Av Karin Alfredsson
Om du tänker på de klassiska guldåldersdeckarna – böcker av till exempel Agatha Christie eller Dorothy Sayers – vad utmärker dem?
Risken är att du, liksom jag, tänker i Cluedo-termer. I det populära deckarspelet utspelar sig dramat på ett isolerat gods och antalet misstänka är begränsat. Är det överste Senap, fru Vit eller pastor Grön som slagit ihjäl Professor Plommon med en ljusstake eller ett blyrör?
Fel, fel, fel. Visserligen utspelar sig mellankrigstidens brittiska guldåldersdeckare någon gång på en herrgård, eventuellt finns där till och med en ljusstake, men betjänten är nästan aldrig skurken.
I december delade Svenska Deckarakademin ut 2025 års pris för bästa faktabok till Anders Bergman och boken ”Brottsplats 1937, guldåldersdeckaren under lupp”. Litteraturvetaren och förläggaren har läst 80 av de brittiska deckare som publicerades under året 1937 och analyserat innehållet.
Nu har jag läst hans bok, blivit mycket klokare och oavbrutet road.
Regler för vad som var acceptabelt i genren fanns förstås. Av medlemmarna i den exklusiva The Detection Cub krävdes – max en hemlig dörr per rum, inga kineser, inga sent avslöjade tvillingar med mera. Alla följde inte reglerna.
Vilka var då utredarna i 1937 års deckare?
80 år tidigare löstes mysterierna av övermänskligt skarpsinniga detektiver, tänk Sherlock Holmes eller Arsene Lupin. Så icke längre.
1937 var de flesta utredare något slags privatdetektiv, ibland yrkesmässigt utövande, kanske bara en hobbyutredare. Ofta var de också personer som – gång efter gång – råkade snubbla över morddramer. Ett exempel är Agatha Christies Hercule Poirot i Döden på Nilen som Anders Bergman inte har mycket till övers för: ”Att inte bara ett mord utan ytterligare tre krävs innan han kunnat få fast de skyldiga talar knappast för att han är den främste i sitt skrå.”
Detektivernas förakt för lagens formella väktare, inte minst Scotland Yard, är oändligt. Till skillnad från de obegripligt klantiga poliserna förväntas läsaren ofta kunna lösa mysteriet med hjälp av utlagda ledtrådar.
Cluedospelets förkärlek för samhällets översta skikt återfinns inte heller i 1937 års utgåvor. Här finns luffare, städerskor, landsortsjournalister, sekreterare och en och annan lantjunkare. Miljöerna kan vara en reklambyrå, en filminspelningsstudio, ett universitet, en turistresa eller internatskola.
Jag inser att jag inte kan låta bli att dra paralleller till vår tids kriminalromaner. Regelrätta privatdetektiver finns knappast länge (förutom i barndeckarna) och poliserna har tagit över. Men fortfarande ramlar lokaltidningsjournalister, psykologer, läkare, författare, åklagare, bokhandlare, sjuksköterskor you-name-it in i svårutredda brott. Gång på gång.
En annan skillnad är vilka som är brottsoffer. 1937 var det typiska mordoffret en rik äldre man med familj och chefsposition. Ond var han dessutom. Idag tänker jag att de flesta mordoffer är oskyldiga kvinnor och barn. Allt för ofta sker dessutom dagens mord i en källare. Men jag har inte räknat så kanske har jag fel.
Om författarna 1937 tyckte att de elaka rikingar som mördades gott kunde få stå sitt kast, så finns stor förståelse för gärningsmännen och deras situation. De har ädla motiv, lider av granatchock eller är bara allmänt klantiga. ”Endast tre riktigt onda karaktärer kan sägas mörda under årets åttio deckare” skriver Anders Bergman.
Det finns mycket annat att fundera över i denna bok. Varför var juvelstölder så ofta en huvudingrediens i 1937 års deckare, och nästan aldrig nu? Och vad betydde erfarenheterna från första världskriget för författarna och deras karaktärer?
Klockan 17.00 fredag den 6 februari intervjuar jag Anders Bergman om boken i Gamla Stans bokhandel i Stockholm.
