Jag tänkte berätta om hur man blir ledamot i Svenska Deckarakademin!
Jag samlar på böcker. På deckare, thrillers och kriminalromaner. Svenska. Jag har fått ihop Sveriges största privatsamling. Den börjar närma sig 5 000 titlar nu. Endast Svenska Deckarbiblioteket i Eskilstuna har en mer komplett samling än jag. Men inte helt. Även de saknar en och annan titel. De jag hade, som de inte hade fått tag på, har jag donerat dit.
Jag får ibland frågan hur man gör om man vill samla på deckare. Mitt råd är: Låt bli? Varför då? Till att börja med har det blivit nästan ohanterligt. Det kommer numera ut runt tvåhundra svenska kriminalromaner om året. 200?? För tjugo år sedan kom det ut 36, och för trettio år sedan 34. Då tyckte man det var mycket i förhållande till vad som givits ut tidigare. För tio år sedan var siffran 94! Explosionen är gigantisk och än finns inga tecken på avmattning, tvärtom.
Ett annat skäl att inte börja samla är att priserna på begagnade deckare har skjutit i höjden mot när jag började. Det är därför inte bara antalet böcker som gör att man måste ha en välfylld plånbok och en vilja att tömma den för att betala för de dyrgripar som ännu finns att få tag på. Det värsta pris jag sett hittills för en gammal svensk kriminalroman är 36 000 kronor. Nu var den boken synnerligen överprissatt, men ändå.
Man ska heller inte börja samla om man inte vill läsa böckerna. Samla för samlandets skull ger jag inte mycket för. Men om man har ett brinnande intresse för att tillgodogöra sig innehållet i deckarna kan man gott börja ändå. Men det gäller att lära sig att läsa igenom tiden när det gäller de äldre verken. Man kan hitta många formuleringar som både är obsoleta och kanske rent rasistiska, även om de inte var menade så. Det var bara den tiden, som har fortsatt att gå sedan dess och förändrat vad som är rumsrent och inte. Till exempel kan man läsa i en gammal Frank Hellerroman att ”Det var ett sådant slag som bara negrer och finländare resa sig efter”. Det är naturligtvis helt otänkbart att skriva på det viset idag.
Om man nu bestämmer sig för att börja samla, var och vad ska man dammsuga efter saknade böcker. Internet är naturligtvis helt suveränt, en möjlighet som var starkt begränsad när jag började. Sighterna www.bokborsen.se och www.antikvariat.net bjuder på många godbitar. Men man måste också fysiskt besöka antikvariat, loppis och secondhandbutiker som Stadsmissionen och Myrorna t ex. Men min egen bästa källa var att jag hittade en bokletare. Han kallades något så originellt som Deckar-Berra, men hette egentligen Bertil Lindström. Detta hygglo, numera inte bland oss tyvärr, hade som ett av sina antikvariatsjobb att leta böcker åt sådana som jag. Han har hittat över 1 000 deckare åt mig, jag har honom att tacka för mycket.
Vad var det då som fick mig att börja? Det var faktiskt en allvarlig sjukdom som gjorde att mitt immunförsvar blev nedsatt. Därför tillbringade jag min mesta tid hemma, både inom- och utomhus, men det där med att träffa folk undvek jag. Jag vann då på lotteri Bo Lundins bok Århundradets svenska deckare som kom ut 1993. Där fanns en förteckning över samtliga svenska deckare som kommit ut fram till dess. Jag upptäckte att jag hade c:a 300 av dem på hyllorna, och att jag hade läst dem. För att ha någonting att göra började jag samla och läsa. Minns nu vad jag skrev tidigare, under denna tid kom det ut mellan 30 och 40 kriminalromaner om året. Det var ganska överkomligt och med Deckar-Berras hjälp växte min samling i galopperande takt. Jag har därför också Bo Lundin och hans fina bok att tacka för mycket.
Så småningom började jag blogga och skriva omdömen om de böcker jag läste, gamla som nya. Att jag började blogga kan jag skylla på en kompis till min äldsta dotter. Hon hade skrivit på sin blogg om mig. Hon hade varit imponerad att jag gjort en CD-skiva till min dotter med Farsans New Orderfavoriter. Gubbar som jag skulle tydligen inte lyssna på New Order normalt. Men då tänkte jag att kan hon blogga så kan jag. Nu har jag en välbesökt blogg www.nissescherman.blogspot.com med c:a 500 besökare om dagen. Jag undrar ofta vilka de är. Det är ju inte som på Facebook att man kan se vilka ens vänner är. Jag vet att jag har ganska många följare bland både deckarläsare och författare. Flera säger att de följer mina betyg (tomteluvor, jag heter ju Nisse) när de ska köpa böcker. En makt som skrämmer mig lite.
På mässor och liknande träffade jag paret Lilian och Karl G Fredriksson och språkade mycket med dem, vilket gav mig ännu flera kunskaper om både böcker och livet. Jag har även dem att tacka för mycket. Det var därför ett tungt besked, för både mig och Akademin, när han lämnade oss förra året.
För ett och ett halvt år sedan fick jag frågan om jag kunde tänka mig att bli ledamot av Svenska Deckarakademin. Vilken ära…och vilken kringelikrokväg för att hamna här?
Nisse Scherman
