Av Katarina Gregersdotter
Arnaldur Indriðason slog igenom på allvar med den fjärde romanen, Glasbruket (Mýrin 2000) som utkom på svenska 2003. Han har vunnit åtskilliga priser för sitt författarskap, bland andra Glasnyckeln för Nordens bästa kriminalroman för både just Glasbruket, och för den efterföljande Kvinna i grönt (2004). Han har flera gånger varit nominerad till pris för bästa översätta roman av Svenska Deckarakademin och vann 2005 för Änglarösten. I hans romaner är kopplingen mellan plats och person väldigt tydlig.
Att möta Island och Reykjavik via Arnaldur Indriðasons karaktär, polisen Erlendur Sveinsson, ger förmodligen inte den mest positiva bild av landet en läsare kan få. Erlendur är en relativt olycklig och ständigt grubblande person men precis som Island självt ger Erlendur Sveinsson aldrig upp, trots de hårda motvindarna, symboliska och reella: det stormar ofta i Indriðasons deckare. Faktum är att Erlendurs hela liv är märkt av en specifik storm som inträffade när han var barn.
Erlendur växte upp i en by med sina föräldrar och sin yngre bror, Bergur. En vanlig dag blir plötsligt ödesdiger när Erlendur, fadern och brodern ska försöka hitta några får på villovägar och de drabbas av en oförutsedd snöstorm. Bergur försvinner för alltid i stormen, och denna händelse lämnar aldrig Erlendur ifred, den kommer att påverka hela hans liv. Han återvänder med jämna mellanrum till sina barndomstrakter för att försöka få svar på var broderns kvarlevor kan finnas.
Det finns alltså en stark koppling mellan den isländska naturen, historien och klimatet och huvudpersonen. I och med att hans brors försvinnande lever kvar i honom är den vuxne Erlendur en man som lever i det förflutna på flera sätt. Han är en konservativ man med enkla vanor och det moderna, väldigt västerländska Reykjavik kan han aldrig riktigt komma överens med.
Han motsätter sig till exempel ’utländsk’ snabbmat som pizza och hamburgare. Läsaren anar att hans matvanor inte förändrats mycket sedan barndomen, vilket också poängteras i de romaner som handlar om en yngre Erlendur. Maträtterna ”var inte så varierade, han kokade fisk – kolja eller torsk – och åt potatis till. Han tillagade en lammstek när det skulle vara högtid” (Nätter i Reykjavik, s.51). Utländska språkliga tendenser tycker han inte heller om. När Erlendurs kollega Sigurdur Oli som ”var allt Erlendur inte var – organiserad och modern” (Glasbruket s.33), slänger sig med angloamerikanska uttryck, förstår aldrig Erlendur vad han menar. Deckargenren generellt befolkas av en hel del egna poliser, kanske framför allt män. De tycker att det var bättre förr, och är allmänt skeptiska till nymodigheter. Men i den samtida deckargenren är det nog Erlendur Sveinsson den som håller den fanan högst.
Reykjavik ligger på samma breddgrader som Umeå, men har inte samma klimat. Somrarna blir sällan riktigt varma utan har en medeltemperatur på 11 grader. Vintrarna är däremot milda tack vare Golfströmmen, och under de kallaste månaderna januari och februari är medeltemperaturen 0 grader. Däremot kan, som nämnts, plötsliga och hårda snöstormar slå till, men också nätter av magiskt norrsken. När det stormar blir det skoningslöst. Vindarna, som nämndes i början av kapitlet är viktiga för berättelserna i Indriðasons kriminalromaner, de påverkar de flesta av människorna, och de biter i kinderna och smyger in under kläderna ända in i märgen. Polarvinden beskrivs som en rasande och hämndlysten antagonist. Samtidigt speglar beskrivningarna av väder och klimat Erlendur Sveinssons personlighet: ”[H]an föredrog de korta vinterdagarna och kolsvarta nätterna framför den eviga kvällssolen och ljuset som flödade in hela dygnet, han visste inte själv vad det där kom ifrån. Han visste inte varför han mådde bättre under den mörka vintern än under den ljusa sommaren” (Mannen i sjön s.211–212). Förmodligen kan detta spåras tillbaka till Erlendurs uppväxt, där han på många sätt blivit kvar. En storstad som alltid är upplyst är den absoluta motsatsen till en landsbygd där tystnad och mörker tillåts råda.
Erlendur älskar att vandra i denna tystnad. Han lämnar regelbundet Reykjavik och vandrar längs fjordar, över hedar, och upp på fjällen. Han ligger på rygg och tittar på stjärnorna. Även om vandringar på Island kan innebära faror, så drar sig inte Erlendur för att utmana väder och natur. Att han hela tiden åker tillbaka till platsen där hans bror försvann kan kanske läsaren koppla till hans skuldkänslor över att ha överlevt, men det är ytterst sällan som han själv känns vid dem. Han gör också andra, mer ofarliga utflykter. Tillsammans med sin dotter ägnar han en hel dag åt att köra runt och titta på insjöar. ”Erlendur hade tittat på en detaljerad karta över Reykjaviks omgivningar och hade häpnat över vilken otrolig mängd insjöar det fanns på en relativt liten yta. De var nästan oräkneliga” (Indriðason, 2008, s.230). Så på ett sätt är också Erlendur turist i sitt eget land: han drivs av både nyfikenhet och något mer obestämbart, mörkt. Författaren har skapat ett mycket starkt band mellan sin huvudperson och den geografiska platsen, och i romanerna får läsaren lära känna båda.
Not: Detta är en omarbetad och förkortad version av kapitlet ”Kriminalromanen som reseguide: Island, Quebéc och ett och annat mord” i Le Repos de la Guerrière. Textes en l’honneur de Barbro Nilsson Sharp. Redaktörer: Malin Isaksson, Florence Sisask, Mia Svensson. Umeå Universitet, 2024.
Referenser
Indriðason, A. (2008) Frostnätter. (Y. Hellerud, Övers.) Norstedts. (Originalutgåva 2007)
Indriðason, A. (2003) Glasbruket. (Y. Hellerud, Övers.) Prisma förlag. (Originalutgåva 2000)
Indriðason, A. (2006) Mannen i sjön. (Y. Hellerud, Övers.) Prisma förlag. (Originalutgåva 2004)
Indriðason, A. (2012) Nätter i Reykjavik. (Y. Hellerud, Övers.) Norstedts. (Originalutgåva 2012)
