Norra Norrland. Ja, visst låter det lite som något meteorologerna kan säga i väderprognosen? Men till skillnad från Svealand och Götaland används Norrland som platsbestämning av de flesta svenskar. Jag ska erkänna att jag själv gör det ibland, trots att jag är från Västerbotten. Men för enkelhetens skull, och för att kunna make a point, så har Norrland i all dess skepnad verkligen tagit plats i årets svenska deckarutgivning. Både etablerade och debuterande författare har valt framför allt norra Norrland som spelplats för sina kriminalberättelser.
I Kerstin Bergmans Deckarnas svenska landskap skrev jag om Norrbotten via författaren Majvor Müllers deckare. Jag skrev där om naturens betydelse och om Norrbotten som gränsland. Naturen och närheten till Norge, Finland och Ryssland fortsätter vara av betydelse i årets deckare, men det urbana och smutsiga har också tagit plats. Allt är inte gran, älv och snö i norra Norrland.
I Anders Sundkvists Återvändaren (Modernista) återvänder polisen Erik Borg till Luleå för en begravning av en ungdomsvän. När en gammal lärare dör finns det för mycket som pekar på att allt inte står rätt till så Erik stannar kvar i Luleå. Eriks barndomsminnen av mobbning, fylla och bråk bland höghusen breder ut sig jämte bilderna av staden, snön som faller och töar och stålverket reser sig som en koloss.
Anna Kuru har förlagt handlingen om bilmekanikern Allis i Kiruna, Lapplands metropol. I hennes andra deckare, Norrskensnatten (Modernista), kontrasteras Allis dagliga arbete på ett skitigt verkstadsgolv bland oljiga, trasiga bilar med hennes utflykter i fjällen där nätterna är upplysta av norrskenet. Kurus lite korthuggna språk passar båda miljöerna lika väl, den grabbiga bilverkstaden och vidderna och fjällen där ord inte räcker till. I Kurus deckare finns faran och våldet på båda ställen.
Jenny Lundgren och Åsa Lundgren Lindmark beskriver ett Norrbotten som är starkt påverkat av naturen och årstiderna. I Där isarna råmar (Bonniers) tillbringar poliserna många timmar varje dag i bilen, de åker mellan byarna och tätorterna, avstånden mellan bebodda platser är stora. Men naturen finns därutanför bilen och är liksom trygg och beständig, trots försvunna barn eller våldsbrott som poliserna möter i arbetet. En vråk seglar förbi. Renar betar längs vägrenen. Berättelsen är inramad av islossningen i Kalixälven. Den både hörs och syns. ”Kylan från isarna slog emot henne, det brusade och porlade från älven, och sedan dånade det högt när några isflak slog ihop alldeles nära brofästet” (s. 165). Huvudpersonen, polisen Irene, jämför isens krafter med människans. ”Isens styrka var både rå och vacker, dess framfart var våldsam och brutal, men ändå finstämd, och det var något annat än att stå inför människans egen råhet. Det mänskliga våldet knäckte och förgjorde, medan det fanns något trösterikt i att bevittna naturens krafter och inse hur liten människan faktiskt var ” (s. 166). På ett sätt är Där isarna råmar en klassisk ”norrlandsdeckare” för vid sidan om naturskildringen finns också närheten till Finland och Ryssland och den eventuella brottslighet som korsar landsgränsen.
Det här är ett bara ett axplock av de deckare som hittills utkommit under året som utspelar sig i norra Sverige, och i höst utkommer även nya deckare av Åsa Larsson, Tove Alsterdal och Liza Marklund.
Katarina Gregersdotter
