– När ska du skriva en egen deckare då?
Den frågan har jag fått hur många gånger som helst. Som deckarkritiker och medlem i Svenska Deckarakademin läser jag så klart ett stort antal deckare varje år, Mitt deckarintresse har jag odlat i många år och utan att skryta allt för mycket kan jag nog säga att jag kan genren och dess historia väldigt bra. Jag har följt trender, utvecklingar och förändringar länge och jag vet vid det här laget väldigt väl vad jag tycker om eller inte – hur en riktigt, riktigt bra kriminalroman ska vara. Just därför älskar jag också att bli överraskad, att hitta en författare som kan genren men ändå hittar alldeles egna vägar. Eller för den delen följer redan inslagna vägar men gör det så där riktigt, riktigt bra. Det är många författarskap som gjort mig till en lycklig läsare genom åren – många gånger vägröjande kvinnliga deckarförfattare som till exempel Val McDermid, Denise Mina, Anne Holt och Liza Marklund. Men den där lycklige läsaren har egentligen aldrig känt behov av att byta roll och bli författare.
Eller aldrig och aldrig. Naturligtvis drömde jag, som så många andra som tycker om att läsa och skriva, författardrömmar när jag var ung. Jag skrev långa, ordrika uppsatser i skolan och pretentiös, svårmodig poesi för byrålådan men utan att någonsin känna mig hemma som skapare av fiktion. Jag trivdes alltid mycket bättre som mottagare.
Så blev jag så småningom journalist och efter många år i branschen har jag landat som kulturchef och kan skriva om det jag som intresserar mig allra mest – kultur i dess vidaste bemärkelse. Jag älskar att recensera litteratur och teater, att intervjua spännande personer och att skriva krönikor med koppling till kultur. Och jag älskar verkligen att skriva om deckare. Att först läsa en bok och fundera och analysera under läsningens gång. Att sätta in den i ett genresammanhang och jämföra med eventuellt tidigare böcker av författaren och samtidigt försöka hitta mitt eget tyckande mitt i det där och sedan formulera detta tyckande – kompletterat med min kunskap naturligtvis – till en text som kanske hjälper andra att hitta rätt i den enorma och vildvuxna deckardjungel som vi deckarälskare har runt oss i dag.
Så, svaret på den där frågan i början är enkelt. Jag kommer aldrig någonsin att skriva en egen deckare. Jag är deckarkritikern och journalisten som är som allra nöjdast när det växer ett torn av spännande, olästa recensionsböcker på mitt skrivbord.
Gunilla Wedding
P.S För den som vill bygga ett eget deckartorn av någorlunda nya deckare bredvid sängen, hängmattan, trådgårdsstolen eller på stranden nu i sommar kan jag rekommendera byggstenar som till exempel Anne Holts Offline, Gilly Macmillans Bränd himmel, Sara Hilarys Någon annans skuld, Ann Cleeves Tomma luften, Jörn Lier Horsts Blindgång, Tana French En hemlig plats och Eva Dolans Döda talar inte.D.S
