Den 21–22 april 2023 ordnar Deckarakademin Maria Lang-dagar i Nora. Jag ska åka dit.
Mina funderingar börjar direkt cirkla kring pusseldeckarnas svenska drottning och den lilla trästadsidyllen i bergslagen. Det var länge sedan jag läste en deckare av Maria Lang. Det var däremot inte alltför länge sedan jag var i Nora, ett hastigt stopp mellan Värmland och färjan i Nynäshamn för att återvända till Gotland en het sommardag.
Men hur var det nu igen?
På jakt efter en av hennes böcker går jag ner i källaren i vår villa i Lund där delar av pappa Axons boksamling står tämligen osorterad. Upp kommer jag med två deckare (min syster lär ha fler påstår hon), men också med självbiografin ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang”, utgiven på Norstedts 1985. Då var Maria Lang noga räknat sjuttioett år (född 1914 i Västerås) och hade bott i uppväxtstaden Nora sedan hon pensionerades som lärare från Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm. Hon dör vid sjuttiosju års ålder i oktober 1991.
Självbiografin lockar mig mest. Min pappa, och antagligen fler, har läst den. Omslaget är tämligen slitet. Jag blir riktigt uppiggad av pulsen och den frenesi som Dagmar Lange sammanfattar sitt liv med. En kvinna som inte behöver mer än fyra timmars sömn hinner få mycket uträttat, det framgår med största tydlighet. Jag har inte tråkigt en enda sekund.
Det finns otaliga biografier om denna författare. Nu handlar denna text enbart om denna bok. Och om mig.
För som det kan bli när man läser, så börjar jag bitvis att associera till mitt eget liv. Privat och som deckarförfattare. Våra ”dubbelliv” med yrkesliv och deckarskrivande saxat eller blandat. Det har i och för sig många deckarförfattare numera eftersom genren formligen har exploderat under senare år.
Mycket är förstås olikt. Inte minst för att vi tillhör helt olika generationer. Hon var jämngammal med mina föräldrar.
Redan på omslagsfliken står det att boken är skriven i ett rent praktiskt syfte för att ge svar på de otaliga frågor som hennes vida och trofasta läsekrets har ställt under årens lopp. Framför allt i alla de brev som vetgiriga skolelever skrivit. Flickor, kan man anta. Dagmar Lange, alias Maria Lang, var lärare, studierektor och rektor på Nya Elementarskolan för flickor på Kommendörsgatan i Stockholm, skolan som grundades av Anna Ahlström 1902 (och då hette Ahlströmska skolan).
Boken är pedagogiskt indelad efter tänkta och antagligen typiska läsarfrågor och inleds med I ”Var du trygg i din barndom?” och avslutas med XVII ”Nu vill jag veta en sak. Finns Nora i verkligheten?”.
Hur det var med tryggheten i barndomen får man veta direkt. Dagmar Lange blev faderlös redan som tvååring.
Jag har aldrig träffat min far.
Han var tjugosju år när han dog, själv var jag två år och har inga som helst minnen av honom.
Fadern var så kallat A-student (utläses stora a) och kom att arbeta som journalist efter studier i Uppsala, innan han alltför tidigt dog av en blindtarmsinflammation. Något som inte var ovanligt under en tid då varken operationsfärdigheter eller sövningstekniker var tillräckligt utvecklade och antibiotikum ännu inte fanns. Hon kommer senare att själv bli allvarligt sjuk av just en inflammerad blindtarm, men blir opererad och antibiotikabehandlad och frisk. Hon berättar ingående om detta. Jag har opererat blindtarmar. I dag diagnosticerar man med ultraljud och behandlar främst med antibiotika. Oskuret är bäst.
Lite längre fram i skildringen kommer en rörande scen från när Dagmar Lange fyller 25 år och får en bukett narcisser, som hon ber modern kasta eftersom hon inte tål doften. Blommorna gör henne ledsen, de luktar begravning. Det rör sig om ett doftminne som sitter kvar från faderns begravning, som hon knappast kunde minnas eftersom hon inte ens var tre år fyllda.
Modern är hemmafru och kan inte försörja sig men får stöd en tid från sin ansedda familj. Så får Dagmar en styvfar som hon älskar högt, och två halvsystrar varav den äldsta av dem, Ingrid, senare i livet kommer att bli en av hennes närmaste förtrogna och dessutom en samarbetspartner i deckarskrivandet. Det är till Ingrid hon dedicerar boken. Halvsystern är gift med en dansk och bor i Danmark vilket innebär en hel del korrespondens per post.
En barndom med tämligen fria tyglar beskrivs. Och en stabil moder. Hålla mattider och andra tider var viktigt, annars fick flickan Dagmar sköta sig själv till stor del. Och ta sina stötar och sitt ansvar och utvecklas efter egna förutsättningar. Under en tid drabbades hon av en svår skolleda men trampade ändå på något sätt vidare.
Familjen bekymmer var ekonomin. Hennes underbare och snälle styvfar har en konfektionsfirma som går i konkurs. Familjen tvingas till ständiga flyttar till allt billigare bostäder.
När jag läser om Nora kommer jag inte förbi att det var i Nora som mina föräldrar träffades i en ”matsal” någon gång på fyrtiotalet. Pappa arbetade som journalist på Nora tidning, min mamma som tandtekniker på Folktandvården. Detta var under en tid då tandhälsan i landet var urusel och behovet av löständer och kronor var stort. Båda var smålänningar och jämnåriga med Dagmar Lange (födda året före, dvs 1913). Jag känner alltså väl till generationen. Mina föräldrar flyttade sedan till Kalmar där jag och min yngre syster föddes 1950 respektive 1952.
Men Nora och Bergslagen fanns förstås kvar i min familj. Som minnen, bilder och berättelser. Vi hälsade på i den lilla träidyllen och var hemma hos vänner till främst min pappa eftersom min mamma dog när jag var nio år i sviterna av bröstcancer. Jag har lyckligtvis mer än doftminnen av henne.
Kan man ärva yrken? I vart fall kan man ärva en firma eller en talang. Söner till smeder blir smeder. Musikaliska föräldrar får inte sällan musikintresserade barn (som badat i musik redan i magen). DNA:ts påverkan torde gälla mer än hårfärg och kroppslängd. Kanske till att bli författare? Som att både Dagmar Langes och min pappa var journalister.
Men deckarskrivandet kom för oss båda senare i livet.
Efter studenten påbörjade Dagmar Lange akademiska studier i filosofi, nordiska språk och litteratur för att sedan vara verksam som lärare. Exakt samma ämnen som jag själv studerade under en annan tid med mindre strama villkor för kvinnor än under Dagmar Langes studietid. Men jag känner igen mig när jag läser hennes bok. Just dessa studier är en god bas för att hantera både litteratur och det svenska språket.
Först var hon en sväng i Uppsala, men trivdes bättre på Stockholms högskola och kom att fullfölja sina studier och avhandlingsarbete där. Hon trivdes som student. Hon tog allt fler räntefria lån för att kunna läsa vidare eftersom det var svårt för en kvinna att få en fast lärartjänst. De gick till männen.
Men under fyrtiotalet bröt andra världskriget ut och männen kallades in och med ens gavs det (lyckligtvis) utrymme för utbildade kvinnor att få arbete.
Alla lån hon tagit kunde hon långt senare betala tillbaka när hon blev en succéförfattare. Men det visste hon förstås inte från början.
I avsnitt VI ”Vad gjorde du innan du författade mordböcker?” berättar hon om sitt avhandlingsarbete om religionsfilosofen Pontus Wikner, kallad ”helgonet i Uppsala”, som var verksam på 1800-talet. Hon studerade och analyserade hans skönlitterära prosa och poem, inte de religiösa skrifterna.
Eftersom hon umgåtts i kristna kretsar visste hon hur dyrkad han var. När hon hållit på i närmare sex år (och samtidigt arbetat delvis som lärare) bröt hon i det närmaste ihop i tentamensstolen hos sin handledare, utan att bli tenterad, skriver hon. Hon hade redovisat sina nya teorier om att Wikners renhetslidelse och vänskapskult kunde ha sin grund i att han var homosexuell. Han levde i ett skenäktenskap och hade en son.
Ja, det blev trassligt värre, en ny handledare kom in eftersom Dagmar Lange väntade ut den förstes pensionering. Själva disputationen sköts fram. Men allt slutade gott.
Efter denna pärs ville hon skriva något lättsammare. I kapitlet VII ”Hur kom det sig att du började skriva deckare?” berättar hon att hon respekterade Agatha Christie högt och att det var denna brittiska deckarförfattare som inspirerade hennes att själv skriva en pusseldeckare i en småstadsidyll, som blev hennes eget Nora omdöpt till Skoga och med Bergslagens mystiska skogar och mörker runt omkring. Att laborera med kontraster passar deckarformen.
Debuten heter ”Mördaren ljuger inte ensam” och kom 1949. I boken förekommer lesbisk kärlek, ett tema som knappast var vardagsmat då. Boken blev en succé både bland recensenter och läsare.
Under rubriken ”Känner du dig ibland som två personer?” skriver hon om just sina dubbla roller som lärare/skolledare och författare. Hon är uppenbart förtjust i båda. Både i sällskapslivet som följde med kändislivet och i att gå till en lektion i sin skola med en speciell anda och inriktning. En flickskola.
Det ena gav det andra och båda var roliga. Jag känner igen mig, som har växlat mellan att vara läkare (med kvinnliga patienter!) och författare (dock inte med den kultstatus som Dagmar Lange hade).
Men jag började skriva av i stort sett samma anledning. Att bryta av.
Jag arbetade mer än heltid som gynekolog och förlossningsläkare på universitetskliniken i Lund med många nattjourer och tyckte om mitt arbete. Meningsfullt, krävande (det finns en stark tjusning med det) men samtidigt slitsamt. På kvällarna blev det mest deckarläsning, jag var för trött för stora romanbyggen som annars var min typ av läsning. En idé föddes. Jag började skriva på kompensationsledig tid, parallellt med Köpenhamnsresor till ett laboratorium eftersom jag höll på med ett vetenskapligt arbete. Det blev en artikel om äggstockscancer, sedan kom min bok ”Sista jouren” våren 2002. Den sålde bra, jag la ner forskningen och började växla mitt liv mellan att vara läkare och skriva. Båda var roliga! Det är möjligt att växlingen gjorde att jag slapp bli utbränd. Olika delar av hjärnan användes.
Dagmar Lange levde enligt boken ett rikt socialt liv i Stockholm med operabesök, hon recenserade operor, många vänner, sena nätter och mycket champagne. Hon skriver själv att det ibland var slitsamt. Även med champagnen. Hon känner många digniteter, är slagfärdig och en tacksam röst i Sveriges Radio. Men inte ett ord skriver hon i självbiografin om någon egen kärleksrelation. Mer än några rader om en olycklig period i livet, osäkert varför. Men det är ju egentligen inget vi behöver veta.
Men man får inte glömma att sexuella relationer med samma kön blev lagligt först 1944. Detta gällde inte minst när Dagmar Lange höll på med sitt avhandlingsarbete om Pontus Wikner. Det skulle dröja ytterligare till 1979 innan Socialstyrelsen klassar homosexualitet som friskt. Detta skedde genom Barbro Westerholms snabba och rådiga agerande sedan demonstranter ockuperat trappan i Socialstyrelsens byggnad.
På en punkt var Dagmar Lange obeveklig. Deckare skulle vara ren underhållning. Inte förmedla ett budskap, utan vara en verklighetsflykt, inte en verklighetsbeskrivning.
Hon var starkt negativ till psykologiserande skildringar och till ett frosseri i våld. Hon beskriver sig som pacifist och hade Elin Wägners hållning som förebild. I avsnittet XIII ”Du tycker bestämt inte om våld? Vill du inte att man ska blunda och rysa, när man läser din deckare?” skriver hon att Barbro Alvings humoristiska, helgjutna hållning var en av de viktigaste bildhuggarna, när det gällde att mejsla ut min slutliga livshållning.
Men deckarna fick gärna innehålla romantik med kyssar och kärlekslekar, men det finns inte några utskrivna samlagsscener. Mer som en hängande attraktion mellan Puck Bure, gift med Einar som framställs som en bra karl, och Christer Wijk, chef för riksmordskommissionen. Laddade känslor är alltid en utmärkt krydda i deckarsammanhang.
Numera innehåller många deckare tämligen grovt och utstuderat kroppsligt våld. Jag är inte heller förtjust i det, även om jag inte har Dagmar Langes absoluta hållning. Den hon hade. Men för mig har det mer sin grund i att jag i mitt arbete som läkare är van vid att värna om just kroppar. Eftersom jag vet hur skador ser ut, liksom inre organ som drabbats av sjukdom eller våld, så går jag inte för egen del alls igång på det.
Men det är som sagt olika. I dag kan man i vissa sammanhang tala om våldspornografi.
Dagmar Lange blev så småningom studierektor och sedan rektor för Nya Elementarskolan för flickor på Kommendörsgatan i Stockholm. Där hade hon även sin bostad. Hon skriver med glädje om sina elever. (Själv utbildade jag mig till läkare eftersom jag blev arbetslös lärare när vi flyttade tillbaka till Lund).
I en radiointervju hör jag henne berätta att hon sa upp rektorsskapet och fortsatte som enbart lärare eftersom hon tröttnade på all administration som Skolöverstyrelsen hällde över de stackars rektorerna (Radiofynd: Den mångsidiga Dagmar Lange. 14 juli 2021). Hon satte helt enkelt stopp.
Jag tänker på min pappa som förmodligen skulle sagt att hon ”var ett rejält fruntimmer”.
Han hade för övrigt även Bangs böcker hemma och beundrade henne. Han tålde kompetenta kvinnor. Inställningen var långt ifrån misogyn.
För det fanns förstås de som degraderade Maria Lang genom att etikettera böckerna som kvinnolitteratur. Och det har ju aldrig varit lika ”fint” som böcker för och om män.
Men även det har svängt numera.
Deckardrottningarna är många. Och framgångsrika och tjänar pengar, även om de skriver ”som Nicke Lilltroll”.
Karin Wahlberg
