(Varning för spoilers.)
Jag har verkligen försökt. Jag höll i mig allt jag kunde för att inte lämna tv-soffan, men efter 1,5 avsnitt av nya Netflixserien Unge Wallander gick det inte längre. Jag var tvungen att stänga av.
Det verkar vara en trend som blåser över deckarvärlden, att älskade äldre deckare ska dammas av och skildras i sin ungdom. Det görs så kallade prequels i sann Star Wars-anda, alltså berättelser som utspelar sig tidigare än den första berättelsen.
Den första boken om kriminalkommissarie Kurt Wallander vid Ystadpolisen, olycklig, försupen och operaälskande, kom ut 1991. Den hette Mördare utan ansikte och följdes åren efter det av lysande kriminalberättelser med titlar som Hundarna i Riga och Den vita lejoninnan. Författaren Henning Mankell, själv sedan länge delvis bosatt i Moçambique, kunde som ingen annan fånga det svenska svårmodet.
Jag var drygt 25 då och slet åt mig varje ny bok så fort den fanns att köpa. Och Mankells deckare fick mig senare att också läsa och älska hans barnböcker, de mer poetiska serierna om Eldens hemlighet och Pojken som sov med snö i sin säng. Mankell hade varit författare i 20 år innan han slog igenom internationellt med dunder och brak.
I alla fall. Kurt. Han är på många sätt en komplicerad person, så som vi alla i grunden är komplexa. En antihjälte som är lätt att älska. När jag läste kunde jag bli tokig på hur han envisades med att gå in ensam på farliga platser utan att invänta förstärkning. När jag själv blev kriminalreporter hittade jag ett och annat juridiskt fel i skildringen av polisens och åklagarens arbete, men jag tog det med jämnmod för jag älskade verkligen Kurt Wallander.
Jag såg alla nio filmerna med Rolf Lassgård som har böckerna som förlagor. Det blev liksom Rolf Lassgård som personifierade Kurt. När det sedan blev spinoff-berättelser som inte byggde på böckerna, visserligen med Mankell som medförfattare, men ändå, då slutade jag titta. Krister Henrikson i all ära, men det var inte min Kurt. Och 32 delar… Vem orkar det?
Sedan kom Kenneth Branaghs mystiske hybrid-Wallander som envisades med att betona första stavelsen i sitt efternamn och uttala platsen Yschtta. Men det kunde jag ta, eftersom Branagh på något sätt lyfte Kurt ut i världen.
Jag har sett delar av Unge kommissarie Morse som skildrar den unge kriminalkommissarien Endeavour Morse, hämtad från böckerna av Colin Dexter. På engelska heter serien enbart Endeavour, alltså polisens förnamn. Där slås man som tittare av den minutiösa känslan för detaljer från 60-talet. Snygga kläder, snygga bilar och snygga miljöer så som endast brittisk tv kan leverera det.
Men så detta. Unge Wallander. Young Wallander. Nej. Naj. No. Hjärnblödningen är nära.
Det är i nutid, i Rosengård och Kurt går runt med smartphone! Det finns inte en enda anledning till att den ska heta Unge Wallander, den hade kunnat heta Unge Johansson eller Unge Pettersson eller precis vad som helst. Maken tyckte jag överreagerade, men så här får man inte göra tycker jag. Jag var helt oförberedd och det tog tvärstopp nästan direkt.
Jag har alltså inte sett klart serien. Kanske blir den helt fantastisk, kanske får allt sin förklaring, men efter 1,5 avsnitt var det inte så. Det blir väldigt mystiskt med brittisk arbetarklass förflyttad till det som ska föreställa Rosengård men som i själva verket är Vilnius. Och Wallander själv är den ende som inte har engelska som modersmål. Jag vägrar detta. Det saknas helt gehör i förhållande till originalet. Stackars Adam Pålsson vilken soppa att gestalta.
Den som säljer en option på sin bok till ett filmproduktionsbolag vet att man ofta tvingas ge upp rätten också till sina figurer, att man måste gå med på att de också kan användas utanför ens kontroll. Kanske är det vad som har hänt här, Mankell lever inte längre. Men ändå, hur kan man få göra så här rent etiskt och hur kan folk titta? Deckarläsaren i mig blir helt darrig, oförklarligt kränkt och rasande. Alltså i jämförelse med Unge kommissarie Morse som är så tajt och tidsbunden så är Unge Wallander bara… ja, helt enkelt förskräckligt. Jag kan inte titta klart. Det är helt omöjligt.
Att det som jag trodde var innan allt, före böckerna, här utspelar sig efter, eller vad jag ska säga. Hur kan det vara nutid? Det borde vara sent 60-tal eller tidigt 70-tal. Netflix hade rentav kunnat låna en del kläder från Unge kommissarie Morse.
Nu är det inte enbart jag som tycker att det här är jättedåligt. Unge Wallander har fått svidande kritik i såväl brittisk som svensk press. Men jag blev ändå tagen av vidden av det hela. The Telegraph går kanske hårdast fram och skrev: ”Med all säkerhet streamingerans sämsta drama”. Vidare: ”Skaparen Ben Harris har tagit de finaste ingredienserna och förvandlat det hela till illaluktande surströmming.”
Ja faktiskt. Det är hårt, men jag håller med.
Aftonbladet gav serien bara två plus och tyckte att den var osvensk på ett dåligt sätt. ”En både politiskt och språkligt förvirrad serie:”
Det där som så populärt kallas prequels fungerar ju för övrigt bra i en tryckt text, i en bok, när åldern på en person kan ändras hur lätt som helst. Isländske Ragnar Jónassons fina serie om polisen Hulda Hermansdóttir är till exempel berättad i omvänd ordning och inleds med slutet. Men på tv eller film spelas de ju ibland in efter huvudberättelsen. Ett annat serieexempel på det som handlar om brottslighet är den amerikanska kultserien Breaking Bad med start 2008. Den fick efter fem säsonger en spinoff i serien Better Call Saul där en del av skådespelarna från Breaking Bad är med och spelar ungdomliga varianter av sig själva. I en del fall blir den illusionen svår att tro på trots storartade maskörinsatser, då den är inspelad drygt tio år efter den första serien. (Men båda serierna rekommenderas för övrigt varmt. Om hur till synes goda människor blir onda och tvärtom.)
Men detta. Kurt Wallander med mobiltelefon. Det går bara inte.
Och det värsta av allt: hela tiden det karaktäristiska skvalet från polisradion i bakgrunden, ett ljud som försvann i och med radiosystemet Rakel som kom för nästan 20 år sedan… Kriminalreportern i mig darrar.
Nej, Netflix. Gör er hemläxa. Skriv en helt ny serie. Det finns en massa bra svenska ännu ofilmade deckare som skulle göra sig ypperligt som grund. Men vad ni gör: rör inte min Kurt!
Christina Wahldén
