Mannen med det söndertrasade ansiktet hittas död en lördagsmorgon i ett buskage i Rålambshovsparken.
Det fnissas i bänkraderna när vi får veta vem som hittade kroppen. Mannen med hunden. Några vrider generat på sig. Kanske var jag en av dem.
Vi antecknar vidare. Det kommer att ta veckor innan analyser och undersökningar är färdiga, får vi veta. Och obduktion blir det tidigast på tisdag.
Jag är en av 60-talet deckarförfattare som tagit mig till Rättsmedicinalverkets röda tegelbyggnader på Retzius väg i Solna. Kunskapsseminariet är ett samarbete med Svenska Deckarakademin och vi ska få lära oss mer om den del av rättsprocessen som innefattar hanteringen av döda.
Men först måste några myter avlivas.
– Obduktioner sker inte när som helst på dygnets alla timmar, förklarar rättsläkaren Eva Rudd från podiet. Och poliser springer inte fram och tillbaka under pågående obduktion. Det är väldigt uppstyrt. En kropp som hittas en lördag obduceras tidigast på tisdagen.
Bredvid henne sitter kollegorna Jenny, som är rättskemist, rättsgenetikern Kerstin och rättspsykiatern Johan. Under de två timmarna får jag lära mig åtskilligt jag inte hade koll på. Pennan far över papperet; genom att lyfta huden upptäcker man blödningar som inte syns utanpå. Från en kropp som legat länge är benprover bästa metoden att hitta DNA. En genetisk analys tar normalt två veckor. Rättskemisterna kan spåra uppemot 1 200 substanser i en kropp. Håret är som ” en kalender i tid” och lämnar spår från långvarig droganvändning. Blod däremot ger endast en ögonblicksbild.
Vi får veta att vårt fingerade fall, mannen med det trasiga ansiktet i Rålambshovsparken, är en kategori uppdrag som utgör en mycket liten del av verksamheten här på Rättsmedicin. Missbruksrelaterade dödsfall, självmord och människor som legat döda länge i ensamhet i sina hem, dominerar.
-Det är mer misär än mystik. Rättsmedicin är som ett lackmuspapper på hur samhället mår och ser ut, konstaterar Eva Rudd.
Innan samlingen i seminarielokalen har vi delats in i fyra grupper och visats runt i byggnaderna. Från labbet till ett av undersökningsrummen där offer och misstänkta studeras och granskas, vidare till bårhuset där 40 luckor av blänkande stål är infällda i ena långväggen. Bakom varje lucka finns ett smalt avlångt utrymme avsett för kroppar i väntan på vidare hantering.
I en av obduktionssalarna antecknar jag så många detaljer jag hinner. Jag noterar att golvet är täckt av en ljusgrön våtrumsmatta, inte brunt kakel som jag påstod i min debutroman ”Återvändaren”. I salen finns två obduktionsbord, inte fyra på rad, som jag självsäkert slog fast i samma bok.
Senare, när vi är samlade i seminarielokalen, är stämningen uppsluppen och frågorna många och nyfikna. Alla på podiet utom rättspsykiatern Johan berättar att de är flitiga krimläsare, att de förstår att vi som skriver ibland behöver förenkla, men att några saker kan vara bra att veta. Som att det inte går att ange ett exakt klockslag för dödens inträffande, att provsvar inte anländer blixtsnabbt och att en mördare inte alltid har ett motiv.
I vårt fingerade fall blir det till slut rättegång. En trolig gärningsman har hittats och efter rättspsykiaterns preliminära misstankar om schizofreni har domstolen beställt en stor rättspsykiatrisk undersökning som kan ta upp emot fyra veckor. Rättsgenetikern har lyckats fastställa den dödes identitet, läkaren har slagit fast att han ströps till döds och rättskemisten har funnit att offret under lång tid missbrukat opioder och alkohol.
Det har blivit mörkt utanför fönstren på Karolinska. När jag slår igen min lilla anteckningsbok är jag säker på två saker:
Hit ska jag återvända i mitt berättande.
Och då ska färgen på golvet bli rätt.
Anders Sundkvist
Författare till kriminalromanerna ” Återvändaren” (2021) och ”Akrobaten” (2022)
