En gång för outhärdligt länge sedan debatterade jag med Jan Broberg i tidskriften Jury. Jan var en av Deckarakademins grundare och en av dem som genom recensioner, bokserier, diskussioner och enastående kunnighet mer än de flesta bidrog till att kriminallitteraturen började bli accepterad som rumsren också i Sverige. Själv var jag en ung spoling som primärt intresserade mig för science fiction, men som vid sidan om också läste annat, både Shakespeare och Dorothy Sayers, och menade att den klassiska sortens gåtdeckare faktiskt både levde och hade hälsan i science fiction. Den gången höll Jan inte med. Han ansåg att det var alldeles för lätt att fuska med ledtrådarna i science fiction. Vad hindrar att endera skurken eller detektiven i slutkapitlet hittar på någon futuristisk mojäng som antingen gör brottslingen omöjligt att avslöja, eller ofelbart sätter fast honom trots alla snillrika undanmanövrer?
Jag misstänker att vi den gången fick enas om att vara oense. Med tiden blev vi goda vänner och då och då samarbetspartners. Jan dog för snart tio år sedan; det var en stor förlust för både akademin, deckarintresset i landet, och vår diskussion. För vid det här laget inbillar jag mig att jag har tillräckligt på fötter för att ha kunnat övertyga också Jan.
Men låt mig innan vi fortsätter backa ett par steg i både tid och abstraktionsnivå.
Den värld vi i dag lever i föddes för runt tvåhundrafemtio år sedan i och med det vi kallar upplysningstiden, den epok som kulminerade i de liberala revolutionerna i USA och Frankrike och vars mest grundläggande tes var att alla människor föds jämlika, utan kunskaper, att de kan inhämta kunskap om omvärlden enbart genom sina sinnen och att de därefter kan lära sig förstå och bemästra omvärlden genom sitt förnuft.
Politiskt och religiöst var det här revolutionerande. Det innebar ett brott med både det politiska envälde och den kyrkliga makt som i över ett årtusende hade dominerat Europa. Med enväldet, eftersom det grundades i de kungliga dynastiernas medfödda överhöghet. Med religionen, eftersom den var grundad i tesen om gudomlig insikt, som stod bortom både observation och förnuft.
Upplysningstänkandets politiska konsekvens var liberalismen, en idé grundad i tanken om den enskilda individens rätt till sig själv. Liberalismens grundteser var människors lika värde och rätt till åsiktsfrihet, religionsfrihet, yttrandefrihet, handlingsfrihet och förfoganderätt över de värden var och en skapat genom sitt arbete.
Men upplysningen fick inte bara politiska konsekvenser. Den ledde också till en ny människosyn. Om vi alla är unika individer, födda utan kunskap men med förmågan att observera, att reflektera, att träffa egna val och att arbeta för att förverkliga egna målsättningar, följer också att vi har ett personligt ansvar för konsekvenserna av våra handlingar och att vi när vi utnyttja vår handlingsfrihet inte har rätt att göra det på sätt som inkräktar på andras lika rätt. Men låt oss i det här sammanhanget inte bredda diskussionen alltför mycket, utan hålla oss till det centrala: upplysningstänkandets syn på hur vi lär oss att förstå och därefter hantera vår omvärld. För den synen ligger enligt min uppfattning till grund för två litterära kategorier som båda i allt väsentligt uppstod under 1800-talet och som därefter har fortsatt att utvecklas in i vår egen tid.
Den ena kategorin är detektivberättelsen, som direkt handlar om att upptäcka brott, förstå hur de har utförts och därefter avslöja brottslingen. Detektivens uppgift blir att hitta ledtrådar, alltså inhämta information, och därefter att med utgångspunkt i sina fynd resonera sig fram till vad som hänt, varför, och vem som är skyldig.
Den andra kategorin är science fiction, som handlar om att också under tänkbara annorlunda förhållanden förstå omvärlden och därefter lösa de problem den ställer människor inför.
I bägge fallen är de här litterära formerna grundade i upplysningens syn på hur människor lär och agerar. Både detektiven och rymdfararen måste utgå från en objektiv verklighet som går att förstå, och därefter utnyttja sina kunskaper och sitt förnuft till att lösa problem. Vi talar med andra ord på sätt och vis om djupt didaktiska litteraturformer, där en underliggande innebörd hela tiden är att visa oss hur vi i egenskap av människor har att förhålla oss till verkligheten omkring oss.
Nu tänker jag göra det lätt för mig, delvis därför att utrymmet jag har till mitt förfogande trots allt är begränsat. Så jag ska avstå från att tala om detektivberättelsens framväxt, om Sherlock Holmes som dess ikoniska portalgestalt, om hur ofta också science fiction-författare faktiskt lånat Holmes själv till sina berättelser.
Så i stället tänker jag helt enkelt föreslå – i kronologisk ordning – ett dussin exempel på förstklassiga detektivromaner skrivna i science fiction-form. De uttömmer på inget sätt formen, men jag tror att de skulle ha tilltalat till och med Jan Broberg. Och jag hoppas innerligt att de ska tilltala också de andra svenska deckarvänner som eventuellt gör sig besväret att söka upp dem. De flesta har inte översatts; i de fall där så har skett ger jag också de svenska titlarna.
- Hal Clement: Needle (1950). En utomjordisk varelse, kallad bara Jägaren, kraschlandar på jorden. Jägaren är polis och ute efter en annan av sin egen art, som bara kallas Bytet, och som Jägaren vet finns på jorden. Hur Jägaren löser sin uppgift, och vilka metoder hen använder, utgör mycket av romanens originalitet och charm. Den här gick till och med Jan Broberg med på var en hederlig, och utmärkt, deckare.
- Isaac Asimov: The Caves of Steel (1954; Stålgrottorna) och The Naked Sun (1957; Den nakna solen). De två första av tre romaner om polismannen Elijah Baley och hans partner, den intelligenta och jagmedvetna roboten R. Daneel Olivaw. I de båda romanerna löser huvudpersonerna två olika och omsorgsfullt konstruerade mordgåtor, i båda fallen delvis beroende på de särskilda förhållandena på de bägge skilda planeter de sänts ut till. (Asimov fortsatte långt senare serien med The Robots of Dawn, 1983, Död robot, men den boken är väsentligt svagare än de tidiga.)
- Vernor Vinge: Marooned in Realtime (1986). I en avlägsen framtid återstår bara trehundra levande människor på jorden, och när en av dem mördas är det uppenbart att någon är villig att betala ett oerhört pris för att bevara sin hemlighet. Den som tvingas ge sig i kast med det nästan olösliga fallet är kriminalpolisen Will Brierson, hämtad genom tiden till en värld han måste lära känna och ställd inför inte bara ett utan två låsta rum-mysterier som måste lösas innan han finner mördaren och samtidigt ger mänskligheten en ny chans.
- John E. Stith: Redshift Rendezvous (1990). En förnämlig pastisch på de klassiska låsta rummet-mysterierna, där besättningsmedlemmarna på ett rymdskepp en efter en blir mördade, och där försteofficeren Jason Kraft raglar mellan olika teorier under sina försök att finna lösningen på mysteriet.
- Philip Kerr: A Philosophical Investigation (1992). Kerr, som skrev de lysande historiska kriminalromanerna om den apolitiske kommissarien Bernie Günther som kämpar för att göra sitt arbete också sedan nazisterna tagit makten i Tyskland, har också skrivit en av de mest fängslande och idérika sf-deckare jag känner till, där kriminalpolisen Isadora Jacowitz jagar en seriemördare som kallar sig Wittgenstein och som åtagit sig att mörda varje människa som efter att ny DNA-teknik obligatoriskt testar alla visar sig ha våldstendenser – oberoende av om offren någonsin verkligen har begått något brott.
- Jonathan Lethem: Gun, with Occasional Music (1994). Här är en rejält annorlunda roman. Mörk, oemotståndligt kvick i replikerna, snabbrörlig, extremt fantasifull i sin skildring av en framtid med genetiskt manipulerade talande, intelligenta djur, droger vi inte ens börjat drömma om, en hänsynslöst totalitär statsmakt och privatdetektiven Conrad Metcalf, en uppenbar nära släkting till Chandlers Philip Marlowe, ständigt på jakt eftersom han helt enkelt är för envis för att ge upp. (Lethem skrev senare den lysande kriminalromanen Motherless Brooklyn, 1999, Moderlös i Brooklyn, som inte är science fiction men en unik modern noirroman; missa inte den heller!)
- Pat Cadigan: Tea from an Empty Cup (1998). Kanske inte alla läsares tekopp, men i den här mordutredningen, som drivs av kriminalutredaren Dore Konstantin och som till största delen utspelas i en närframtida nätspelsvärld med utpräglad noirstämning och nästan outhärdliga insikter i de slags gränslösa beteende Internet erbjuder människor som saknar hämningar, har Cadigan skrivit oförglömlig, pyroteknisk roman om vår besatthet av den virtuella verkligheten.
- Michael Chabon: The Yiddish Policemen’s Union (2007). I Michael Chabons alternativhistoriska värld grundades aldrig staten Israel. I stället skapade USA det federala distriktet Sitka i Alaska, som i sextio år överlämnades med självstyre åt de judiska bosättare som flydde dit från ett krigshärjat Europa och ett fientligt Mellanöstern. Men nu rinner tiden ut och om ett år ska Sitka återinlemmas i USA, medan samtidigt mordutredaren Meyer Landsman försöker utreda ett oförklarligt mord på en potentiellt central religiös ledare. Romanen hänför i sin utstuderade och omsorgsfullt tecknade alternativa historiska verklighet, men är också en förnämlig, klassisk kriminalgåta; för den här boken fick Chabon alla de stora sf-priser som utdelas till varje års bästa roman (Nebulapriset, Hugopriset, Locuspriset) samt Sidewisepriset till årets bästa alternativhistoriska roman, och nominerades också till Edgarpriset till årets bästa kriminalroman.
- Jo Walton: Farthing (2006). Den första i en trilogi kriminalromaner som utspelas i ett England i slutet av 1940-talet, åtta år efter att Churchill störtats och landet slutit separatfred med Hitler och därefter blivit ett lydrike under Nazityskland. I den här romanen löser kriminalinspektören Peter Carmichael ett klassiskt mord på ett lantgods; boken har en fristående fortsättning i Ha’penny (2007), och trilogin avslutas med den som detektivroman betydligt mindre övertygande Half a Crown (2008).
- Peter F. Hamilton: Great North Road (2012). I en omsorgsfullt tecknad framtid om ett hundratal år är det den ofattbart rika familjen North som i högre grad än några andra kontrollerar de många kolonivärldar dit mänskligheten tack vare omedelbara färder genom rymden har spritt sig. Men familjen är splittrad i tre fraktioner, och när ledaren för en av dem blir mördad tvingas kriminalutredaren Sidney Hurst ta sig an fallet, väl medveten om att hans karriär och kanske liv kommer att gå förlorade oberoende av om han löser det eller inte.
- Adam Roberts: The Real-Town Murders (2017). Internet har i en nära framtid fått en efterföljare, Shine, som erbjuder så oemotståndliga och konstanta upplevelser att världen börjar förfalla medan mänskligheten är konstant uppkopplad. I den här världens Storbritannien möter vi Alma, som ställs inför en omöjlig mordgåta och finner att den hotar att leda henne till en övermäktig och katastrofal politisk kupp.
- Mary Robinette Kowal: The Relentless Moon (2020). I en alternativhistorisk värld där jorden i början av 1950-talet drabbats av ett katastrofalt meteoritnedslag och nu hotas av drastiska och kanske dödande klimatförändringar har försöken att kolonisera de närmaste himlakropparna inletts redan i mitten av 1950-talet, och i romanens nu på 1960-talet finns en månkoloni under uppbyggnad medan det första koloniskeppet är på väg mot Mars. Men alla är inte anhängare till rymdprogrammet, och det finns motståndare som försöker sabotera det. I den här romanen (en tredje fristående del i en pågående berättelsesvit) är det astronauten Nicole Wargin som blir tvungen att avslöja den sabotör som skulle kunna utplåna hela den unga månbasen och med den i värsta fall mänsklighetens hopp om en framtid.
Fler science fiction-deckare tänker jag inte försöka pracka på er, åtminstone inte för dagen. Men det finns väldigt många fler, och många av dem kännetecknas inte bara av utmärkta kriminalgåtor utan också av fantasifullhet, originalitet, skickligt utformade miljöer och fascinerande spekulationer. Jag tänker förvisso inte säga något ont här om vare sig mord i Midsumer eller kriminalpoliser med relationsproblem i Nässjö eller Korpilombolo. Men uppriktigt … har vi inte redan läst kolossalt många sådana romaner? Medan vi kanske fullständigt har missat de brott som begås, och utreds, på främmande världar, i framtiden eller på en jord där historien tagit en helt annan riktning?
John-Henri Holmberg