DECKARHISTORIA GENOM 150 ÅRS OMSLAG

Deckaren föddes under 1800-talet, och de första fullt utvecklade novellerna skrevs på 1840-talet av Edgar Allan Poe. Många följde i hans spår, men först med Sherlock Holmes debut 1887 blev detektivhistorien en betydelsefull del av litteraturen.

Också svenska författare började, sannolikt inspirerade av utländska, att skriva deckarhistorier under sent 1800-tal. Men även hos oss blev Holmes början på den stora populariteten.
Conan Doyle översattes redan från 1891 och tidigt på 1900-talet följde andra, ofta mer rafflande, detektivhistorier.

Svenska författare började skriva imitationer, och eftersom deckarna uppfattades som enkel ”skräplitteratur” skrev de ofta fram till 1930-talet under pseudonym. De förlade också gärna sina verk till främmande länder och lät hjältarna ha engelska namn. Det gäller faktiskt också den bäste av dem, Frank Heller.

På 1930-talet började en uppdelning ske. Deckaren hade fått fäste bland läsare också inom den svenska medelklassen, och för dem utgav bokhandelsförlagen författare i den tradition som etablerats av Agatha Christie, Dorothy L. Sayers, Ellery Queen och John Dickson Carr.

För andra läsare ökade deckarutbudet via lågprisutgåvor i häftesform, ofta veckovis utkommande, som erbjöd våldsam-mare spänning. Det var främst via häftena som svenska läsare hittade amerikanska författare, men frånsett Raymond Chandler och Dashiell Hammett förkastade bokhandelsförlag och kritiker också under 1950-talet den ”hårdkokta” deckaren medan Maria Lang, Stieg Trenter, H.-K. Rönblom och Vic Suneson ansågs rumsrena.

Men bastionen hade redan rasat: på 1950-talet utgav kioskförlagen pocketserier med de ledande hårdkokta författarna, som Mickey Spillane och James Hadley Chase. Flera av Mickey Spillanes kioskromaner såldes i över en halv miljon exemplar; de som öppet läst Trenter läste i smyg Spillane. 

1960-talet blev brytpunkten. Sjöwall-Wahlöös romaner möttes först av negativ kritik: de lämnade både detektiverna och de borgerliga miljöerna och skildrade vardagligt polisarbete och brutala brott på samhällets skuggsida. Genom sitt starka vänsterpolitiska engagemang nådde Sjöwall-Wahlöö också de vänstersinnade studenter och kulturintresserade som tidigare förkastat deckare som ”borgerligt” tidsfördriv.

Nya författare tog efter och detektiverna byttes ut mot kriminalpoliser, arvstvisterna mot knarkuppgörelser och den borgerliga grundsynen mot vänsterpatos. Gradvis stelnade också den formen; kriminalpoliserna blev allt tröttare, mer försupna och hade allt stormigare privatliv.

Förnyelsen kom först under 1990-talet, när nästa författar-generation bröt ny mark. Kioskserierna hade avlivats och ersattes av pocketutgåvor av bokhandelsförlagens böcker, som därmed blev mer lönsamma. Nu kom en underfundig och lågmäld berättare som Håkan Nesser, en feministisk och handlingskraftig reporter som hos Liza Marklund, en psykologisk thrillerförfattare som Inger Frimansson. Men också ett snabbt ökande antal författare som lät kriminalintrigerna spela andrafiolen till sina huvudpersoners komplicerade privatliv.

Med Stieg Larssons globala succé brast alla fördämningar. Snabbt ökande översättararvoden innebar att översatta romaner fick svårare att konkurrera med svenska. Antalet svenska deckare ökade snabbt medan de översatta blev färre.

Framme i nutid är deckarna varje år fler än någonsin förr – inkluderar man egenutgivningen kom 2022 runt 425 svenskskrivna, mer än fem gånger så många som de 83 som kom 2002. Utvecklingen är inte enbart positiv. Många långt ifrån godkända svenska romaner ges ut; få av ens de bästa utländska författarna översätts.

Men också de senaste åren har fältet breddats genom originella och nydanande författarskap, sådana som Martin Holméns trilogi från 1930-talet, de veterligen första genuina noirdeckarna i svensk miljö, Sara Lövestams böcker om den papperslöse flyktingen Kouplan eller Niklas Natt och Dags trilogi från 1790-talet. Så länge sådana romaner skrivs, så länge har den svenska kriminallitteraturen livskraft och fräschör!