2009 var året då jag beslutade mig för att låta mitt alter ego Arne Dahl leva vidare. Jag hade redan brutit med mitt ursprungliga löfte att med en bok per år ge deckargenren tio år av mitt liv. Det skedde när jag skrev boken Elva, bok elva av tio i sviten om A-gruppen. Så de heliga löftenas tid var ändå över.
Ett av skälen till att jag återvände till kriminallitteraturen var finanskrisen: det var så oerhört lockande att basera en ny, internationell deckarserie med utgångspunkt i Europol på den grova brottslighet som fortfarande eufemistiskt kallas ”finanskrisen”.
Ett annat skäl var en nyutkommen deckare som gav mig nytt hopp om en genre som just då kändes alltmer lättviktig för varje år som gick.
Ibland kommer de där avgörande läsningarna som man liksom aldrig kommer ur. Läsningen liksom bara fortsätter inom en, skärper ens blick, vänder den i lika oväntad som okänd riktning. Jag har några sådana i den här genren, men de kan räknas på ena handens fingrar, och boken från 2009 är en av de allra starkaste.
Författaren hette Peter Temple, och romanen med den obarmhärtiga titeln Sanning (Truth) kom att bli hans sista bok. Jag hade letat ett tag efter de där böckerna som lät mysteriet och kriminalgåtan på allvar glida över i existentiella, moraliska, närmast mytiska djup – och för min del hovrar Sanning fortfarande där som en sorts himmel för kriminallitteraturen: någonting att, måhända förgäves, sträva efter.
Men det som läsaren kastas rakt in i är motsatsen till himlen. Det Melbourne som redan från första sidan visar sig från sin mörkaste sida sjunker bara djupare och djupare ner i korruptionens mångsidiga misär – samtidigt som hela staden alltmer innesluts av den stora skogsbrandens inferno, den allt uppslukande elden närmar sig från alla håll. Visst är det Melbourne som Gotham City, fast oändligt mycket mer litterärt.
Stilen är tät på randen till solförmörkelse, dialogen kantig, rå och fruktansvärt smart, polisarbetet motsträvigt men envist motståndskraftigt, och själva den komplexa kriminalgåtan övergår mycket riktigt i huvudpersonen Stephen Villanis existentiella kamp, inte minst med sin egen manlighet, sin så australiensiska hårdkokthet som döljer något mycket mer sårbart. Samtidigt är det en djupdykning ner i senkapitalismens vilda nybyggarland där allt plötsligt har blivit tillåtet, också bortom liv och död, en postdemokratisk värld där ingen någonsin åker fast.
I slutscenen ligger Villani och hans ännu envisare far i faderns vattencistern. Han har konsekvent vägrat flytta, trots att flammorna länge har slickat hans lilla farm. Sonen åker upp när det redan tycks för sent, när fallet inne i storstaden är löst, och det enda ställe som möjligen skulle kunna rädda dem är vattencisternen. Timmarna i den är ett bokstavligt elddop, och den Stephen Villani som kliver upp ur dopfunten kanske inte har bytt namn och identitet, men han kommer att kunna hantera resten av sitt liv bättre. Och han kommer att vara en bättre polis.
Peter Temple levde nästan tio år efter det att han skrivit klart Sanning. Det sista decenniet blev inte så produktivt. Å andra sidan kanske det är så det är med litterära himlar. När man når dit är man färdig.
Jan Arnald (Arne Dahl)
