Jag sitter här mitt i midsommaren och funderar. Bland annat grunnar jag på varför Trump fortfarande är president i USA.
Om jag kommer att få några krusbär i år.
Jag funderar också på ett språkligt grepp som smugit sig in i deckarromanerna. Inte bara där, men det råkar synas särskilt tydligt i krimromaner, eftersom de handlar om känslor.
(Ja, jo, de handlar om annat också, men fram för allt om hela vårt stora register av känslor.)
Det jag är ute efter är hur gärna, eller ofta, författarna översätter emotioner och reaktioner till kroppsliga sensationer där subjektet tenderar att bli ett objekt.
John blev inte arg utan fick ett kraftigt adrenalinpåslag.
En kvinna står i badrummet och märker att det blev alldeles tyst efter ringsignalen på ytterdörren. Hon ropar på barnen som hon trodde hade öppnat. Ingen svarar. Hon blir inte brydd, förvånad eller misstänksam. Har inte fått något varsel, inte ens ett meddelande från det undermedvetna som får henne att snabbt springa ut i hallen. Det är hennes hjärna som registrerat att en såpass lång tystnad kan innebära ett hot och nu agerar hon. Det går också att säga att en kris har uppstått vilken hon nu ska hantera.
Krisen är verkligen ett faktum för i hallen står två maskerade och beväpnade män. Blir kvinnan rädd? Ja det får man anta, men det står inte så. Inte ens att hon får panik något som en förbluffande mängd människor drabbas av i alla upptänkliga situationer. Och de får panik direkt. Kvinnan står stilla och känner hur hjärnans signaler bollas mellan frontalloberna. Jag vet inte alls om det är en korrekt anatomisk beskrivning och det är inte heller därför jag har valt att läsa romanen. Det är krim. Jag vill ha spänning. Jag vill ha känslor, en som jag tror förbisedd orsak till den dragningskraft som hela krimgenren har. Den handlar ju om våld och livets sista punkt. Om starka, drivande känslor som får någon att gå över gränsen. Om följderna av gränsöverskridandet, de intensiva känslorna av att allt har gått i tusen bitar. Sorgen, skräcken, handlingsförlamningen. De är naturliga och följdriktiga reaktioner, men inom krimgenren finns det generösa utrymmen för irrationella och svårförklarade emotioner. En kvinna är död och sonen skrattar högt. Äntligen är den jävla kärringen borta.
Det märkligt vetenskapliga språkbruket ger en biton av rationalitet och förnuft. Av anatomi. Men jag har inte öppnat romanen för att läsa en fysiologisk handledning. I extrema, livsfarliga situationer är jag inte intresserad av vad som försiggår i hjärnan. Jag läser inte krim för att jag gillar neurologi. Alla ordval får följder och effekter och när människan beskrivs som – eller reduceras till – ett knippe nervförbindelser och synapser, en stor jäkla hjärna med ett rörligt bihang där nedanför, blir det svårt att få till porträtt av självständiga personer.
Jag tycker sämst om just adrenalinpåslag som för bara några år sedan var en term som enbart hördes i elitidrottssammanhang. Det är riktigt att adrenalin strömmar till i laddade, farliga situationer, men varför välja att beskriva det som en hormonell höjning i stället för att koppla en formulerad känsla till ett subjekt? Vi har mängder av ord att välja bland.
Kanske borde man ge ut ett lexikon över känslo-ord.
För att slippa ett språk som är o-vackert.
Nåväl; jag vill som sagt ha känslor och spänning. Gärna stor dramatik, men vad är det som gör en text, till exempel en roman, spännande? Jag har funderat på hur mycket läsaren själv bidrar till att öka dramatiken, om inte annat så genom sina förväntningar. Om vi av någon anledning inte vet att romanen vi ska börja läsa klassas som krim, kommer vi då att reagera med rest ragg inför författarens långa och detaljerade beskrivning av ett gjutjärnsstaket med långa vassa spetsar? Vet vi exakt vad vi läser är misstankarna redan väckta. På det staketet kommer förr eller senare någon att hänga, genomborrad. Vi väntar, nyfikna och sluga.
En bil som lämnats med dörren öppen vid en hög strandklint? Ja inte är bilägaren ute för att njuta av utsikten. Han eller hon ligger med största sannolikhet därnere i vattenbrynet, med ben och armar i underliga vinklar.
Någonstans i Latinamerika, tror det var i Argentina för ganska länge sedan, fick en liten stad besök av ett resande teatersällskap. Det var något av en sensation och en lokal förmåga målade inspirerade affischer: Stor Teater av Shakespeare. Pjäsen hette Macbeth.
Salen var proppad och lite till av människor och förväntningar. Redan vid andra scenens början hördes de första skratten. Aktörerna var härdade men vid mitten av föreställningen var det nästan omöjligt att höra vad folk på scenen sa. Publiken var livligt engagerad och hade jätteskoj. Jag vet inte om pjäsens andra halva blev snabblevererad, men när aktörerna packade ihop var de båda arga och förvirrade. Vagnarna lastades och de rullade ut från den lilla, och som de tyckte, gräsligt obildade hålan, förbi den samlingslokal där de just spelat. De läste affischerna som verkligen var färggranna: Macbeth! Stor Komedi av Shakespeare.
Marie Peterson
