När jag förklarar för japanska vänner att det finns svenskar som på fullt allvar säger: ”Jag läser all slags litteratur – utom deckare, förstås”, ser de oförstående på mig. I Japan har kriminallitteraturen en stark ställning och har alltid haft det. Många stora, japanska författare har skrivit kriminalromaner och gör ingen skillnad på dem och sina andra verk. Det gör inte kritikerna eller publiken heller. Läser man inte deckare, beror det på att man tycker bättre om andra sorters berättelser – inte på att man anser deckare vara skräplitteratur. En orsak till kriminallitteraturens höga anseende i Japan kan vara att genren har en lång historia i landet.
I början av Tokugawa-perioden (1603-1868) hade översatta, kinesiska berättelser om berömda domare och deras tillvägagångssätt för att lösa kniviga fall blivit oerhört populära. En av Japans första bästsäljarförfattare, poeten och romanförfattaren Ihara Saikaku (1642-1693), insåg snart genrens potential. Men realisten Saikaku ville inte basera sina berättelser på halvsanna, sägenartade historier som de kinesiska författarna hade gjort, han ville skriva ”true crime”. Han undersökte därför dokument som rörde fall som två kända domare, Itakura Katsushige (1545-1624) och hans son Itakura Shigemune (1586-1656) hade haft hand om och skrev därefter novellsamlingen ”Honchou ouin hiji”, ”Japanska rättsfall i skuggan av ett körsbärsträd”. De finns föredömligt fint översatta till engelska av Thomas Kondo och Alfred Marks som ”Tales of Japanese Justice” (University Press of Hawaii, 1980)
Efter det att den store fältherren Tokugawa Ieayasu hade lyckats ena Japan, utsåg han Itakura Katsushige till nyckelposten som domare i kejsarstaden Kyoto med omnejd. Far och son Itakura gjorde sig snart kända för att besitta skarpsinne, vishet och bildning och var respekterade i alla samhällslager. Båda var väl bevandrade i zenbuddhism, utövade teceremoni – en av zens sköna konster – och gjorde sig även namn som filosofer.
De flesta av far och son Itakuras fall som Ihara Saikaku lyfter fram i sin novellsamling handlar om stölder, bedrägerier och affärsdispyter, mer sällan om mord. Domaren, alltid refererad till som ”hans nåd” överlämnar det trista utredningsarbetet åt sina underlydande. Han får fallet refererat för sig och möter därefter de anklagade. Han förhör dem, bildar sig en uppfattning om fallet och utsätter därefter de misstänkta för olika typer av prov som får dem att avslöja sig. Det finns en lågmäld dramatik och spänning i de stilfullt berättade historierna, som gör dem läsvärda än i dag.
I ett av de mest komplicerade fallen handlar det om att avgöra vem av sexton hembiträden som mördat sin husmor. Samtliga blånekar. Hans nåd ser då till att klä alla i tunna sidenkimonos med långa ärmar och låter dem sova i ett och samma rum under en natt. Det är sommar, hett och fuktigt, och myggorna är en plåga. Hembiträdena kastar och kränger i sina bäddar, vaknar och somnar, vaknar och somnar. På morgonen har alla flickor skrynkliga sidenkimonos utom en, den skyldiga. Hon har varit så rädd att bli avslöjad att hon inte kunnat lägga sig, utan har suttit uppe hela natten.
Att läsa ”Tales of Japanese Justice” är att läsa annorlunda och spännande rättegångskrim, men också att få en levande bild av ett Japan på väg mot modernitet. Ihara Saikaku säger också mycket om japansk etik och livskänsla när han känsligt fångar det psykologiska spelet mellan domaren, de anklagade och vittnena. Boken blev en succé när den gavs ut på 1600-talet och dess spänningselement, psykologiska trovärdighet och litterära kvalitet framhölls redan då. Därmed blev deckaren en uppskattad genre bland många andra litterära genrer i Japan – och har så förblivit genom århundradena.
Yukiko Duke
