En av de framgångsrikaste svenska deckarförfattarna ur 1960-talsgenerationen var pseudonymen Bo Balderson, som debuterade 1968 med Statsrådet och döden. Intresset för fenomenet Balderson har dels genererats av hans elva romaner, publicerade mellan 1968 och 1990, dels av frågan om författarens identitet. Varken Balderson själv eller hans förlag Albert Bonnier har avslöjat mannen bakom verket.
Detta gjordes i stället av journalisten Jörgen Blom (1933―2013), som i en artikelserie i Aftonbladet september-oktober 1980 visade att författaren bakom pseudonymen var en historielektor på Lidingö vid namn Björn Sjöberg (född 1932). Att det tagit tolv år att komma underfund med författaridentiteten kan tyckas märkligt i vår moderna värld, men man får ge Blom en eloge för att ha gjort ett grundligt detektivarbete, när han gick till verket.
Artiklarna kunde ha slagit ned som bomber i ankdammen. Varken Sjöberg eller hans förläggare, Åke Runnquist (1919―91) på Bonnier (en av grundarna av 50-årsjubilerande Svenska Deckarakademin), var roade: en god del av intresset kring varumärket Balderson vilade på att upphovsmannens identitet hemlighållits. Sedan 1968 hade det blivit en ädel sport på dagstidningarnas kultursidor att klämma ur sig mer eller mindre osannolika kandidater till författarskapet: politiker som Tage Erlander, Thorbjörn Fälldin, C.H. Hermansson, Jarl Hjalmarsson och Olof Palme lanserades som fullfjädrade skönlitterära författare, mästerligt behärskande den erkänt svåra genren pusseldeckare. Journalister (och deckarälskare) som Stig Ahlgren, Barbro Alving, Åke Ortmark och Gustaf von Platen fick göra samma tjänst. Personer ur kultur- och nöjesvärlden fördes fram som kandidater: Hans Alfredson/Tage Danielsson, Harry Schein, Nils Petter Sundgren med flera. Och sedan var det celebriteter av olika karaktär och kvalifikationer som sades sitta och producera framgångsrika romaner när de inte ägnade sig åt att med hjälp av konspirationer, puffror och glamour fila på den egna medieprofilen, som Ebbe Carlson, Hans Holmér och Marianne Höök.
Ja, det var en verklig folkfest och charlatanernas julafton i ett, där alla var glada, inte minst upphovsmannen och hans förläggare. De hade lyckats: gissningstävlingen tycktes aldrig ta slut. Det har skrivits att antalet publikt framförda förslag på Bo Baldersons identitet ligger mellan 80 och 100.
I och med Jörgen Bloms avslöjande av upphovsmannen 1980 kunde man ha trott att leken var slut. Det blev i stället inledningen till en ny och gloriös fas i baldersonreceptionens historia. Resultatet av Bloms insats blev rimligtvis inte den han hade trott. Varken Åke Runnquist eller Björn Sjöberg kastade in handduken, utan från deras sida var det business as usual. Bo Balderson besvarade en skriftlig intervju, alla höll masken, och leken kunde fortsätta. Nu fick vi sent omsider även i Sverige se bidrag till en genre, som i den anglosachsiska världen bedrivits med stor framgång: den litterära mockumentära pseudoforskningen. Avsikten är alltså att med bibehållande av en akademisk jargong skriva om fantasiprodukter. Största forskningsområdet har alltid varit Sherlock Holmes. Det finns en enorm kvasiakademisk litteratur, som utreder vad Holmes gjorde under sådana perioder, som doktor Watson inte beskriver i sina volymer, som man alltså väljer att betrakta som historiska dokument, vilka tobakssorter det var han kunde känna igen på askan o.s.v., o.s.v.
Det ligger i genrens grundförutsättning att den är tvärvetenskaplig och att alla discipliner får vara med: inte bara yrkesförfattare och litteraturhistoriker, utan naturvetare, samhällsvetare och humanister i bred bemärkelse.
I Sverige gjordes efter avslöjandet mer energiska och systematiska försök att leda i bevis att författare som Sven Delblanc och Gösta Gustaf-Janson hade skrivit Baldersons romaner. Med hjälp av mer eller mindre fingerfärdiga språkliga och tematiska analyser gjordes den ena eller andra intet ont anande medborgaren till succéförfattare. Inte sällan var det avlidna personer man förde fram, säkert av diskretionsskäl, till skillnad från den första fasen, där poängen tvärtom var att det var levande kandidater. Skillnaden betingades delvis av att Balderson upphörde att publicera (under det namnet) 1990. Delblanc avled 1992, Gustaf-Janson 1993, vilket gjorde dem till tacksamma personer att fantisera kring i detta sammanhang.
Frågan varför luften inte gick ur ballongen efter Jörgen Bloms insats 1980 har alla som skrivit om frågan besvarat enligt samma modell: Konung Carl XVI Gustaf, Gerard Bonnier, Klas Östergren och andra föreslagna kandidater är starka varumärken i allmänhetens ögon, och tanken på att någon av dem i hemlighet haft en framgångsrik och gäckande karriär på den svenska bokmarknaden är kittlande, lockande och engagerande. Tanken att en okänd historielektor från Lidingö, trots sin kompetens i sitt civila yrke och som skönlitterär författare, skulle vara den verklige Bo Balderson duger helt enkelt inte. Allmänheten är inte beredd att hantera den besvikelse det skulle medföra att acceptera Bloms förklaring. Därför lever ’gåtan’ Bo Balderson vidare.
Så gör även hans författarskap. Det har överlevt sekelskiftet, kommit ut i nyutgåvor på svenska och i översättning, spelats in som ljudböcker i Sverige och utomlands, och det har funnits ganska långt framskridna planer på filmatisering. Mediespekulationerna och den akademiska leken kring författaridentiteten är i och för sig ett högintressant fenomen, men texternas kvalitet ― den eleganta intrigkonstruktionen, humorn, formexperimenten, personskildringen, tidsfärgen, tycks ha säkrat författarskapets fortsatta gångbarhet, åtminstone under överskådlig tid.
Dag Hedman
