Av Marie Peterson
Bästa sättet att hitta något intressant är att leta efter något helt annat. Det skulle kunna bli en kylskåpsmagnet, men saken var den att jag letade efter en text jag skrivit. Den hittade jag aldrig, men snubblade däremot över en kort intervju jag gjorde med PD James. Intervjuer i dagspress har ofta kort startsträcka, ska in direkt och glöms väl i ärlighetens namn rätt snabbt bort också. Det dagsaktuella, känslan av ett nu dunstar och det som sägs kan efter en tid kännas inaktuellt. Ibland, dock, kan det bli så att tiden formar en kapsel så att allting finns bevarat i skick som nytt. Särskilt så om man talar om s.k. eviga ämnen. Som döden.
Tänk er Humlegården i Stockholm i mitten av mars.
– Ja-ha, säger hon och påminner faktiskt om en sträng rektor. Ett stramt hårband håller en gråsprängd page på plats.
– Jag tänkte att vi skulle prata om döden.
– Excellent! Hon blir genast entusiastisk. Man behöver inte placera döden i centrum för en kriminalhistoria, men jag finner den så oerhört mycket mer lockande än till exempel en juvelstöld. Döden intresserar mig helt enkelt, men den är inte skälet till varför jag valde den här genren. Jag dras till strukturer, till möjligheten av att återställa ordning ur kaos. Döden är ett trauma som raserar alla skydd och konventioner och ingenting kan förbli hemligt i det klara ljus som den slungar över vardagen. Jag har känt dödens kraft och oundviklighet ända sedan jag var barn.
– Är inte det ovanligt?
– Jo, det tror jag att det är, trots tiden. Du får komma ihåg att jag är född 1920. Första världskriget lämnade en hel befolkning i kollektiv sorg över en generation som bokstavligen blev utraderad. Möjligen – när jag tänker efter – finns här ett första frö till mitt författarskap. Jag visste att jag skulle bli författare redan i barnkammaren. Nedbäddad i sängen som jag delade med min syster, berättade jag historier för henne och min bror. Och utanför det rummet, hela denna sorgsna värld. Så många döda.
– När P D James till sist var redo att börja skriva startade nästa krig. Hon måste försörja sin familj och hennes make återvände från kriget svårt traumatiserad. Det var ont om allt, till exempel papper, som man inte i första hand tänkte slösa på debuterande deckarförfattare.
– 42 år var jag när min första bok kom ut. Det var nog den största dagen i mitt liv. Jag kan inte förklara varför jag kom igång så sent. Jag tror att jag väntade tills det var en absolut nödvändighet, ett så djupt psykologiskt behov att det inte gick att förhandla bort. Nu tycker jag att tidpunkten var bra. Jag hade livserfarenhet och jag hade en genre till mitt förfogande som var öppen för samhällsundersökning. Vanliga moderna romaner verkar ju så märkligt upptagna med relationer och ingenting annat. Jag har alltid funnit samhällsfrågor bra mycket intressantare.
– När jag frågar henne om inte det också givit henne chansen att smyga in en egen agenda, fnittrar hon som en mycket yngre person och nickar.
– Men det finns ingenting som är så självbiografiskt som fiktion! Jag har som ideal att byta synvinkel och berätta min historia ur flera olika perspektiv. Jag är den figur som för tillfället har ordet, fast det är klart att mina sympatier läcker igenom, mina värderingar likaså. Och de är nog ganska konservativa. Nu tycker jag att det är viktigt att påpeka att det inte bara är livet som ger dig erfarenhet. Också skrivande ger dig en erfarenhetsmassa som förändrar dig, som förskjuter ideologiska ståndpunkter och inte sällan mildrar hårda eller kategoriska ställningstaganden. Jag har fått mycket hjälp av mina romaner!
– Hjälp med vad?
– Jag har blivit mindre sträng. Jag har bearbetat min rädsla för döden och det tror jag är en viktig funktion som kriminalgenren har. Den fiktionaliserar döden. Den erbjuder tröst genom att peka på rättvisa med mänskliga mått. Lösningen kommer inte till stånd genom övernaturliga krafter utan genom intellektuellt arbete och uthållighet.
– Så nu är du inte längre rädd för döden?
– Nej, men jag tycker den är tråkig. Jag accepterar det oundvikliga, men jag är ju 94 – hon avbryter sig och gapskrattar. Skärp dig kvinna! ropar hon. Ingen normal människa adderar väl tio år till sin ålder. Nu hoppas jag – och hon vänder sig till fotografen – att du inte släpar ut mig i regnet och fotograferar mig med en dödskalle i famnen!
