upp Helgonsagan i två delar: från och med nästa bok är Helgonet i princip ensam (Pat Holm gör enstaka bakgrundsgästspel), först som hemlig agent i krigets USA, sedan som rastlös resenär runt världen med hotellrum som enda hem och med en ny, höviskt hanterad, flicka i varje novell.

Det är en tänkvärd förändring. Om nonchalant hanterad social framgång och förstrött demonstrerade ledaregenskaper är ett engelskt ideal, så är den ensamme, vänlöse spårhunden ett amerikanskt. Charteris förändrade sin hjälte, så att han skulle falla den nya publiken i smaken. Själv talade han förstås om måttskräddandet i andra termer: det mod som menige man visat under andra världskriget hade fått honom att blygsamt tänka om och tona ner Helgonets övermänsklighet.

Så sent som i Helgonet härjar i USA har Charteris oförsyntheten att påpeka de ideologiska likheterna mellan fascism och amerikansk storkapitalism. Med tiden tystnade sådant, vilket antagligen hade att göra såväl med den amerikanska publikens bristande vilja att lyssna som med Charteris’ egen ekonomiska framgång: få mångmiljonärer kritiserar kapitalismen. I stället kom försvarstal för det brittiska imperiet, rasistiska utfall och närmast högstämda utläggningar om den Röda Faran. Charteris hade lärt sig hur psalmerna skulle gå.

Efter kriget flackade det ensamma Helgonet runt, ständigt på jakt efter mer och mer exotiska miljöer, alltid föregången av sitt eget rykte. I praktiken är han dock sällan i klass med den legend som Charteris flitigt låter styckenas skurkar hänvisa till. Han är en fånge i sin egen myt; med allt större likgiltighet utför han som en gammal varietéartist sina konststycken, men det var länge sedan han lade ner något hjärta i jobbet.

Det är dessvärre detta sena och hemlösa Helgon, som TV-makarna fann för gott att använda sig av: Roger Moore lanserades som en lätt överviktig och ständigt utsökt skräddad Simon Templar (vars förmåga att bära upp kläder påpekats redan i de allra första historierna och sedan dess gått som ett ledmotiv genom serien: ”klädd i trasor kunde han få en biskop att se ut som en luffare vid jämförelse”), föga farlig, definitivt inte någon domare eller bödel och endast måttligt intresserad av att öka ett redan svullet bankkonto.

Leslie Charteris, som dog 1993, har haft flerfaldig betydelse för thrillergenren, Han visade tidigt och med 60-årig framgång hur ett konsekvent inarbetande av huvudfigurens namn, presenterat i boktitlar, med lätt igenkännbara symboler etc. leder till stora upplagor och återvändande läsare: med- eller omedvetet hade Ian Fleming nytta av det när han döpte James Bond till 007, liksom Jan Guillou när han lät Carl Hamilton bli Coq Rouge. Bondfilmerna har utnyttjat andra lärdomar från Helgonsagan: Sean Connerys sardoniska nonchalans och suveräna övermannaskap har ganska lite gemensamt med böckernas Bond, men bygger direkt på Templars och de andra 30-talsäventyrarnas image.

William Vivian Butler har skrivit en trevlig fackbok om de gamla äventyrarna; The Durable Desperadoes heter den. Han menar –med all rätt, såvitt jag förstår – att den viktigaste lärdomen läsarmiljonerna kunnat dra av Helgonets äventyr genom decennierna är att hysa en sund skepsis mot myndighetspersoner och påstådd överhet och en trotsig optimism in det sista: det finns alltid en väg ut ur källaren, även om vattnet når en till hakan.

Sämre lärdomar finns.

Georges Simenons Jules-Joseph Maigret

I en intervju inför sjuttioårsdagen 1973 förklarade Georges Simenon att han ämnade sluta skriva: efter bortåt 300 romaner och 4 000 noveller ansåg han sig ha rätt att ta det lugnt. Nu ville han bara sitta i en fåtölj, stirra ut i luften och berätta historier för sig själv, historier som han sedan ögonblickligen skulle glömma bort.

För Maigret innebar det en andra och definitiv pension; i den allra sista boken om hans detektiva bragder, Maigret och monsieur Charles, har han tre år kvar i tjänst, men redan L’êcluse N° 1, 1933, presenterar honom som pensionär. 1968 hade han å andra sidan i Maigret på kurort föryngrats till 53 år! Simenon tog aldrig så allvarligt på Maigrets ålder: kommissarien var äldst på 30- och 40-talen, medan han under de följande decennierna höll sig i en mogen medelålder.

Hans karriär var lång, till och med längre än Simenons. De första böckerna där Maigret finns med, om än som biperson, kom ut innan författaren börjat skriva under eget namn. Det är ”Christian Brulls” som 1930 första gången presenterar Maigret i Train de nuit. Den officiellt första Maigretboken är däremot Pietr-le-Letton, 1931, skriven före, men publicerad senare än några andra böcker i serien samma år. I böckerna kan läsaren följa Maigrets liv och utveckling ända från skoltiden fram till några år efter pensionen.

I ett anfall av gott humör skrev nämligen Simenon Maigrets memoarer, där kommissarien får redogöra för sin bakgrund, sin höviska kärlekssaga med Louise Léonard, sedermera madame Maigret, och sina första möten med den unge Simenon. Maigret är inte helt nöjd med sin författare: han har, säger kommissarien, förenklat kriminalfallen, gjort Maigret till en större ensamvarg och mera pittoresk person än han egentligen är, handskats vårdslöst med sanningen. Men kommissarien ger brummande med sig, då Simenon förklarar att förenklingarna varit nödvändiga för att tydligare kunna visa på en annan och högre sanning.

Jules-Joseph Maigret föddes omkring 1885 i den lilla byn Saint-Fiacre (den utgör miljö i Maigret reser hem), där hans far var förvaltare på slottet. Före honom hade minst tre generationer Maigret varit arrendatorer under godsägarfamiljen. Fadern hade rödblonda mustascher, var lång och mager och dog medan Jules-Joseph var i tonåren. Modern hade dött barnsäng flera år dessförinnan.

Den unge Maigret studerade vid läroverket Nantes, inackorderad hos fastern och hennes man, som var bagare. När fadern dog hade han just börjat studera medicin – ett, skulle det visa sig, livslångt intresse. Två dagar efter begravningen tog han tåget till Paris, tvingad att börja om på nytt, att sluta studera och börja tjäna sitt bröd.

 

Uppmuntrad av en rumsgranne på ett Parishotell 1909 började Maigret patrullera på Paris’ gator som ung konstapel. Han fick en cykel och order att lära sig staden och den långe, magre pojken for runt i de olika stadsdelarna under all sin lediga tid. Kunskaperna skulle sitta i: det finns få gatstumpar i Paris, som inte Maigret omedelbart kan placera. Han träffade Louise Léonard på en dans, han förflyttades glädjestrålande till våldsroteln, han såg mordutredningar och demonstrationer, upptäckte politiskt mygel och fåmäld yrkesstolthet; han blev kraftigare och säkrare, klokare och mera desillusionerad.

Riktigt var i denna karriär Simenon och hans böcker kommer in i bilden är ofta svårt att säga: det är ytterligt ont om årsangivelser och andra lätt placerbara fakta i romanerna. Till de märkligaste konsekvenserna av denna diskretion hör problemet med Maigret och andra världskriget: vad hade egentligen kommissarien för sig under den tyska ockupationen? En intressant och olycksbådande fingervisning finns i Maigret på hotell Majestic, där Simenon mitt under ockupationen visar upp ett påfallande rasistiskt porträtt av en motbjudande jude.

Simenonkännaren John Raymond menade att det böckerna finns tre olika Maigret. Den förste är en tuff, rödbrusig och inte sällan handgriplig deckare, som slåss, hoppar ut genom fönster och skjuter folk med revolver. Han hör hemma i Maigrets ungdomsår, innan den gode kommissarien hade tillägnat sig det lugn och den sinnesfrid han sedan blev berömd för.

Den andre Maigret är den klassiske, ”en reparatör av människoöden”, som han kallar sig i memoarerna; den store, tunge och tystlåtne tänkaren i ett hörnrum på Quai des Orfèvres med en pipa i munnen och en bricka med öl och smörgås uppsänd från Brasserie Dauphine framför sig på skrivbordet. Han dominerar stort i Simenons produktion.

Den tredje Maigret är den väletablerade äldre gentleman, som löser gåtor på något lösa boliner i en del av Simenons sista romaner: en levande legend och kanhända inte så lite av en bluff.

Maigret är inte ensam. Det är visserligen fel att beskriva romanserien om honom som en svit procedurdeckare, den sorts böcker som handlar om hur ett polisteam klarar upp ett brott. Det är ont om polisteknik och egentligt samarbete i Maigret-serien: allt hänger på kommissariens egen förmåga att känna och förstå, att bära mordgåtans ondska och komplikationer på sina egna breda axlar.

Men han har medhjälpare, som gör ett gott arbete i skuggan av den store ensamme. En av dem är Lucas, tio år yngre än Maigret och den som får sköta skrivbordsarbetet då kommissarien är ute på strövtåg. Lucas har till och med efterträtt sin chef i några av böckerna – t.ex. Maigret blir upprörd. Där finns också den kraftige och rödbrusige Torrence, som vid ett tillfälle faktiskt dör i en roman, vilket Simenon omedelbart glömde bort, vid ett annat lämnar poliskåren och etablerar sig som framgångsrik privatdetektiv. Där finns Janvier, som blir skjuten och där finns ”unge” Lapointe, i Maigret flyttar hemifrån, Maigretsvitens version av polisromanernas ständige ambitiöse nykomling i det etablerade brottslösargänget. Han dödar sin första man i Maigret på nattklubb och blir med åren något av en son för den barnlöse kommissarien.

Alla i kollektivet kallar Maigret för ”Patron”, chefen, husbonden. De lider med honom när han inte kan få rätsida på ett fall och de är så lyhörda för hans stämningar att de av ljudet från hans steg i korridoren kan avläsa hans humör – och därmed tillståndet i den senaste utredningen. Går Maigret tungt, så är han ännu inte färdig med fallet, han bär på alla dess stämningar och all dess ondska och det tynger honom. Går han lätt och spänstigt, är mordgåtan löst: Maigret har lagt åt sidan allt som har med den att göra och är med ständigt samma receptivitet beredd att börja på nästa.

Lika viktiga som Lucas, Lapointe och de andra är för Maigrets yrkesliv, lika viktig är madame Maigret för hans hemliv. Hon är den perfekta hustrun till en fransk tjänsteman: representativ när så behövs, skicklig kokerska, kunnig och ekonomisk husmor, tystlåtet förstående samtalspartner. Madame Maigret är osynlig intill utplåning i böckerna, men hon finns på plats när hon behövs: för att duka fram en försenad måltid åt den trötte kommissarien, för att konversera en mördare i salongen tills Maigret kommit hem (Maigret och mannen som måste döda), för att bekräfta läsarens oro för kommissariens hälsa, for att komma med en mjuk replik då och då.

Paret Maigret umgås mest med läkare. Via polisläkarna Jussieu och Paul träffade de för länge sedan doktor Pardon och hans hustru. De båda familjerna äter regelbundet middag hos varandra och flera gånger har ätandet avbrutits av telefon från kriminalen. Det är Pardon, som ordinerar Maigret en brunnskur i Maigret på kurort och det är till hans bostad på boulevard Voltaire kommissarien kallas i Maigret och Miss Europa. Trots mångårig vänskap har de båda herrarna aldrig lagt bort titlarna med varandra.

Inte bara personer, utan också miljöer och accessoarer har med åren blivit behagligt bekanta. Läsarmiljonerna vet precis hur det ser ut på Maigrets tjänsterum på andra våningen i komplexet vid Quai des Orfèvres med utsikt över Seine och deckarhistoriens mest berömda kolkamin torde vara den som står i ett hörn av kontoret. Vi hittar från tjänsterummen till den närbelägna krogen Brasserie Dauphine, varifrån generationer av bekännande mördare fått upp nattsmörgås under de långa manglingarna vid Maigrets skrivbord. Vi vet till och med det mesta om den utmärkta slånbärslikör, som madame Maigrets syster i Alsace skickar till kommissarien: i sina memoarer påstår Maigret bestämt att det inte är slånbärs-, utan hallonlikör, men Simenon har framhärdat.

I Maigrets Frankrike finns inga strejker och inga krig. Hans Paris är fyllt med små krogar och slitna hotell; ingen glamorös värld, men inpyrd med en trevlighet, som förtar ansatserna till social realism. Det ligger något av nostalgi över kommissariens vandringar i Parisregnet, en längtan till det Paris som fanns en gång och till en värld som var mera småskalig, mindre komplicerad.

Det finns långt fler läkare än politiker i Maigrets värld; kommissarien är mer intresserad av människor än av idéer. Mordhistorierna inträffar oftare på bordeller eller i nedgångna medelklasshem än i fina salonger, och Maigret känner sig mera hemma i de förra än i de senare. Där finns det folk han kan tala med, regler och oskrivna lagar han förstår och respekterar. Måste han frottera sig med industrimagnater och storpolitiker blir han vresig och ämbetsmannamässig i stället för varm och medkännande: se exempelvis Maigret i fina världen eller Maigret och vinhandlaren.

Maigretböckerna skildrar snarare tragedier än deckargåtor. Kommissarien tycker – för det mesta – synd om de agerande och Simenon lägger ofta stor vikt vid deras bakgrund, deras drömmar och besvikelser. Människorna i en Maigretbok blir långt mera levande för läsaren än de inblandade en traditionell deckare, där iskalla mördare konstruerar perfekta alibin och den skarpskurne detektiven knäcker dem genom logiskt tankearbete.

Maigret är inte logiker. Hans detektiva metod bygger på ”comprendre et connaître”, att känna och förstå. Precis som Chestertons fader Brown försöker han intuitivt sätta sig de berördas ställe, lära känna och deras handlingar och motiv. Med åren har hans psykologiska skarpblick blivit allt mera ofelbar, samtidigt som hans medkänsla med brottslingarna ökat. Indicierna i hans undersökningar är inte cigarrstumpar och fingeravtryck, utan gester, blickar och ord.

Man måste vara på mördarens sida för att finna honom, resonerar Maigret – och strosar kring i mordmiljöerna för att komma honom nära och förstå honom. Maigret absorberar stämningar, suger sig dofter och tonfall, blickar och undermeningar. Den arme Scotland Yard-detektiv, som försöker studera hans metod i Min vän kommissarie Maigret får i sig avsevärda mängder calvados och vitt vin, men ser med förundran och förtvivlan på denne planlöse vandrare, som till råga på allt når förbluffande resultat genom sina odramatiska promenader.

Simenon är berömd för sin miljöbeskrivning, som till mästerskap utnyttjar tekniken att låta den exakta, sparsmakade detaljen ersätta långa beskrivningar: en enda blommande kastanj på rätt plats i texten kan ersätta hela kapitel om våren i Paris. I Maigretserien är ofta även miljöskildringen centrerad runt kommissarien. Läsaren lånar Maigrets syn och hörsel, luktsinne och smaklökar, när han promenerar genom Paris, tittar in på en bar, dricker en calvados…

Och vi känner oro, när Maigret huttrande går ut höstregnet med sin förkylning,
till i exempel ovannämnda Maigret och vinhandlaren, när han dricker for mycket och arbetar för sent; Simenon har låtit den kloke bjässen bli sårbar mitt sin gudalika perfektion, så mänskligt skröplig att han som få andra detektiver vädjar till vår medkänsla lika mycket som till vår deckarnyfikenhet.

Herbert Tingsten lanserade en gång den intressanta teorin att Maigret är Gud:
”Han säger nästan aldrig något filosofiskt eller moraliskt, men verkar genom små, fina medel på en gång outgrundlig, förstående, medkännande och god. Det är en sorgsen hederlighet och effektivitet över honom som hos den religiöse bör kunna föra tanken till en både straffande och förlåtande Gud.”

Tanken är god, och det är lätt att hålla med Tingsten om att Maigret mer än någon annan av de stora spårhundarna har gudomliga drag. Men han är inte allsmäktig; gång efter annan leder hans ”comprendre et connaître ”-teknik till att han kan och
förstår mer om mördaren än vad de män och kvinnor gör, som ska döma honom eller henne. I många slutkapitel vandrar Maigret ut ur rättssalen trött och besviken över för hårda domar.

Redan 1933 flyttade han första gången som pensionär från lägenheten vid boulevard Richard-Lenoir till den lilla byn Meung-sur-Loire för att ta det lugnt och gå och påta i trädgården iförd jättelika elefantgrå byxor och en urgammal hatt. Sedan 1972 har han fått förbli välförtjänt ostörd. Få detektiver har gjort ett bättre dagsverke.

John Dickson Carrs Gideon Fell

Stödd på två käppar gjorde han sin entré i deckarvärlden med ett fnysande och en harkling. Året var 1933 och romanen heter Häxstupet (svensk översättning 1948). Själv heter han Gideon Fell, skapad av den amerikanske deckarförfattaren John Dickson Carr, som också skrev om den argsinte sir Henry Merrivale under pseudonymen Carter Dickson.

Dr Fell inleder sin karriär idylliskt nog. En ung amerikansk historiker besöker England och medför introduktionsbrev till en gammal forskare i Chattenham. Den gamle – det vill säga Gideon Fell – bor i en lantlig villa med tycke av Dickensroman och sysslar med författande av skrifter i udda ämnen. Han har studerat vid Eton och Harvard och tagit examina på båda sidor om Atlanten. Han har publicerat arbeten bland annat om 1600-talsromanser och om det övernaturliga i engelsk diktning. Sedan några år håller han på med sitt magnum opus, en redogörelse för dryckesvanorna i England sedan äldsta tider.

Till det yttre är dr Fell en jättelik och bullrande person, klädd i svart slängkappa, beväpnad med käppar, pincenez [ pincené ??] i svart sidenband, banditmustasch och en enorm röd snusnäsduk, som han torkar svetten ur pannan med efter något utbrott av entusiasm eller ilska. Han har en obändig förkärlek för öl, rostbiff, pubar, pilkastning och militärorkestrar. Ju stökigare och ju mera urengelskt, desto bättre. Han har ett robust sinne för humor och en välutvecklad förmåga att kläcka paradoxer. Dr Fell har lånat både utseende och vanor från författaren G. K. Chesterton, som skrev en lång rad noveller om den lille deckarprästen fader Brown.

Dessa likheter med Chestertons person motsvaras på det litterära planet av åtskilliga beröringspunkter mellan Fells värld och den som Chesterton skapade åt fader Brown. Carr hade samma faiblesse för bisarra situationer och till synes omöjliga brott som den äldre författarkollegan, men hade till skillnad från denne ett deckartekniskt mästerskap, som tillät honom ge oantastliga förklaringar på även de mest fantastiska intrigkrumbukter.

Några dagar efter besöket från USA blandades Gideon Fell för första gången in i en mordaffär med övernaturliga ingredienser. I och med det upptäckte den gamle forskaren – född 1884 som andre son till sir Digby Fell på Staveney Manor, Garth, Lincolnshire – att mördarjakt kan vara minst lika intellektuellt stimulerande som någonsin rotande i arkiv och läsande av gamla handskrifter. Det dröjde inte länge förrän han lämnade lantlivets ro och flyttade till London som konsultativ expert på omöjliga mord åt Scotland Yard. I samband med flyttningen försvann fru Fell. Hon fanns med i Häxstupet, en liten rar och slarvig människa, som slog sönder porslin och bjöd på te. Vart hon tog vägen de senare böckerna är en av de få olösta gåtorna runt dr Fell.

Doktorn blev detektiv vid mycket mogen ålder och fortsatte att odla sin hobby ända fram till, eller kanhända över, senilitetens gräns; sitt sista fall löste han som 83-åring. Avhandlingen om dryckesvanorna kom ut först 1946, efter ett forskararbete – med ideliga pubbesök som del i arbetet – på bortåt tjugo år. Att det trots det inspirerande ämnet tog så lång tid kan förklaras med att dr Fell efter sin första kontakt med brottets värld tog för vana att ideligen bli inblandad i fantastiska mordintriger. Speciellt förtjust är han i mord som anknyter till det slutna rummets problem.

Genreklichén ”det slutna rummet” täcker inte hela begreppets innehåll. Det slutna rummet kan givetvis bestå av just ett rum med dörren låst inifrån: deckarlitteraturens förstlingsverk, Edgar Allan Poes novell ”Morden på Rue Morgue”, är just ett sådant. Men termen används också i vidare mening om andra mordlokaler, där av allt att döma ingen kunnat komma åt mordoffret.

Om en ensam man mitt på en välobserverad gata med nysnö plötsligt segnar ner skjuten på nära håll utan att andra fotspår än hans egna ens finns i närheten, då är han ett lik i ett slutet rum – noga räknat i Carrs Den ihålige mannen. Ligger en strypt man mitt på en nyvattnad tennisbana och endast offrets fotspår leder ut på banan, då är även detta ett slutet rum: intrigen återfinns i Fellromanen Som av en osynlig hand. Och om en man befinner sig ensam högst upp i ett gammalt torn, vars ingångar är välbevakade, och han påträffas knivhuggen till döds av en mördare som tycks kunna flyga, då är det förstås ett slutet rum, jämför Fellboken He Who Whispers.

Det säger sig självt att sådana knep inte hör till genrens mest lättköpta. John Dickson Carr skröt med att under årens lopp ha upptäckt över 80 olika lösningar på det slutna rummets problem. Ingen annan har kunnat tävla med honom om världsmästartiteln på området (men den amerikanske novellisten Ed Hoch ligger bra till för andraplatsen!)

Doktor Fell hittade snabbt sin vrå i deckarvärlden. Efter några mer eller mindre lyckade försök att agera detektiv på allmän plats (om än pittoreska mordgåtor) i Hattmysteriet och Åttan i svärd blev han i stort sett omöjligheterna trogen genom åren. I Den blinde barberaren hittar vi för första gången dr Fell på den adress som han skulle göra klassisk: No 1, Adelphi Terrace i London. Där bodde han kvar till 1939 trots att komplexet i verkligheten revs 1927. Barberarboken är originell såtillvida att den stånkande doktorn inte alls är med om själva mordintrigen, utan sitter hemma sin länsstol och får den återberättad för sig, varefter han löser gåtan.

Liksom i debutboken och i majoriteten av böckerna om dr Fell är det en ung bekant till doktorn som tjänstgör som berättare och garanterat oskyldig iakttagare. Den gamle doktorn tycker om att omge sig med unga, beundrande watsongestalter – och Carr tyckte om att ge dessa stereotypt trevliga unga män lite kärleksbekymmer, som Fell reder ut med vänster hand, medan han jagar mördare och dricker öl med den högra.

Samtidigt med de spetsfundiga mordintrigerna och de lätt Wodehouseanstrukna kärleksaffärerna i historiens utkanter odlar Carr en uppsluppen, ofta burlesk humor. Rena spexet, komplett med löspolisonger, blandas med ond bråd död i Tusen-och-en-natt-mysteriet. Allvarligare är en annan av författarens och detektivens egenheter, som också finns med i samma roman: den att låta en särskilt skarpsinnig mördare gå fri som tack för god match.

För Gideon Fell räcker det ofta med själva uppnystandet av kriminalgåtan. Ett långtidsplanerat, iskallt genomfört mord i den högre skolan kan belönas med fortsatt frihet för mördaren – förutsatt att han lyckats hålla doktorn och läsaren i ovisshet tillräckligt länge. Ett mera spontant mord och en mindre utstuderad mördare överlämnas däremot saklöst åt rannsakning och dom. Exempel på denna dr Fells generösa släpphänthet mot intelligenta mördare hittar man också bland annat i Hattmysteriet och i Den ihålige mannen.

Den sistnämnda romanen är en av deckarlitteraturens stora klassiker. Här finns det berömda kapitel där Gideon Fell håller en lång monolog om det slutna rummets problem – i facklitteraturen känd som ”the locked room lecture”. Doktorn delar upp de möjliga lösningarna på det slutna rummets gåta i sju prydliga kategorier, plus fem underavdelningar, som gäller olika sätt att manipulera dörrar. Den som studerar Fellsviten närmare hittar exempel på alla kategorierna i doktorns erfarenhet – liksom på flera andra, som Carr upptäckte efter 1935.

Den polis som samarbetar med doktor Fell i de allra flesta böckerna är kommissarie David Hadley, en gråsprängd äldre herre som uppför sig lugnt och värdigt. Han faller sällan i farstun för de omöjligheter han får uppleva i Fells sällskap, utan håller sig sakligt på jorden. Men med lagom långa mellanrum blixtrar han till och kommer med en snillrik teori: Fell och han är inte alltför omaka pusslare.

Ett av de bästa exemplen på Carrs teknik och på Gideon Fells deckartalanger är fallet med Det krökta gångjärnet, en magnifikt skicklig manipulation av övertro, teknik och listigt undanstoppade ledtrådar. Carr skriver träigt och är en usel personskildrare, men hans tekniska mästerskap är oöverträffat. Boken har som motto för sin sista del några rader från en fader Brown-novell: ”Det fanns en sak som Flambeau, trots all sin maskeringsskicklighet inte kunde dölja, och det var sin ovanliga längd.” Citatet visar på ett underfundigt sätt både samhörigheten och skillnaderna mellan Fells och Browns världar: den brottsling som doktorn är på spåren har samma problem som mästerboven Flambeau hos Chesterton, men har funnit en genial utväg ur dilemmat.

I Som av en osynlig hand flyttade dr Fell från Adelphi Terrace till No 13, Round Pond Place i Hampstead. Flyttningen kan sägas markera slutet på hans period som nyskapande detektiv. Visserligen finns det ett drygt dussin Fellböcker från 40-, 50- och 60-talen, men trots goda enskildheter når de som helhet inte upp till den nivå. författare och detektiv visade under 30-talet.

Speciellt märkbar är kvalitetsskillnaden hos dr Fell före och efter den långa paus han tog i detektivjobbet 1949–58: fyrtiotalsböckerna håller fortfarande god standard, och John Dickson Carr har pekat ut Tills döden skiljer oss åt och He Who Whispers som sina speciella favoriter hela sviten. Den förstnämnda har som specialtrick gevärsskott genom oskadade glasrutor, den andra innehåller den ovan antydda historien om den knivhuggne mannen i tornet. Båda är goda deckare, utan att nå upp till 30-talstopparna. Läsvärd är också boken om Gideon Fells samarbete med en annan Carrdetektiv, advokaten Patrick Butler, Below Suspicion, liksom för övrigt den muntra Handsken är kastad, där Butler klarar sig bra på egen hand.

Efter Below Suspicion drog sig Fell tillbaka: Carr ägnade sin tid åt bl.a. en rad utomordentliga kostymdeckare (Bruden i Newgate, Djävulen i sammet, Korn åt små fåglar m.fl.) och en novellsamling med Holmespastischer. När så Gideon Fell 1958 kom tillbaka i Dead Man’s Knock var det blott alltför tydligt att åren farit hårt fram både med den gamle doktorn och med hans författare. Det rutinerade paret förmådde fortfarande underhålla, men det blev allt mera av tomt buller, allt mindre av verkliga knalleffekter i de fem romaner om Fell som kom 1958–1967.

I Dead Man’s Knock befinner sig Fell till allmän förvåning i USA på jakt efter en opublicerad roman av Wilkie Collins. Han kommer in sent i handlingen och han gör inte mycket för att förgylla den. I Huset på Djävulshornet återvänder han till deckargenrens klassiska jaktmark, den spökande adelsvillan. Men det är en gammal och trött dr Fell som grymtar sig fram genom gåtan och inte ens det faktum att det obligatoriska kärleksparet får sin välförtjänta happy end kan dölja att både Fell och Carr mot slutet gick på ganska trötta skruvar.

John Dickson Carr avled i februari 1977. Dr Fell finns kvar och har upptäckts av nya generationer deckarläsare. Mitt bland de hårdkokta privatdeckarna av olika kön, mitt bland knarklangarjakterna, superagenterna och poliskollektiven finns det på goda grunder fortfarande plats för den gamle doktorn: om den moderna kriminalromanen speglar ett sjukt samhälle, så utmanar och utbildar den klassiska detektivromanen läsarens känsla för logik. Mycket talar för att just den känslan är det viktigare än någonsin att inte förlora i just det samhället.

Carter Dicksons Henry Merrivale

”Jag föddes den sjätte februari 1871 på Cranleigh Court, nära Great Yewborough. Min mor hette Agnes Honoria,dotter till kyrkoherde och fru William Gayle i Great Yewborough. Min far var – trots de skandalösa rykten om motsatsen, som cirkulerade vid denna tidpunkt – Henry St. John Merrivale, den åttonde baronen med detta namn.”

Det är H.M. som talar, sir Henry Merrivale, eller, som han själv älskar att kalla sig, Den Gamle Mästaren. Han är huvudperson i en lång rad böcker av Carter Dickson och han är en av de mest egensinniga spårhundarna i världslitteraturen.

Han är stor, kraftig och slarvigt klädd. Kroppen har tycke av öltunna, klädema är dammiga, strumporna korvar sig. Långt in på 30-talet bär han stolt den cylinderhatt, som han fått i gåva av drottning Victoria och som med åren antagit en pittoresk patina. Han är flintskallig, bär hornbågade glasögon och har oftast ett ansiktsuttryck som starkt påminner om det som vanliga människor har när de luktar på ett skämt ägg.

Som om inte allt detta skulle vara nog är han dessutom retlig, lättstött, fåfäng och emellanåt ansatt av ett säreget självmedlidande. Han har ett obändigt sinne för upptåg, älskar att klä ut sig, är utexaminerad läkare och advokat och vet mer än de flesta om bland annat trolleri.

Men alla dessa utmärkta egenskaper och färdigheter räcker inte till för att skapa en stor detektiv. H.M. han kallas sällan annat i böckerna) har dessutom en ytterligt välgymnastiserad hjärna, som han tränat under många år som chef för Secret Service och som han använder till att klara upp de märkligaste brott. Speciellt framgångsrik är han, när det gäller att fundera ut sätt att ta sig in och ut ur låsta rum.

Carter Dickson, som skriver om H.M., är en pseudonym för John Dickson Carr. Också under eget namn var Carr specialist på att variera det låsta rummets gåta – se avsnittet om Gideon Fell. Både Fell och H.M. trivs allra bäst när de konfronteras med ett till synes totalt omöjligt brott – men det anses bland deckarvetare att mordgåtorna i Dicksons H.M.-serie är ännu ett litet strå vassare än i Carrs ”egna” böcker.

Henry Merrivales detektiva sysselsättning är egentligen en gammal mans hobby. H.M.:s deckarkarriär inleddes inte förrän han var sextio år gammal. Dessförinnan hade han ägnat sig åt sport, politik och underrättelsetjänst. Han hade vunnit ett Grand Prix-lopp för bilar är 1903, han hade ställt upp som parlamentsledamot för East Bristol och han hade hunnit bli en levande legend i Whitehall; en gammal knarrig enstöring och föredetting i ett dammigt rum högt upp under takåsarna. Hela sitt liv hade han varit en av de stora i engelsk politik, en grå eminens som spelat högt i världspolitikens kulisser. Nu var han bara grå.

Men om det är något som får H.M. att ilskna till, så är det antydningar om att han skulle vara för gammal. När han försvarade Jim Answell, som stod inför rätta anklagad för mord i Det slutna rummet, hade han inte uppträtt som advokat på femton år. Det viskades om att den gamle slagbjörnen skulle mera stjälpa än hjälpa sin klient. Men H.M. lade fram ett försvar, som skulle göra en Perry Mason grön av avund – och visade än en gång sin geniala förmåga att hitta kryphål ur slutna rum.

En annan gång, i The Unicorn Murders, råkar H.M. få höra hur korridorsnacket går i Foreign Office: ”Synd att Merrivale är för gammal numera för att kunna göra något åt den franske stortjuven Flamande.” Den rasande gamle mästaren ger sig förstås i väg till Frankrike efter att ha skroderat om att Flamande minsann ska vara avslöjad inom fyrtioåtta timmar. Givetvis klarar han det:

H.M.:s skarpsinnighet ligger helt i nivå med hans självkänsla. Han är en ovanlig detektiv som bryr sig föga om fingeravtryck, om det inte är något lurt med dem: jämför Nio och tio blir döden, där en och samma tumme lämnar två olika avtryck vid skilda tillfällen. Han definierar sin detektiva metod med orden ”Jag sitter bara stilla och tänker”.

Medan H.M. sitter i en bekväm stol och låter hjärnan arbeta går kommissarie Humphrey Masters från Scotland Yard runt med anteckningsblock och förstoringsglas. Han är expert på omöjligheter, han också – jämför till exempel de båda herrarnas skarpsinnighet i den utmärkta De tio tekopparna, jämte ovannämnda Det slutna rummet kanske H.M.:s bästa fall.

H.M.:s förflutna framgår av de memoarer han dikterar med stor inlevelse i Seeing is believing. Men de är inte den enda sanningen om hans bakgrund. I den tidiga Dicksondeckaren The Bowstring Murders (1934) förekom en excentrisk aristokrat vid namn lord Rayle. Intrigen krävde att han avlivades i samma bok, men många av hans egenheter och karaktärsdrag återkom, när Dickson samma år presenterade H.M. i Klockan klämtar för mord.

Förläggarna tycks inte omedelbart ha fattat H.M.:s storhet. En amerikansk pocketutgåva av denna första bok om den gamle mästaren kallas i en undertitel ”A Chief Inspector Masters Mystery” och på smutstitelbladets sammanfattning av handlingen nämns inte ens H.M., utan Masters visas upp som ”Londonpolisens geniale spökjägare”. Sir Henry Merrivale skulle ha nickat förstående om han sett boken: han har alltid med förtrytelse och energi hävdat att andra alltid får äran av hans deckarbragder.

Förutom Masters, som tjänstgör som en ovanligt snabbtänkt watsongestalt, har H.M.-krönikan en lång rad andra återkommande bifigurer. Där finns agenten Ken Blake, som är berättare i den första boken och som hänger med, mer eller mindre i förgrunden, ända fram till And So to Murder. Där finns dr John Sanders i Death in Five Boxes och Läsaren varmas och hans yrkesbroder Michael Tairlaine som fanns med redan på lord Rayles tid i The Bowstring Murders och som gästar H.M. i The Red Widow Murders.

H.M.:s sekreterare i vindskontoret i Whitehall heter miss Ffolliott och kallas av sin arbetsgivare för Lollypop. En översättare försvenskade ordleken och lät henne benämnas ”H.M.:s lilla Slickepinne”, vilket lät gubbsjukt och förvisso var ett grovt stilbrott. Sexintresset i H.M.-böckerma är nästan obefintligt, de är klassiskt rena och abstrakta pusselproblem, där gåtan betyder allt och människoskildringen mycket litet.

Fällor lurar hela tiden på läsaren, villospåren läggs ut på det mest utstuderade sätt. I Läsaren varnas, där en skum siare påstår sig kunna mörda med kraften hos sin tanke, laborerar Carter Dickson till och med med fotnoter som dels är fullkomligt korrekta när de varnar läsaren för att dra förhastade slutsatser, dels så intrikat utformade att de samtidigt lurar iväg associationerna åt alldeles fel håll.

Frågan i H.M.-böckena är inte första hand vem som begick brottet utan hur han bar sig åt för att åstadkomma det skenbart omöjliga och vid första anblicken övernaturliga. Sällsamma saker händer nästan alltid: folk blir skjutna utan kulor, alla som vistas i ett visst rum avlider, en man dyker i en bassäng, kommer aldrig upp, men finns inte kvar när vattnet töms ur… Denna envetna inriktning på det rent tekniska problemet gör att böckerna om H.M. lätt kan bli schablonmässiga och knastertorra i all sin intellektualism. Författaren försöker motverka detta genom att låta Merrivale vara en practical joker och en komiker av nästan wodehouseska mått.

I varje roman har H.M. en ny hobby som han bedriver jämsides med deckarundersökningen och som är avsedd att ta udden av alla akademiska resonemang och ge tillfällen till avkopplande småleenden. Han tar sånglektioner i Inte så illa menat, han bantar i Den gäckande änkan, han dikterar memoarer, studerar själavandring, flänger runt i rullstol, går på nöjesfält, klär ut sig till romersk senator, muhammedansk pilgrim eller indianhövding… Man vet var man har honom bara så till vida att man kan räkna med att han gör det oväntade och skandalösa på ett roligt sätt.

En annan avkoppling från det detektiva bestås av den obligatoriska kärlekshistorien, där ett ungt par svärmar under lindarna, medan det mördas på det gamla slottet. Den mest lyckade varianten på temat återfinns i Bronslampan med dess berömda försvinnande dam, men annars hör dessa intill förväxling lika munhuggande och kärnfriska ungdomar till Dicksons svagaste nummer – och de har den extra nackdelen att de drar ner tempot i handlingen.

Det är H.M. som ska stå centrum i kraft av sin personlighet. När författaren för något kapitel lämnar honom åt sitt öde och följer med de unga tu på månskenspromenad (varunder de lämpligt nog brukar ägna sig åt att rekapitulera det dittills skedda) tappar böckerna helt styrfarten. Liksom Rex Stouts Nero Wolfe och Conan Doyles Mycroft Holmes kan H.M. sitta tyst och outgrundlig – ”som en pokerspelande Buddha” – och ändå totalt behärska scenen. Men han måste finnas på den för att det ska bli intressant.

Carter Dickson lär ha tänkt på Churchill när han uppfann H.M. och herrarna har onekligen en del gemensamt till det yttre. Och det är nog ingen tillfällighet att lady Merrivale, H.M.:s hustru, som aldrig tar aktiv del makens mordundersökningar, heter Clementine i förnamn. Krönikan igenom talar H.M. vanvördigt och initierat om de män som styr världens öden. Han är livrädd för att bli oskadliggjord och satt i överhuset. I A Graveyard to Let är han på USA-besök för att hälsa på en familj i Washington, men blir uppehållen på vägen av det ovannämnda fallet med den försvunne i simbassängen. Så småningom, i någon bisats, visar det sig att Washingtonfamiljen bor en villa som kallas Vita huset.

H.M. känner alla, presidenter och småtjuvar. Han är speciellt förtjust i artister och allra mest i trollkarlar. Vänskapen med magiker har lärt honom åtskilligt om trolleri – inte minst många förklaringar på skenbara omöjligheter – och han gör själv ett minnesvärt framträdande som trollkarlen The Great Kafoozalum på en privat barnföreställning i The Gilded Man.

Det är också i trollerisammanhang som han träffar på det slutnaste av alla slutna rum. I Listig som en orm hittar han en mördad man i ett rum med dörren låst inifrån, alla fönster och dörrar överklistrade från insidan med gummerade pappersremsor och tydliga spår av fysiskt våld mot liket. Men hur tog sig mördaren ut ur rummet? H.M. har god hjälp med att lösa problemet av de sista representanterna för två legendariskt konkurrerande magikerfamiljer. Miljön är ett krigshukande zoo i London, där hungriga lejon ryter och kobrorna väser bak mörkläggningsskärmarna.

H.M.:s sista fall återfinns i den bleka Inte så illa menat, där han för en gångs skull slipper hitta lik i låsta rum: problemet rör stöld, inte mord. Vid det laget är han över åttio är, och man kan befara att han numera är en smula bräcklig. Men kanske inte, ändå: bara något år tidigare hade han i Tanger framgångsrikt försvarat sig mot en betydligt yngre knivskärare i Behind the Crimson Blind, vilket tyder på en aktningsvärd fysisk spänst.

Antagligen sitter han fortfarande på ett rörigt och dammigt kontor högt under takåsarna i Whitehall, svär och domderar och dikterar arga brev till inrikesministern, sonsonson till en gammal skolkompis. En sån som H.M. kan inte tänka sig att gå i pension. Och att han är odödlig är all världens deckarläsare överens om.

Rex Stouts Nero Wolfe

Antagligen är Nero Wolfe 1900-talets störste romandetektiv. Han väger ett sjundedels ton, det vill säga en bit över 140 kg. En gång, 1935, fick han för sig att han var för fet: det var, påstår hans sekreterare Archie Goodwin, som om Atlanten plötsligt förklarat att den kände sig för våt.

Även om man med en kraftansträngning ser bort ifrån Wolfes imponerande yttre går det att hävda att han är seklets störste deckare. Själv skulle han nicka instämmande och upprepa sin blygsamma självkarakteristik: ”Jag är inte begåvad. Antingen är jag ett geni eller ingenting alls.” Det är svårt att inte hålla med honom – i varje fall sedan man läst de 46 romanerna och novellsamlingarna om hans bragder.

Andlig fader till Nero Wolfe var författaren Rex Todhunter Stout, den amerikanska deckarens grand old man, född 1886, död 1975. Wolfe själv gjorde entré 1934 i Fer-de-Lance och redan här är detektivens värld komplett. Berättare i denna och alla de följande böckerna är assistenten, sekreteraren, retstickan och licensierade privatdetektiven Archie Goodwin, en ironisk ung man med munlädret i ordning och, om så behövs, hårda nävar.

Wolfe avlönar honom för alla dessa ändamål. Inte minst viktig är Archies roll som irritationsmoment: den ofantlige mästerdetektiven är lika lat som han är fet, och behöver någon som retar upp honom till deckarenergi emellanåt, när bankkontot sjunkit farligt nära existensminimum.

Det är Archie som sköter den muskelenergikrävande delen av deckarjobbet. Han flänger mellan brottsplatser, polishögkvarter, tidningsredaktioner och det gamla brunstenshus, som Wolfe äger och bebor på West 35th Street i New York. Uppe i husets takträdgård pysslar Theodore Horstmann med den berömda orkidésamlingen. Två gånger dagligen kommer Wolfe upp och hjälper till på taket, oavsett hur viktiga ting som händer på deckarfronten.

I köket står kocken Fritz Brenner från det fransktalande Schweiz och lagar utsökta, rikligt tilltagna måltider: Wolfes middagsbord är lika exklusivt som hans takträdgärd. Det finns, enligt Nero Wolfe, några få stora kockar i världen, ett litet antal goda kockar och en stor skara acceptabla. Fritz är en av de goda.

Utanför dörren står kommissarie Cramer från mordkommissionen och ringer ilsket på klockan: dörren har en liten glasruta, som man kan se ut men inte in igenom. Ute på stan spanar frilansdeckarna Saul Panzer, Orrie Cather och Fred Durkin för Wolfes räkning. Och i den röda läderfåtöljen framför Wolfes skrivbord i arbetsrummet sitter klienten: rik och rädd och förbluffad över detektivens skicklighet och arvodesanspråk. Det är en från början färdig värld, som utvecklats föga under de år som gått sen Fer-de-lance. Läsaren hinner bli grundligt bekant med huvudaktörerna och hittar snart lika bra som Archie i det gamla brunstenshuset.

Den välfödde Wolfe själv är en fascinerande personlighet. Stout har blåst upp sin övermänniskodeckare till nästan olympiskt format: vältalig, intelligent, kräsen och vänsterliberal på ett otvetydigt och självklart sätt, som är ytterligt sällsynt i pusselskolan. Han håller ett berömt tal mot rasdiskriminering Mord bland mästerkockar, han skickar pengar till lojalisterna under spanska inbördeskriget och han går en hård match mot FBI och dess kryptofascistiske chef J. Edgar Hoover i Det ringde på dörren.

Han har en excentrisk skräck för allt vad maskiner heter, vägrar i det längsta att flytta sig utanför huset på arbetets vägnar, är rädd for kvinnor och för kroppslig kontakt, avskyr slarvigt språk (vid ett tillfälle bränner han en upplaga av Webster’s Dictionary blad för blad i öppna spisen som protest mot utgivarnas släpphänthet) och kan ibland formulera små aforismer, som håller god klass. (Hans uttalande om desserter och känslor går inte av för hackor: ”I favor the English treatment of both: freeze them and hide them in your belly.”).

Att uppleva Wolfe i högform – som han var på 30-talet och i spridda böcker från senare decennier – är något av det mest stimulerande en sparsmakad deckarläsare kan råka ut för. Om det är sant att underhållningslitteraturen är en tillflykt för läsarna undan verklighetens oro, så är Wolfeböckerna i ovanligt hög grad lämpade för sådan flykt: en tryggare och mer ombonad värld än livet i det gamla brunstenshuset får man – trots morden – leta länge efter.

Wolfes bakgrund är lika pittoresk och orolig som hans New York-liv är lugnt och inrutat. Han föddes i Montenegro omkring 1892 och arbetade som hemlig agent för Österrike-Ungern under första världskriget. 1916 kämpade han tillsammans med den serbisk-montenegrinska armén i en desperat strid, ”naglar mot maskingevär”. Vid den amerikanska landstigningen i Europa 1917 beslöt han sig för att förena sig med USA-trupperna och gick tvärs över kontinenten. 1930 köpte han huset vid West 35th Street, anställde Archie Goodwin som sekreterare och började sin karriär som privatdetektiv: hans första fall kom som bok 1934.

Inga av hans tidigare äventyr har någonsin skildrats annat än i enstaka bisatser och utvikningar apropå något fall. Om Wolfes bakgrund är färgstark, är Archie Goodwins mera diskret och okänd. Sedan mitten av 30-talet har han förblivit en tidlös yngling i den nedre medelåldern: sådär en trettio-trettiofem år, högst.

Stout har kostat på sig att leka lite med tidsfaktorn: en av de svarta kypare som 1938 hörde Wolfes tal om rasdiskriminering, dyker upp tjugosex är senare i Ingen i helaste världen. Där är han en något hopsjunken herre i fyrtio–femtioårsåldern, så sliten att Archie och Wolfe inte känner igen honom förrän han citerar stora delar av det berömda talet utantill. Hans liv har fortsatt från 1938 till 1964 – men de båda detektiverna har inte åldrats en dag. Wolfe, som borde vara i sjuttioårsåldern, har inte ett grått strå och Goodwin är lika ungdomligt rörlig, uppkäftig och ivrig som ett kvarts sekel tidigare.

Archie Goodwin är originell på andra sätt också. Kanske inte som människa, även om han är något så ovanligt som en mjölkälskande amerikansk privatdetektiv. Men han är en watsongestalt som ibland överglänser sin Holmes, en elev, som med förtjusning och välturnerade ironier slår sin mästare på fingrarna. Fåraktig beundran och storögd häpenhet inför Wolfes intuitiva trollkonster ligger inte för honom.

Det är inte helt korrekt att beskriva Wolfe och Goodwin som ett Holmes-Watson-par. Stout har snarare splittrat den traditionelle romandetektiven i två personer, som kompletterar varandra, hjärnan och handen, om man så vill, eller kanhända pussel-
deckaren och det hårdkokta privatögat. Metoden har sina risker: läsaren vill ofta hellre stanna hemma i tänkarstugan hos Wolfe än följa med berättaren Goodwin på tuffa odysséer i yttervärlden.

Men oftast flyter det bra – kanske allra bäst de många samlingar med tre eller flera noveller, som Stout började ge ut i slutet av 40-talet, de så kallade three- eller foursomes, alla med en siffra i titeln, som anger antalet noveller i boken. Där tvingas Archie genom det korta formatet ransonera sin pratsamhet och Wolfe måste tänka snabbt för att hinna lösa gåtan. I de långa romanerna kan det emellanåt bli lite för mycket av hemlivet på West 35th Street, av diskussioner om kryddor, såser eller antal ölflaskor per dag för den evigt törstige Wolfe.

Kommissarie Cramer vid New York-polisens mordkommission kunde under de tidiga åren bli blåröd i ansiktet av ilska, när han trodde Wolfe eller Archie ljög för honom. Sedermera upprättade man en ofta ganska skör balans, båda parter vet exakt var de har varandra och att de kan lita på varandra, om det verkligen gäller. Det är Cramer, som ger Goodwin det viktigaste tipset i den stora uppgörelsen med FBI, trots att han officiellt borde stå på den andra barrikaden

Stouts bästa och jämnaste period som deckarförfattare var otvivelaktigt 30-talet. Då utkom sådana genreklassiker som Rädda herrars klubb, där Wolfe reder ut en mordhistoria med bakgrund i skolpennalism, Det röda skrinet, med sin utmärkta mordgåta, och den lantliga idylldeckaren Caesar är död, där en prisbelönt tjur är ett av offren. Bäst är kanske ändå Mord bland mästerkockar, nyutgiven (med receptsamling) 1972 som Ju fler kockar… Där är Wolfe för en gångs skull på utflykt hemifrån – han är hedersgäst vid ett mästerkocksmöte i sydstaterna och betingar sig ett recept på den mirakulösa korven Saucisse Minuit som arvode för att spåra upp mördaren.

Under 40- och 50-talen blev Stouts produktion mer ojämn, mycket beroende på att han försökte variera intrigmönstret å det våldsammaste. Både gangsterkungar och montenegrinska spionhärvor kastas in i Wolfes tidigare så ombonade tillvaro, men resultaten känns oftast mera krystade än uppfriskande. Den som vill följa Wolfes kamp mot supergangstern Arnold Zeck (kalkerad på professor Moriarty i Sherlock Holmes-sagan) får läsa And Be a Villain, The Second Confession och Nero Wolfe försvinner.

Roligare är den förvånande utflykten till Montenegro i Det svarta berget. ”Det är en konstig syn att se en staty förvandlas till en dynamo”, suckar Archie och hänger Wolfe i rockskörten på jakt över halva världen. Jakten höll på att sluta illa: i ett litet fort nära gränsen till Albanien kastade en man vid namn Bua en otäck kniv mot Wolfe. Vapnet ligger numera på detektivens skrivbord i New York och används som brevöppnare.

Under 60-talet kom Stout in i något av en andra vår. Det berodde till stor del på att han upptäckte nya ämnessfärer som tillät Wolfe att stanna hemma i lyan utan att för den skull stå utanför livet därute. Ett sådant ämnesområde var afrikan-amerikanernas frigörelsekamp i Ingen i helaste världen, ett annat uppgörelsen med FBI i Det ringde på dörren, som är en toppunkt i författarens produktion. Wolfe lägger hela sin enorma auktoritet i vågskålen i denna bok, som förefaller vara skriven i kallt raseri.

I en tidningsintervju på 70-talet förklarade Rex Stout att han tänkte hålla sig i livet tillräckligt länge för att se någon annan än Nixon i Vita Huset. Han klarade det: han dog den 27 oktober 1975, mer än året efter det att Nixon flytt fältet efter Watergate.

Robert Goldsborough har med Stouts arvingars goda minne skrivit nya romaner med den ofantlige orkidéodlaren huvudrollen. De är habila pastischer, men förhåller sig till den äkta varan ungefär som Sibyllakorv till Saucisse Minuit.

En djärv teori gör gällande att Sherlock Holmes under sina tysta vandringsår fick en son med altsångerskan Irene Adler, välkänd från novellen ”En skandal Böhmen”. Denne har såväl vokalfördelningen i sitt för- och efternamn som många karaktärs- och detektivegenskaper gemensamma med pappa Sherlock, och än fler med sin farbror. Den senare heter Mycroft Holmes och förekommer några av Doyles noveller.

Han är fet, bekväm och skarpsinnig. Han litar inte till några prosaiska hjälpmedel som cigarrettfimpar eller fotspår vid problemlösandet, utan använder uteslutande sin excellenta hjärna. Han uppsöker sällan brottsplatsen, utan föredrar att få fakta hemburna till den bekväma länstolen.

Låter det inte bekant?

Ngaio Marshs Roderick Alleyn

Amerikanen Poe skapade detektivhistorien, engelsmännen gjorde genren känd. Den engelska deckaren av det traditionella slag som utvecklades under slutet av 1800- och början av 1900-talet byggde på föreställningen om en ordnad och ombonad värld, där friden bara tillfälligtvis bröts genom ett diskret lik på salongsmattan.

Det var ont om blod, misshandel och sex, men gott om anrika herresäten, pittoreska små byar och konversationskunniga medverkande i dessa engelska deckarromaner. Författarna var bättre på att knåpa ihop överraskande intriger än på att skildra trovärdiga människor. Detektivromanen var en pusselgåta med – i bästa fall – litterär överbyggnad.

Agatha Christie och Dorothy L. Sayers brukar räknas som de största författarna i denna första engelska deckarlitterära guldålder, men frågan är om inte alla tiders mest urengelska serie detektivromaner skrevs av en dam från Nya Zeeland. Hon hette Ngaio Marsh (1899–1982) och beskrev med stor yrkeskunskap kriminalkommissarie Roderick Alleyns karriär vid mordkommissionen på Scotland Yard i London.

Marsh hade ett förflutet som konstnär, skådespelerska och inredningsarkitekt när hon började skriva deckare. Den första kom 1934, då Alleyn i A Man Lay Dead kallades ut till ett välbärgat lantställe för att ta reda på vem som oväntat gjort blodigt allvar av den gamla trevliga Mordleken.

På 30-talet var det modernt att i Dorothy L. Sayers’ efterföljd skapa aristokratiska detektiver. Marsh kombinerade den moderiktningen med den regelrätta polisromanen och lanserade Alleyn som arbetande aristokrat. Brodern George är baron, mamman en skir gammal lady – men Roderick Alleyn bröt med släkttraditionerna och blev detektiv i stället för diplomat, när han återvände från första världskriget. På det sättet får han naturligt tillträde till båda världarna. Han umgås lika obesvärat på ministernivå som med fåmälda original på en lantlig pub. Han rör sig med livslång vana bland de traditionella engelska deckarmisstänkta: adelsmännen och akademikerna.

Alleyn är en ståtlig karl. Han ser ut som ett mellanting av en munk och en spansk grand; Dürer skulle ha gjort en utmärkt teckning av honom, meddelade Marsh. Hans privat- och känsloliv hålls i bakgrunden men man anar av antydningar att han är av samma sensibla sort som den något äldre klassbrodern lord Peter Wimsey.

Hans styrka är en mycket personlig konversation, som dels är detektiviskt skarpsinnig, dels trots sina understatements lyckas ge en fyllig bild av den talande. Alleyn kan antyda humor, bildning, mänsklighet och förståelse, attityder till kvinnan, religionen och de lägre klasserna bara genom att tala om alldagliga eller mordiska ting med de misstänkta.

Marsh är – eller var, för numera förefaller hon halvt glömd, vilket är synd – mest berömd som författare till deckare i teatermiljö. Hon hade god hand med trassliga primadonnenerver och kände genom egen erfarenhet den särpräglade bakomscenenmiljön, som hon beskrev med påtaglig förtjusning. Alleyn uppträdde i rampbelysning bl.a. i Mördaren gör entré, Döden på premiär och Delfinmordet.

Flera böcker har mera lös anknytning till scenens värld. I Dödsuvertyren mördar Marsh i amatörteatermiljö; vad som händer på scenen är mindre viktigt än förhållandet mellan amatörerna, men teaterdoften finns som en extra krydda. Samma sak gäller Ridå för sista akten där en gammal Shakespearetolkare tas av daga på sitt ägandes gods, och Förrädisk doft, där en primadonna är mordoffret: teatern finns där som stämning och bakgrund, även om det inte gäller brottslighet på själva scenen.

Dödsuvertyren är en av de bästa böckerna om Roderick Alleyn. Nästan allt är typiskt för pusselgenren: miljö, människor, intrig och berättarteknik. Boken utspelas i en liten by, Winston St. Giles, dit Marsh och Alleyn återvände även senare böcker. Ungefär hälften av boken går åt till att presentera de agerande och deras miljö. Liksom bland andra Christie föredrog Marsh att hålla detektiven borta från handlingen så länge som möjligt. När mordet väl ägt rum – med hjälp av ett mördande piano – kommer Alleyn till platsen, småpratar med de misstänkta under angenäma former, drar sina geniala slutsatser och pekar ut rätt mördare i slutkapitlet.

Det är en teknik som ställer stora krav på författaren. Scotland Yard griper in som kulmen på handlingen, när läsaren redan lärt känna de misstänkta och börjat tycka om en del av dem. Det är lätt att solidarisera sig med den krets man redan känner och därmed betrakta Alleyn som en icke önskvärd främmande figur, när han dyker upp ur ingenstans och plötsligt tar kommandot över händelseutvecklingen.

Alleyn måste varje gång i kraft av sin personlighet snabbt övertyga både de agerande och läsaren om att han har förmåga att klara av den knepiga mordaffären. Han måste spela ut hela sin charm och lysa med sin begåvning, samtidigt som allt detta inte får synas för tydligt, inte får bli en ren uppvisning, för det skulle den intelligente läsaren snabbt genomskåda och tröttna på.

Dödsuvertyren är förutom teaterdeckare en typisk engelsk bydeckare, där originella lantbor mördar varandra i lummig och idyllisk miljö. Alleyn har löst flera sådana mordgåtor; några av de mest lyckade är Död, var är din udd och Gåtan med den gröna damen. En svensk läsare, obekant med engelsk högadel och engelska teatertraditioner har lätt att föredra den sortens klassiker framför det mesta i Alleyns och Marshs karriärer.

Det finns gott om adliga mord också; detektivromaner, som utspelas på lantställen eller i dyrt inredda stadsvåningar bland betitlade personer och upplysta av kandelabrar mera än av Englands dimmiga sol. Det är på ett lantligt gods Alleyn först visar sig på styva linan i A Man Lay Dead och det är till liknande ställen han återvänder i Döden och den dansande betjänten och Skenet bedrar.

En annan populär genre i Alleynsviten är resedeckaren, där detektiven befinner sig på mer eller mindre tillfällig utflykt från England. Man hittar Alleyn i Australien och på Nya Zeeland i flera böcker (Mord av gammal årgång, Heta källor, Obönbörlig död), i Sydfrankrike i Sjunga mördarens visa och i Italien som Interpolagent i Allt kan hända i Rom.

Alleyns huvudsaklige medhjälpare genom alla år är – sedan journalisten Nigel Bathgate snabbt tröttnat på den watsonroll han spelar i de första romanerna och i stället blivit återkommande biperson – kommissarie Edward Fox. Han är en stor, stadig, eftertänksam och blygsam karl, som med suveränt lugn och instinktiv känsla för det passande assisterar Alleyn i salongerna, på teaterscenerna och vid de många utfärderna till de små mordiska byarna.

Han är tystlåten och tillbakadragen, men efter några böcker upptäcker läsaren att Fox – broder Fox, som Alleyn säger, medan Fox kallar honom mr Alleyn – vinner åtskilligt i längden. Låt vara att han inte säger så mycket, han gör rätt sak i rätt tid och hans frågor skär vanligen rakt in till mordgåtornas kärna. Han är ingen gentleman som Alleyn – han får förhöra tjänstefolket i köket, medan Alleyn sitter i salongen med baronen – men han är en utmärkt polis.

I slutet av 30-talet skulle detektiverna kära ner sig, för det gjorde lord Peter Wimsey. Margery Allinghams Albert Campion följde efter, liksom bland andra Ellery Queen på andra sidan Atlanten. Alleyn var inte sämre. I Modellmordet, den första bok av Marsh som översattes till svenska, träffade han målarinnan Agatha Troy, varvid tycke omedelbart uppstod.

Den boken är en av Marshs mest genomarbetade romaner. Det gäller inte så mycket mordgåtan, den handlar om en knivhuggen modell och är rätt ordinär, men däremot den fina skildringen av Alleyns och Troys 30-talshöviska, men spännande känsloliv. Båda går runt och är rädda för att bli missförstådda, för att vara klumpiga och burdusa inför den andre, för att säga saker i fel ton – och båda missförstår således ideligen varandra, när de inte går och grubblar över att de själva blivit missförstådda. Resultatet är ett utmärkt litet konversationsstycke.

Kärlekssagan fortsätter i En gentleman är död, som mynnar ut i frieri och allmän lycka. Troy har fått sitt förnamn från Agatha Christie och har som person åtskilliga likheter med Harriet Vane i Sayers’ Peter Wimsey-saga. Hon är liksom Vane en självständig yrkeskvinna och en skapande konstnär. Hon har ett utseende som är mera intressant än vackert: kortklippt mörkt hår, raka ögonbryn, grågröna ögon som sitter brett isär och ständiga färgfläckar på fingrarna. Dessutom är hon en av Englands bästa porträttmålare, med alla landets stora namn, från kungahuset och nedåt, som modeller.

Det gör henne ytterst användbar i den fortsatta raden romaner om Alleyn: är det inte Roderick som spelat cricket för Oxford med en av de misstänkta, så är det Troy som haft honom som modell. Mordaffärerna kan någorlunda osökt hållas nästan inom familjen – och varje fall förses med nya infallsvinklar och bakgrundsupplysningar genom att Troy och Alleyn tillsammans täcker stora delar av Englands societetsliv.

Andra världskriget kom mycket lämpligt ur Marshs och Alleyns synvinkel. Just när risken var som störst för att den långe scotlandyardaren skulle fastna som snäll familjefar i en svit skickliga, men traditionella herrgårdsdeckare, öppnade sig möjligheter till nya miljöer och nya intriger. Den djupt anonyme Alleyn jagar spioner och mördare runt de heta källorna på Nya Zeeland i Heta källor, en bok som är berömd för sitt skickliga utnyttjande av färgblindhet som bärande intrigdetalj. Han fortsatte med liknande agentverksamhet i Obönbörlig död, där styckets lik låg instoppat en enorm ullbal på en fårfarm.

Först i Ridå för sista akten träffas det äkta paret igen, en scen som tydligt visar skillnaden mellan Dorothy L. Sayers’ och Ngaio Marshs syn på deckarromanen. Där Sayers skulle ägnat sidor åt de båda huvudpersonernas tankar och känslor före, under och efter denna återförening, där sammanfattar Marsh med några rader och några välvalda repliker och fortsätter sedan med mordintrigen. Hon ville inte skriva kärleksromaner, hon skrev deckare.

Alleyn fortsatte under 50- och 60-talen med samma slags fall som på 30-talet. Kvaliteten på böckerna är jämn, men några egentliga nyheter är svåra att hitta. Bäst är han kanske de båda bydeckarna Fiska i dödvatten och Gåtan med den gröna damen. Läsvärd är också Sjunga för död, Marshs variant på det gamla deckartemat med ett fåtal personer instängda på ett litet utrymme – och så ett mord mitt alltsammans: Alleyn jagar en psykopatisk mördare ombord på en båt mellan England och Kapstaden. En variant på ungefär samma tema finns Mord i målat landskap, där Agatha Troy Alleyn företar en kanalkryssning med mordiska avbrott.

Om det är sant att skapelsens krona är det medelålders beresta och belästa engelska paret (jag tror det var Ingemar Unge som lanserade den tänkvärda teorin), så ligger Roderick och Agatha väl framme i kön. I deras sällskap kan man vara säker på att världen går att förklara rationellt och att de flesta människor är trevliga, välbärgade, värdekonservativa och konversanta. Visst är det verklighetsflykt. Visst är det trevligt.

SÖK