Dödsfall hör som bekant hemma i kriminallitteraturen. En del av dem är dock så ledsamma att man gärna sluppit läsa om dem. Den 11 november avled hastigt Sveriges första deckarbibliotekarie, tillika ledamoten av Svenska Deckarakademin, Thomas Böös. Det var han som fick idén till Svenska Deckarbiblioteket i Eskilstuna, som kämpade för att det skulle blir verklighet och som från bibliotekets invigning 1989 till att han gick i pension 2011 var dess bibliotekarie.
Thomas Böös är så förknippad med Deckarbiblioteket och därmed också med Eskilstuna, att det kan komma som en överraskning att han faktiskt var skåning: han föddes i Hässleholm 1944. Han tog en fil.kand.-examen och satsade på att bli bibliotekarie: vilken han alltså också blev, på Eskilstuna stads- och länsbibliotek. Dessutom var han särskilt intresserad av svensk kriminallitteratur: en anledning var givetvis den bok som betecknas som ”Sveriges första kriminalroman”, alltså ”Stockholms-detektiven” (1893) av Prins Pierre, alias Fredrik Lindholm. Handlingen är förlagd till E-tuna, och vilken stad som avses begriper alla som läst boken, något Thomas Böös var noggrann med att påpeka då han övertalade kommunens kulturpolitiker att satsa på ett ”deckarbibliotek”. Han såg också till att romanen gavs ut på nytt 2007.
1988 fick han ett stipendium av deckartidskriften Jury för att studera BILIPO (Bibliothèque des Littératures Policières), det ofta omtalade franska deckarbiblioteket i Paris. Han kom hem, fylld av entusiasm, kontaktade bl.a. Jurys redaktion – icke minst dess chefredaktör Bertil R. Widerberg, som var ledamot i Svenska Deckarakademin – och inledde ett flitigt arbete för att övertyga Eskilstunas kulturpolitiska makthavare om fördelarna av en svensk motsvarighet till BILIPO.
Och han lyckades. Redan i februari 1989 fattades beslut om att starta biblioteket, och det kunde invigas söndagen den 7 maj samma år. Då hade Thomas Böös redan lyckats försäkra sig om en grund till bibliotekets samlingar, bl.a. genom att få köpa en den nästa kompletta samlingen med svensk kriminallitteratur 1893–1989 som Deckarakademins ledamot Otto Holm under många år samlat ihop. Den följdes av en lång rad donationer från deckarvänner och -samlare som Gösta Gillberg, Iwan Hedman-Morelius och Ted Bergman. Dessutom deponerades en rad andra samlingar, från bl.a. Jörgen Elgström, Torsten Jungstedt och Maj Sjöwall/Per Wahlöö, på biblioteket.
Deckarbiblioteket var Thomas Böös hjärtebarn. Han arbetade mycket och flitigt för det, både som bibliotekarie och som ledamot av Svenska Deckarakademin, där han valdes in 1990. Han hade bestämda åsikter om hur biblioteket borde skötas och om hur mycket som skulle satsas på det, bl.a. finansiellt, och det var visst inte alltid som hans idéer stämde överens med stadens kulturförvaltning, och framför allt inte med dess budgetanslag. Han blev ibland mycket irriterad, bl.a. då det 2010 fattats beslut om att flytta Deckarbibliotekets samlingar till ett källarutrymme i biblioteksbyggnaden – förvisso rymligt, men ändock något undanskymt. Han gick i pension 2011, men även därefter fortsatte han intressera sig för och värna om biblioteket och dess samlingar, och han medgav villigt att det var just den delen av sitt yrkesliv som han mest saknade.
Under årens lopp var han också flitig i Deckarakademin, bl.a. som dess sekreterare 1992–95 och skattmästare 2003–06. Hans intresse för deckare och deckarbiblioteket behöll han livet ut, och att biblioteket blivit den institution det är i dag med unika samlingar med såväl kriminallitteratur som fackböcker om denna är till stor del hans förtjänst.
För det är han för all framtid värd heder och uppmärksamhet.
Johan Wopenka