Jag lyssnade för ett tag sedan på en intervju med författaren Christoffer Carlsson. Det jag fastnade för handlade om våld. Hur man som författare kan beskriva, eller gestalta, det. Inte ska, utan kan.
Bättre, sa Christoffer Carlsson, än att ösa på med våldets detaljer och effekter, är att ta ner beskrivningen ett snäpp eller två.
Varför?
För att läsaren då kan fylla i det som fattas.
Därför att författaren har lämnat utrymme för läsarens fantasi.
Det är en egenskap som i ett modernt samhälle har fått en biklang av löje.
Oavsett åldern på den som har fantasin, som fantiserar, betraktas utövaren som barnslig. Eller åtminstone omogen.
När man vet bättre och ser klarare slutar man med sådana – dumheter. Kanske man kan helt enkelt kalla fantasi, betraktad med moderna ögon, som något onödigt.
Och självklart kan man gå för långt och bli djupt besviken över att den slottsliknande byggnad som man har drömt ihop inte går att flytta in i. Då den ju är gjord av luft.
Men i det stora hela är det en av människans bästa egenskaper, denna förmåga att föreställa sig, också sådant som inte finns. Än. Visioner skulle inte existera om människan inte hade fantasi.
Föreställningsförmågan bor granne med inlevelsen som genast tas i bruk när man läser. Kanske vill man hellre lyssna; det tycks inte spela någon roll. Svara på skriven text kan alla. Läs, lyssna – och det är igång. Vi säger att vi ser det framför oss. Ingen skulle ifrågasätt det. Och det är en mycket flexibel förmåga. Nyss fick vi veta att ett rum hade en stor järnkrok fäst i taket. Eftersom vi just här läser en kriminalroman har vi noterat kroken direkt, vi vet att den inte kommer att användas för julprydnader. Vi har placerat den i vardagsrummet, men nej. Det visar sig vara i köket och ingen hinner blinka förrän vi bytt rum, bytt tak och sammanhang. Kroken hänger nu rakt ovanför vedspisen.
Mhmm.
Som läsare mottar vi inte bara information. Vi är också medskapande.
Men om detaljmängden blir för stor, då händer något med läsningen. Vi blir observatörer i stället, och iakttagare. Att säga att läsaren är diskvalificerad är att ta i, men författaren breder ut sig inte bara på romanens bekostnad utan också på vår. Vi som läser. Eller lyssnar. Vi får inte längre plats.
Och breder ut sig gör författarna till kriminalromaner just nu. Historierna sväller och böckerna med dem. Intrigerna är mer komplicerade och fler. Så också detaljerna. Som om allt ska med. Det är milt talat en omöjlig ambition. För att inte säga dum. Sådana romaner får så småningom utmattade och uttråkade läsare och utan dem existerar ju inte romanen annat än som ett objekt. Som en bok. Man kan säga att skrivakten, som börjar med en idé och slutar med en publikation av något slag, inte är komplett och avslutad förrän den har sin läsare. Det borde varje författare begrunda med jämna mellanrum.
Marie Peterson
