Om översättning av kriminallitteratur

Av Dag Hedman

Efter genomläsningen av ett par årgångar av till svenska översatta kriminal- och spänningsromaner slås man av den högst varierande kvaliteten på de svenska tolkningarna.

  Jag skall här gå igenom några problem man finner i en del av texterna, men jag kommer inte att ange författar- eller översättarnamn, och inte heller ge några titlar. Om någon läsare tycker sig känna igen eller rentav kunna identifiera någon av mina källor, må det vara hänt, och visar i så fall, att vederbörande är en uppmärksam läsare.

  Den som först, utförligast och roligast skrivit om detta ämne är Klas Lithner, främst i Ge mig en broms! Synpunkter på översättning av deckare från engelska (333-serien 5. BJW-förlaget, Göteborg, 1999). Som gammal länsåklagare hade han ett starkt kriminallitterärt intresse, och han satt i Svenska Deckarakademin från 1974. Lithner identifierade sju problemområden:

1. juridiska termer
2. polisiära termer
3. bristande kunskaper om realia
4. anglicismer, svengelska och ren underlåtenhet att översätta vissa ord
5. problem med översättning på mycket speciella områden
6. bristande noggrannhet
7. rena galenskaperna

  Ett kvarts sekel efter det att denna lista sammanställdes, är alla dessa problemområden fortfarande representerade bland de flesta av de översatta texterna. En tendens är dock, att översättningar från engelskan  uppvisar fler skönhetsfläckar än de från andra språk. Förklaringen är rimligtvis, att vi har blivit så tillvänjda till engelskan, inte minst genom lån av ord och fraser till svenskan, att många blivit blinda för påverkan därifrån.

  En gammal favorit i detta sammanhang är ordet county. Det närmaste man kommer på svenska är län, men det ordet möter man sällan i detta sammanhang. I stället får man olika paniklösningar: ingen översättning alls (men svenska böjningsformer som countyt, countyna) eller det direktöversatta grevskap. Över huvud taget är direktöversättningar huvudproblemet här: i de här diskuterade romanerna kan man läsa om att administrera vätskor, om kaukasier, paramediker, vitala organ och kan stifta bekantskap med det nya adjektivet petrolfärgade.

  Att skilja på du och ni tycks vara svårt. Att ni som artighetstilltal i singularis är ovanligt i modern svenska har lett till onödig förvirring i översättarleden. Visserligen heter allting you på engelska, men dessbättre finns det tydliga grammatiska indikatorer i texterna som ger vägledning: Säger någon herr President, fru Puncknowles eller Eders Excellens är det uteslutet att författaren har avsett att you skall uppfattas som du. Även om den typen av vägledning saknas, kan tillräckligt med information inhämtas genom att beakta relationen mellan de talande. Finns det en klar över/underordning (respekt genererad av exempelvis åldersskillnad, ålders- eller sociala skillnader) skall man normalt välja ni, eftersom man annars falsifierar den faktiska relationen mellan de talande. Favoriten i fråga om felnavigering i du/ni-träsket är följande replik ur årets skörd: ”Du borde fortsätta amma, kommissarie Flynn.”

  Vanligt förekommande är en uttalad att-fobi (det kommer gå och liknande). Skillnaden mellan prata och tala är ofta obekant, och då används gärna prata (”Kommissarien pratade om olika mordmetoder”).

  Att översätta svordomar ordagrant mellan engelska och svenska fungerar sällan, och det är intressant att konstatera, hur störande man som svensk uppfattar texter som har hög dosering av svordomar. Till mans svär en del av oss ju ganska kraftigt även i Sverige, men i tryck är man normalt mer återhållsam än i en del av den anglosachiska litteraturen.

  Okej/Okey/OK-sjukan grasserar i en del texter. Som exempel sammanfattar jag sex rader på tre ur finalen på en av årets romaner:

”Är du okej, kriminalintendent Frank?” […]
”Jag är okej, sade hon” […].
”Du verkar inte okej” […].

  Som exempel på Lithners sjunde kategori, ”Rena galenskaperna”, kan vi avsluta denna snabbskiss med en pärla: ”den än så länge oidentifierade mannen på Raigmoresjukhusets bårhus som de ännu inte hade lyckats identifiera”.

  Klas Lithner ger i sin förträffliga hjälpreda tabeller, där han reder ut graderna inom den brittiska respektive amerikanska polisen och ger förslag till översättningar av de inte mindre än 35 titlarna. Lithner avslutar även med en fyllig lista med litteraturtips, som borde ge mycket för den seriöse översättaren.

  Eftersom en majoritet av svenska deckarläsare tar till sig utländska texter i svensk översättning, är det inte oviktigt vilken kvalitet dessa överföringar håller. En roman kan vara hur bra som helst i original, men skjuts effektivt i sank om inte översättningen håller hög klass och är trogen urtexten inte som direktöversättning, utan som kongenial tolkning.

  Man kan bara uppmana den stora grupp av översättare, som ägnar sig åt att tolka vår genre till svenska, att läsa och lära av Klas Lithners matnyttiga genomgång.