En författare måste göra research. Detta gäller inte minst deckarförfattare eftersom en kriminalhistoria måste vara (i alla fall någorlunda) trovärdig för att accepteras av läsaren.
När jag någon gång hört en romanförfattare säga att hen aldrig varit på platsen där hen placerat sin historia, och inte ens brytt sig om att ta reda på hur det ser ut där, då tycker jag det är uppseendeväckande.
Jag tror inte en deckarförfattare skulle göra sig skyldig till sådant slarv.
Jag vet att jag själv aldrig skulle göra det. Min bakgrund som journalist gör att jag kanske ibland blir onödigt petnoga, så när en läsare apropå min senaste bok påpekade att is är lättare än vatten, och att ett lik med is i stövlarna alltså knappast kan stå upprätt i strömmande vatten, då skämdes jag – och ändrade till pocketutgåvan. Nu sitter liket fast i några kättingar på älvbotten.
Mina böcker utspelar sig ofta i främmande land. Jag har flera gånger besökt, ibland bott i, de länder som mina huvudpersoner lever i. Det har varit viktigt att jag med egna ögon sett hur det ser ut på Hai Ba Trung-gatan i Hanoi eller vid Kafueflodens strand i Zambia.
Men så kom coronan!
Min historia skulle denna gång utspela sig i Sankt Petersburg, en stad som jag visserligen besökt några gånger, men för alldeles för länge sedan. Både minnesbilder och fotografier kändes bedrövligt uråldriga. Det var alldeles för länge jag träffade några ryssar i Ryssland. Och åka dit, det varken fick eller ville jag.
Google är alltid ett livsviktigt verktyg för en författare i researchfasen, men den här gången blev datorn central. Att promenera på stadens gator med hjälp av Google maps, söka upp restauranger och museer via Trip advisor, hitta beskrivningar av demonstrationer och politiska händelser via internationella nyhetsmedia.
Det finns också massor att läsa på papper. Anna-Lena Lauréns artiklar om ryskt vardagsliv i Dagens Nyheter, Stig Fredriksons böcker om det politiska systemet, Svetlana Aleksijevitjs beskrivning av den ryska kvinnans tankar, Slavenka Drakulics böcker om människorna under kommunismen, nyutkomna romaner av svenska, ryska och baltiska författare.
Så håller jag på. Jag stjäl en miljöbeskrivning här och plockar en tanke där. Hittar en rolig historia som jag lägger i någons mun, möblerar lägenheter från bilder på nätet och låter folk gräla om saker som jag läst mig till.
Sedan letar jag rätt på ryssar som är beredda att berätta, och rätta mig när jag är ute och cyklar. Några av dem kan läsa svenska och går i skrivande stund igenom mitt manus för att hitta mina misstag.
Inte blir det som det kunnat bli.
Men det blir.
Och när jag kan resa igen – då ska jag nog skriva en bok som utspelar sig tio mil hemifrån. Taskig tajming.
Karin Alfredsson
