Förra årets mest intressanta nyutgåva är Prins Zaleski: Fyra klassiska pusseldeckare av M.P. Shiel. Boken kom i original – och i Sverige – redan 1895, och har lyfts fram av bl.a. Ellery Queen (i Queen’s Quorum, 1951) och Jan Broberg (i Mord i minne, 1976) som ett viktigt kriminallitterärt verk. Som undertiteln säger handlar det om pusselhistorier, men de många fantasy-artade skräckinslagen gör att det också nämns i samband med ”occult detective fiction”. Det är en underavdelning till kriminallitteraturen: för att citera Wikipedias sakliga sammanfattning: ”Occult detective fiction is a subgenre of detective fiction that combines the tropes of the main genre with those of supernatural, fantasy and/or horror fiction.” Alltså en subgenre till detektivlitteraturen, om vilken samma källa säger: ”Detective fiction is a subgenre of crime fiction and mystery fiction in which an investigator or a detective […] investigates a crime, often murder.“ Alltså: de ockulta deckarna är en subgenre till en subgenre till kriminallitteraturen.
Rötterna till ”occult detective fiction” sträcker sig till mitten av 1800-talet, då en mängd s.k. sensationslitteratur började publiceras i böcker, tidningar och tidskrifter. Syftet var att locka så många läsare som möjligt, varför författarna friskt blandade inslag från olika populärlitterära genrer – som romantik, äventyr, skräck och deckare. De två sistnämnda hade ett samband sedan Edgar Allan Poes dagar, varför det låg nära till hands att kombinera just dem. Intresset blev så pass stort att historierna kom i flera varianter – vilket gav vissa problem med kategoriseringen av dem.
Grundtemat i de ockulta deckarna är brott med hemsökelser och/eller övernaturliga händelser/figurer. Personer utsätts för hot – eller mördas – av vad som är eller förefaller vara onaturliga krafter. Huvudpersonen/detektiven, som ibland kallas ”ghosthunter” eller ”psychic detective”, är expert på ockultism, ofta akademiskt utbildad. Han/hon utreder fallen genom vittnesförhör, undersökningar på plats etc. och löser dem genom att dra logiska slutsatser i bästa pusseldeckarstil. Upplösningen skildrar hur gengångare fördrivs, alternativt hur hemsökelser upphör då t.ex. en gammal orättvisa åtgärdas. En inte ovanlig variant är att en del av de ockulta händelserna, men inte alla!, förklaras reellt: en ”vanlig” mördare kan gripas, men spökena/hemsökelserna finns kvar. Ett klassiskt exempel är William Hope Hodgsons novell The Horse of the Invisible.
I många berättelser visar sig det sig dock att alla spökerierna har en jordnära och naturlig förklaring. De är inbillning, eller så är mördaren en slug figur som använder till synes övernaturliga inslag för att skrämma vittnen, vilseleda polisen och rikta misstankarna från sin egen person. Det finns alltså inga egentliga övernaturliga inslag, men just att det som förefaller vara ockulta händelser noggrant granskas och utreds som sådana gör att historierna ändå ofta räknas till subgenren.
Till detta kommer en betydande kategori, som är en anmärkningsvärd blandning av skräck och deckare. Det är historier med dubbla upplösningar, en övernaturlig och en rationell. En sådan finns redan i vad många anser vara den första ockulta detektivhistorien, Mark Lemons novell The Ghost Detective (1866). Två personer samtalar om ett märkligt brott, en av dem presenterar en ockult lösning, den andra en verklighetsbaserad. Vem som har rätt? Det får läsaren själv avgöra! Idén med dubbla upplösningar har hängt kvar och ofta använts, t.ex. i John Dickson Carrs The Burning Court (1937) som har två slutkapitel: det första ger en naturlig och trovärdig förklaring, men så följer en epilog som ger ett helt annat, övernaturligt och – enligt många – bättre svar på mordgåtan. Idén med två förklaringar används ännu i olika varianter, i Sverige av bl.a. Johan Theorin.
Just Carr leker f.ö. gärna med skräck- och fantasy-inslag i sina romaner. I såväl The Devil in Velvet (1951) som Fire, Burn! (1957) genomför huvudpersonerna tidsresor ett tresiffrigt antal år tillbaka i tiden; i den förstnämnda uppträder t.o.m. självaste Belsebub ”in person” som researrangör. Båda böckerna betraktas dock som enbart kriminallitteratur, eftersom de egentliga intrigerna saknar ockulta inslag och realistiska upplösningar presenteras. Ett annat exempel är Dorothy L. Sayers Busman’s Honeymoon (1937), i vilken den nygifte lord Peter presenterar sin nyblivna hustru för ett par av sina avlidna förfäder; hon har t.o.m. ett något ensidigt samtal med en av dem. Inte heller detta har något med brottet och utredningen att göra.
En variant är att låta påskina att någon medverkande figur – gärna huvudpersonen – har övernaturliga kunskaper och/eller krafter: så antyds t.ex. Ed Hochs problemlösare Simon Ark vara en 2000 år gammal koptisk präst. Såväl författaren som historiernas berättare säger dock inte att detta verkligen är Arks ålder och bakgrund, och lösningarna på brottsgåtorna är realistiskt jordnära.
Vissa problem uppstår dock, eftersom många av de ockulta deckarhistorierna är noveller, och författarna har i olika texter använt sig av flera av ovan nämnda varianter. När de samlats i böcker innehåller dessa därför i åtskilliga fall allt från tämligen renodlade skräckhistorier till sådana som innehåller små – snarast minimala – inslag av ockultism, även då de har samma huvudperson(er). Så snart de innehåller någon form av grundlig utredning av ockulta händelser eller påståenden samlas de dock vanligen under beteckningen ”occult detective fiction”. Det är alltså inte de övernaturliga inslagen som i första hand avgör, utan intrigernas uppbyggnad och utredningsarbetet.
Även om subgenren är speciell och har varit föremål för diskussioner vad det gäller litterär genretillhörighet har den under alla år behållit sin popularitet. Den växte snabbt under början av 1900-talet; ivriga forskare har grävt fram en mängd historier i främst amerikansk, brittisk och fransk press. Namn särskilt värda att nämnas är E. & H. Heron (pseud. f. mor och son Hesketh och Katharine Prichard), som fick sitt genombrott med Ghosts (1899). Huvudperson är Flaxman Low, kallad den första ”riktiga” ockulta detektiven tack vare hans arbetsmetoder som starkt påminner om Sherlock Holmes. Den första klassikern i bokform är John Silence: Physician Extraordinary (1908) av Algernon Blackwood; den har publicerats i ett otal utgåvor, liksom William Hope Hodgsons Carnacki, the Ghost-Finder (1910). Nämnas kan även Sax Rohmers (pseud. f. A.H. Sarsfield Ward) The Dream Detective (1920) om Moris Klaw, som kan drömma sig till lösningen på brottsgåtor, samt The Secrets of Dr. Taverner (1926) av Dion Fortune (pseud. f. Violet Mary Firth).
Under 20-talet var subgenren så pass stor att det började höras protester mot den. En del, både läsare och kritiker, hade svårt att acceptera övernaturliga inslag i vad som betecknades som kriminallitteratur. Under just det decenniet slog de traditionella ortodoxa pusseldeckarna genom på bred front, och författarna betonade sakliga fakta och realistiska lösningar på mordgåtorna, hur fantasifulla dessa än kunde vara. 1928 kom amerikanen S.S. Van Dine (pseud. f. Willard Huntington Wright) med sina deckarregler, Twenty Rules för Detective Stories, och året därpå engelsmannen Ronald A. Knox med den liknande A Detective Story Decalouge. Bägge gör tummen ner för allt som är ockult. Men givetvis går det inte att göra regler för hur en litterär genre bör vara och vad den ”skall” innehålla. Dessutom skrev såväl Van Dine som Knox ortodoxa pusseldeckare, och lyfter fram just dessa som ”riktig” kriminallitteratur. Det var dock inte den enda typen av deckare som producerades – och som fann många läsare.
Herrarna fick också raskt mothugg, inte minst från författarkolleger. Corey Ford skrev under pseudonymen John Riddell den roligt sarkastiska romanen The John Riddell Murder Case (1930), där han driver vilt med S.S. Van Dines deckare och dennes huvudperson Philo Vance – samt de 20 reglerna. Bl.a. deltar en avdagataget lik aktivt i utredningen av mordet på sig själv. Förbudet mot identiska enäggstvillingar kringgick James Corbett genom att i The Monster of Dagenham Hall (1935) introducera identiska enäggstrillingar, och Sayers spöken har nämnts ovan. Subgenren fortsatte växa, inte minst genom skräcklitterära pulp-magasin, typ Weird Tales, som publicerades i främst USA. Också deckarmagasinen, inte minst Ellery Queen’s Mystery Magazine, innehöll en hel del om ockulta detektiver.
Andra världskrigets slut 1945 innebar många stora förändringar. Ser vi till kriminallitteraturen började den ortodoxa pusseldeckaren förlora mark, och ersättas av polisromaner, psykologiska gåtor, spion- och agentskildringar etc. Sådana hade funnits tidigare, men nu växte deras upplagor. Van Dines och Knox regelverk förpassades till historien, bl.a. av den kände kritikern och förläggaren Howard Haycraft, som i essäsamlingen The Art of the Mystery Story (1946), inkluderade båda. Van Dines sågar han rätt friskt i en kommentar, Knox’s ser han på med välvilligt överseende; Knox lär f.ö. själv ha varit förvånad över att hans dekalog av vissa togs på fullaste allvar. Det stod klart att reglerna var föråldrade: kriminallitteraturen hade utvecklats en hel del sedan 1928–29.
Spökdetektiverna hängde emellertid med, även om utbudet minskade under 50- och 60-talen. De grövsta skräckinslagen blev färre, och ersattes av subtila beskrivningar eller antydningar om ockulta företeelser. De mer skräckfyllda berättelserna konkurrerades ut av andra, mer förnuftsbaserade betonade verk – varför just den ”dubbla upplösningen” blev populär. Nya namn väckte ändå uppmärksamhet, som Margery Lawrence och hennes ockulte detektiv Miles Pennoyer – introducerad i novellsamlingen Number Seven Queer Street (1945) – och inte minst Manly Wade Wellman, upphovsman till en rad böcker om bl.a. den kringvandrande folksångaren Silver John the Balladeer, som löser övernaturliga fall. Den första boken om honom, novellsamlingen Who Fears the Devil? (1963), har betecknats som en klassiker. Senare introducerade Wellman även den akademiske, ockulte forskaren och detektiven John Thunstone i What Dreams May Come Through (1983).
Under 1970-talet växte dock intresset för skräcklitteratur via filmatiseringar av böcker, som William Peter Blattys The Exorcist (1971), men även tack vare debuterande författare som Stephen King: han slog genom med Carrie (1974). De ockulta deckarna hängde s.a.s. på, och förlagen började söka efter ”klassiska” historier som inte tidigare publicerats i bokform. Det ledde till att bl.a. Seabury Quinns detektiv Jules de Grandin, verksam redan på 20-talet, blev aktuell med ett halvdussin nya boktitlar. Nya namn anslöt sig: så debuterade t.ex. Joseph Payne Brennan med The Casebook of Lucius Leffing (1973), som följdes av två andra novellsamlingar med samma spökfinnare.
Även de kriminallitterära forskarna och kritikerna ägnade subgenren ett allt större intresse. Den och dess detektiver inkluderades ofta (men visst inte alltid) i referensböcker om deckare. Ordean A. Hagen gav t.ex. Blackwood och Hodgson utrymme i Who Done it? (1969), nämnd som det första egentliga uppslagsverket om kriminallitteratur. Det följdes av kända titlar som Encyclopedia of Mystery & Detection (1976) av Chris Steinbrunner & Otto Penzler, Twentieth Century Crime and Mystery Writers (1980, red: John Reilly), The Encyclopedia of Murder and Mystery (1999) av Bruce F. Murphy samt Oxford Universitys lovordade The Oxford Companion to Crime and Mystery Writers (1999, red: Rosemary Herbert). I den sistnämnda diskuteras subgenrens brott kontra skräck i en artikel som avslutas med konstaterandet att t.ex. Tony Hillerman – i sina böcker om Leaphorn och Chee – ”makes a legitimate place again for the supernatural in detective fiction”. Också kriminallitterära bibliografier började inkludera ockulta detektivhistorier, se t.ex. The Detective Short Story Index (1974) av E.H. Mundell Jr & G. Ray Rausch, samt inte minst Allen J. Hubins magnifika fembandsverk Crime Fiction 1749–2000 (2003), som är den källa de flesta av dagens deckarbibliografier utgår från.
Det handlar dock inte enbart om nya romaner och novellsamlingar. ”Occult detective fiction” har ju främst publicerats i form av noveller, och plötsligt kom en rad antologier med sådana, lanserade bl.a. via deckarbokhandlare som Murder One i London och The Mysterious Bookshop i New York. Den första som fick stor uppmärksamhet var Supernatural Sleuths (1986, red: Peter Haining), följd av bl.a. Dark Detectives (1998, red: Stephen Jones) och Supernatural Sherlocks (2017, red: Nick Rennison). Dessutom hade redaktörerna för reguljära deckarantologier redan börjat inkludera även ockulta detektivnoveller, t.ex. William Patrick i Mysterious Railway Stories (1984). Sedan 2004 har också de av Dana Stabenow sammanställda antologierna med den gemensamma undertiteln ”Stories of Mystery & Fantasy” ägnats intresse i USA, där just fantasy-deckarna förefaller att i dag vara på frammarsch.
I Sverige är tyvärr intresset för såväl fantasy- som ockulta deckare litet. Vad det beror på är osäkert: kanske ren okunskap om subgenren, eller det faktum att det i stor utsträckning handlar om noveller, sådana har svenska deckarläsare länge haft beklagligt svårt för. Av de titlar som nämns i artikeln finns bara några enstaka – i huvudsak de av kända deckarförfattare som Carr och Sayers – översatta. En klassiker som Hodgsons Carnacki-samling kom på svenska först 2013 som Carnacki, spökdetektiven. Svensk press har inte heller visat något intresse för ämnet: ett undantag är deckartidskriftens Jurys skräcktema i nr. 4/1988.
Det är rasande synd, för det innebär att de som inte läser engelska missar en del lysande detektivhistorier, som Randall Garretts fantasy-deckare Too Many Magicians (1966), vilket djupt beklagats av bl.a. kritikern Bo Lundin (se artikel i Jury nr. 4/2001). Historien utspelar sig i vår tid och värld, som dock sedan 1100-talet har haft en helt annorlunda historisk utveckling, där vetenskap är ersatt av vetenskaplig magi (scientific magic). Själva brottet, och lösningen av det, har dock inga magiska eller övernaturliga inslag, vilket gör att boken betraktas som en renodlad deckare och dessutom som ett av alla tiders mest läsvärda ”låsta rummet”-mysterier. Ed Hoch publicerade 1981 en omröstning om de bästa ”omöjliga brott”-romanerna; deltog gjorde rad framstående deckarforskare, -kritiker och -kännare, bl.a. Robert Adey, Jacques Barzun, Jon L. Breen, Frederic Dannay (alltså halva Ellery Queen), Howard Haycraft, Francis M. Nevins jr., Otto Penzler, Bill Pronzini, Julian Symons – samt Svenska Deckarakademins Jan Broberg. Too Many Magicians hamnade på en delad 14:e plats. Men inte ett enda svenskt förlag vaknade.
Johan Wopenka
