(utdrag ur en föreläsning i Linköpings domkyrkas föreläsningsserie Livsviktigt, 10 mars 2026)
Av Arne Dahl (Jan Arnald)
Det är ett stort privilegium att få tala om gruvligheter i den här sakrala miljön.
Faktum är att jag redan många gånger har gjort det – kyrkor runt om i Europa upplåter gärna sitt rum även till så världsliga saker som deckare. Jag har talat kriminalroman i kyrkor i Tyskland, Storbritannien, Nederländerna, Danmark – och inte en enda gång har jag hittills slagits till marken.
Kanske för att kyrkan ju redan från början var en skyddad plats, en fristad mitt i en vild, våldsam och obarmhärtig värld. När man kom till kyrkan måste alla lägga ifrån sig sina vapen, i vapenhuset. I medeltida kyrkor finns ofta målningar av djävulen i vapenhuset. Där fick han stanna. Inte komma längre.
Och någonstans vill jag tro att den litterära genre som jag i hög grad har vigt mitt liv åt – deckaren, kriminalromanen, thrillern – i nån mån funkar på samma sätt. Att hålla det onda stången.
Jag vill alltså gärna tro att det kvartssekel som jag har ägnat kriminalromanen inte har varit helt bortkastat. Att det trots allt finns en djupare mening med deckaren – bortom det otvivelaktiga underhållningsvärdet – något djupt mänskligt som en stor del av oss på nåt vis behöver – och som inte minst jag själv har visat mig behöva.
I den här föreläsningen ska jag jaga den meningen – som detektiven jagar en undflyende mördare.
*
I en tid som vår, just nu – som så plötsligt gick från livskraftig, till och med lite optimistisk, till mörk, frustrerad och hatisk – kan man fråga sig vem som ändå vill läsa om våld och ond bråd död. Men ännu mer varför. Vad är det som är så lockande med överträdandet av samhällets normala gränser? Vi gillar ju generellt att befinna oss innanför de gränserna – varför är det som ligger därutanför så lockande?
Jag, som har ägnat snart 30 år åt att hitta på brott och skapa onda konspirationer har förstås ofta ställt mig den frågan – och ännu mer nu, i tider av krig, våld och hat. Kan det verkligen rättfärdigas? Räcker det inte med det våld som finns i världen, måste vi hitta på nytt?
Uppenbarligen måste vi det. Deckarna, framför allt svenska, fortsätter i hög grad toppa bokhandlarnas bestsellerlistor – och det skrivs fler deckare än nånsin i vårt land. När jag började skriva kom det ut max 30 svenska originaldeckare på ett år. Nu, förra året, 2025 – klart över 500 stycken. Det kommer alltså ut mer än en svensk originaldeckare per dag i landet.
Det skedde i två vågor. 1. Billig egenutgivning – alltså att man för en rimlig penning ger ut böcker utan att ha ett förlag – bidrog i en första våg. 2. Den andra vågen var ljudböckerna, alltså det vilda bokslukandet. Man kan ju lyssna på ljudböcker i stort sett dygnet runt, medan man pysslar med annat. Det behövs alltså många deckare.
Överflödet visar hur många som verkligen vill skriva inom spänningsgenren, och förlagen, inte minst ljudboksförlagen, står med öppna armar – vilket förstås också innebär att det finns en marknad för, kanske inte alla de drygt 500 – men en stor andel. Vi har definitivt inte tröttnat på deckaren.
*
Under mina resor mellan festivaler runt om i Europa och världen har de vanligaste frågorna varit: 1. Hur kan det komma sig att ett så fredligt land som Sverige producerar så rysliga böcker? Och på ett mer personligt plan: 2. Hur kan en person som verkar så trevlig skriva så läskigt?
Det händer fortfarande att de här frågorna kommer. Mina svar är som regel:
- Kanske krävs det en viss distans till brott för att tycka att det är spännande att läsa om dem, att det alltså blir lite exotiskt och lockande med kriminalitet, just för att man själv befinner sig på tryggt avstånd.
- Deckarförfattare är ofta fridfulla människor, eftersom vi skriver av oss vrede och frustrationer i litterär form.
Det är lite skämtsamma svar – ändå tror jag att det ligger nåt i dem. Men att deckarförfattare i gemen är trevliga typer är nog tyvärr en sanning med modifikation, och jag vet inte om Sverige längre kan betraktas som ett land där våldet finns på tryggt avstånd. Tyvärr har det ju kommit allt närmare.
Däremot vet jag inte om jag nu har kommit närmare deckarens djupare mening. Men jag är ganska säker på att jag är på väg dit. Resan har börjat. Vi är sakta på väg djupare in i kriminalromanen…
*
Den store amerikanske deckarförfattaren Jim Thompson har definierat kriminalromangenren med orden “there is only one plot” – deckaren har bara en enda intrig, en enda grundhistoria. Vilken är det?
Enligt Thomson är alla deckares enda intrig: ”things are not as they seem”: saker och ting är inte som de verkar, nånting är fel med den här bilden. Allt handlar om att frilägga en värld bakom den vi ser och som framstår som den verkliga världen. Det är mysteriet – att inte känna till en sanning men vilja hitta den. Jag skulle t o m säga att det är en grundläggande del av vårt mänskliga väsen: viljan att hitta sanningen. Samma begär efter att finna en sanning, en förklaring, som en gång gjorde att vi upptäckte å ena sidan Gud, å andra sidan vetenskapen – finns inbyggd i själva deckarstrukturen. Deckaren har i själva sin form fångat vår vilja att finna sanningen.
Det är en viktig beståndsdel i det kanske vågar kalla kalla deckarens djupare mening: sanningssökandet. Nånting är fel, det måste göras rätt. Både den religiösa och den vetenskapliga uppenbarelsen avbildas på sitt sätt i en deckare: uppenbarelsen av Gud, uppenbarelsen av en ny galax eller en ny elementarpartikel – i mildare form finns samma uppenbarelse i kriminalgåtans lösning. Mysteriet har övergått i insikt. Kanske kan vi kalla det här för deckarens väg till upplysning.
Men så har vi också vägen dit, från mysteriet till upplysningen, och liksom i livet självt är det en törnbeströdd stig som sällan leder direkt till ljuset utan snarare borrar sig djupare och djupare ner i mörkret och förvillelsen – och ju djupare mörkret blir på vägen mot sanningen, desto ljusare blir det ljus som väntar på andra sidan. Det är också som regel en väg som leder fel många gånger, villospår och irrgångar och haverier är en del av läroprocessen, den som till slut ändå leder upp ur mörkret.
Om man vill vara lite drastisk kan man säga att deckaren tvingar ner oss i helvetet för att vi till slut ska kunna nå himlen. De gamla grekerna hade en term för den här vägen, reningens väg, katharsis – också använd på många håll inom både religion och psykologi. Sanningen är inte alltid vacker – ofta tvärtom, i livet som i deckaren – men att konfrontera den är att renas, det är nödvändigt för att nå ljuset. Katharsis är i grunden fruktansvärda konfrontationer med en sanning som till en början gör ont, men som är nödvändig för att rätta till det som ”inte är som det verkar”, som Jim Thomson sa. Alla lögner måste rensas bort. Det är den smärtsamma insikten.
En riktig deckare kan inte tillåta sanningssökandet att vara smärtfritt – och även själva sanningen måste göra ont. Men sen är vi fria – läsare, författare, detektiv, till och med offer – vi är plötsligt fria från lögnens grepp. Saker lägger sig till rätta. Världen är iordningställd. Det tog sin tid, sin möda, sin smärta, men nu är tiden inte längre ur led, världen inte längre ur fas.
*
I de här två momenten speglar alltså deckaren uråldriga mänskliga insikter. Den är en rörelse från fel till rätt, från kaos till ordning, från lögn till sanning – och den är det på ett tufft sätt, den kräver att man krälar genom en mörk tunnel för att nå ljuset.
Men det finns ett moment till som jag tror är lika viktigt för att nå deckarens sanna djup. En annan av mina favoritförfattare, skotskan Val McDermid, har en gång sagt: ”Deckare handlar inte alls om våld och ond bråd död, utan om – rättvisa.”
I en riktig deckare måste det finnas ett patos. Det är inte bara en rörelse från lögn till sanning, från mörker till ljus – det måste också vara en rörelse från orättvisa till rättvisa. Någonting är orättvist, det vi söker i en deckare är också rättvisa: att omfördela skulden och placera den där den hör hemma, att söka rättvisa för de svaga, utsatta och förfördelade. Det handlar om moral – det ska trots allt vara omöjligt för den starke att köpa sig rättvisa (på tal om väldigt många företeelser i dagens värld) eller med våld tilltvinga sig rättvisa – det måste finnas en rättvisa som föregår och överglänser makt och pengar och våld. Och det är den äkta detektivens uppgift och roll att söka den rättvisan. Den äkta rättvisan.
Det lockande mysteriet – det som så ofta är det som drar in läsaren i deckaren – leder oss alltså in på en trefaldig väg mot upplysning, mot rening och mot rättvisa.
Det är inte så illa.
På det hela taget får man allt det här på köpet i en deckare – det är inbyggt i själva strukturen. Det är ju faktiskt vid närmare betraktande en hel del existentiella grundfrågor som redan finns i en struktur som har funnits i århundraden, för att inte säga årtusenden: frågor om motpoler som, givetvis liv och död – den frågan kommer vi inte ifrån och vill inte heller komma ifrån – men också om ont och gott, moraliskt och omoraliskt, rätt och fel – och inte minst, i dessa tider, civilisation och barbari. I stort sett hela livets grundfrågor.
Jag tror att det är av de här skälen som kriminalromanens struktur i viss mån kan återfinnas i riktigt uråldriga texter, som de grekiska tragedierna och vidare över Shakespeare och romantikerna och fram till modernitetens genombrott, när kriminalromanen blev den mest tidstypiska genren, med den rationella detektiven som steg för steg skalade bort alla irrationella förklaringar och osanningar: från Sherlock Holmes till Philip Marlowe och vidare till dagens alla mångfaldiga detektiver.
Det är helt enkelt en genre som inte släpper greppet om våra själar. Så länge vi har en själ – och det finns definitivt hot mot den i samtiden. Deckaren bär så mycket emotionell kraft i sitt innersta – och enligt min åsikt får den inte missbrukas genom att återigen förvandlas till skräplitteratur. För det är den verkligen inte. Men även författarna måste behandla den som en riktig litterär genre, inte som en pengatjänarmaskin.
*
Jag är inte riktigt färdig med att ringa in deckarens djupare mening. Det finns andra moment som jag tror också bidrar både till lockelsen och till genrens envisa överlevnad.
En aspekt som inte får försummas är helt enkelt underhållningsaspekten. Att det som krävs för att vi ska komma från mörker till ljus, och lögn till sanning, och orättvisa till rättvisa, är spännande. Mysteriet kvarstår, det löses upp lite i taget, och det fortsätter verka i våra kroppar och själar, inte minst på grund av just spänningen: vi måste få veta vad som händer, med darrande händer bläddrar vi vidare trots att vi borde sova. Det finns ett driv i berättelsen som vi brukar kalla för just spänning. Intensiteten i viljan att få veta. Att konfrontera sin rädsla. Att tvinga sig fram mot den väntande upplösningen utan att kunna lägga ifrån sig boken.
Ofta kallas det för verklighetsflykt – och faktum är att det inte är det sämsta. Om verkligheten är skrämmande och ruskig så behöver vi fly undan den – och vi KAN göra det med till exempel feelgood, där själva genren utlovar verklighetsfrånvänt välbefinnande i den lilla världen, men vi kan också göra det genom att fly in i verkligheten, att förstora världen genom att tvinga oss själva ut ur vår trygghetszon, fast på ett kontrollerat vis.
Deckaren är på sätt och vis den ultimata feelgooden – man gör sig på nåt vis förtjänt av att må bra på slutet, i och med att man har brottat sig igenom mörkret. Med beteckningen ”kriminalroman” lovar författaren till och med att vi ska få en upplösning och ett slags lycka på slutet (som dessvärre mycket väl kan grumlas på slutsidorna av taskiga författare).
Men spänningen och underhållningskvaliteterna gör att man sugs ut ur sin trygghetszon, sin comfort zone, och plötsligt tar plats i den stora, ansenliga värld som befinner sig utanför det lagligas gränser. Deckaren lurar en att kika in i en värld som är betydligt ruttnare än den man själv befinner sig i – och kan därmed bidra till att man får en aning om vad det finns för världar utanför den egna lilla trädgården. Men smakprovet från världen utanför lagen är fiktivt, det är påhittat, det är kontrollerat. Och ändå förhoppningsvis en aning lärorikt, baserat på gedigen research.
Det är alltid bra att veta vad som finns därute. Och deckaren fungerar som ett vaccin – en tillräckligt liten dos ondska för att inte bli smittad av den. Men den gör en motståndskraftig, osmittbar. Så att man är rustad för att mota Ondskan i grind.
Jaja, det kanske är lite överdrivet – men: min övertygelse är att det alltid är bättre att veta vad som finns utanför den egna trygghetszonen än att inte veta det. Trots allt. Först då kan man klarsynt betrakta faran, beskriva den, förstå var den finns, hur den ser ut och kanske till och med hur den ska bemötas. Och så är det lite härligt läskigt att läsa om den.
Skildringar av våld och lidande har funnits så länge litteraturen har funnits, och det handlar nog om just det: om att se faran i vitögat och därmed desarmera den, göra den mindre skrämmande. Och jag tror att det också är en väsentlig del av deckarens djupare mening – just där stiger den in i en enormt lång tradition av skildringar av det skrämmande, det hotfulla, det våldsamma: i det nödvändiga i att avbilda det som skrämmer slag på en.
Själv har jag alltid jobbat lite så: uppsökt nån hotfull del av samtidens kriminalitet, nån som kan säga nåt väsentligt om den tid vi lever i. Alltså att man utgår från verklig samtida kriminalitet – gärna ny, sån som vi inte tidigare har sett – och utifrån den bygger historien. Man har en faktabas som sen förstärks och intensifieras av fiktionen (för alla vet ju att en exakt verklighetsavbildning av såväl polisarbete som kriminalitet skulle vara alldeles för tråkig) och därmed fungerar som ett sätt att både lära sig mer om den kriminalitet som speglar vår tid och vårt samhälle och desarmera den mentalt, för att inte överrumplas av att den överhuvudtaget existerar.
Det verkar alltså som om människan alltid har behövt avbilda det som skrämmer oss. Fiktionen, det påhittade som ändå bottnar i levd erfarenhet, hjälper oss att förbereda oss på det som ännu inte har hänt men som skulle kunna hända. Från trygghetszon till riskzon.
*
Jag skulle vilja ta upp ytterligare en faktor som enligt min mening ingår i deckarens djupare mening. Det är inte den viktigaste, men det är en stark och viktig krydda. Dessutom är den realistisk.
Som jag redan har varit inne på utspelar sig ju deckaren generellt i nåt slags mörker. Vi går in i det dunkla och kaotiska för att sen komma ut på andra sidan, i bästa fall förnyade och upplysta. Det är en svår plats att vara på, och polisen har funnit sin egen överlevnadsstrategi: humor. Det är inte buskis eller en fryntlig humor, den är ganska svart och en aning nertonad, tämligen underskruvad. Det är inte en ljudlig humor, utom möjligen när man slår sig lös efter att ha löst ett tungt fall – eller möjligen misslyckats grovt – det är snarare en ganska sorgsen men absurd internhumor. Sorgen och glädjen är nämligen två sidor av samma mynt. Gråten kan vara både glädjens och sorgens – och den ena övergår lätt i den andra. Men det blir lättare att andas om man har båda sidorna.
*
Därmed tror jag egentligen att jag har fått fram det som för mig är deckarens djupare mening. Och det kanske bara är så. För mig. När jag nu har kikat närmare på saken tror jag att jag har lyckats kondensera det som betyder nåt för mig i deckarskrivandet – det som jag måste ha med – och det är ganska troligt att det inte täcker hela fältet.
Jag ska ändå tillåta mig att sammanfatta ”deckarens djupare mening” för er.
Allt börjar med ett mysterium. Vad är det som döljer sig bakom det vi ser? Deckarens enda intrig är att ”allt inte är som det verkar”. Boken och berättelsen blir jakten på sanningen. På ett plan är deckaren ett enda långt sanningssökande. Sakta och mödosamt upplöses mysteriet och ersätts av nån form av upplysning. Den är målet: sanningen.
Men vägen dit är lika intressant som själva sanningen. För att komma dit måste vi – i bra deckare, väl att märka – ta oss igenom ett mörker av nåt slag, en härva av lögner och självbedrägerier, och vi når i bästa fall fram till katharsis, reningen på många olika plan. Den rena sanningen innebär ofta också smärta, lidande – insikten om vad som har hänt är inte lugn och stillsam och harmonisk. Katharsis är nåt väldigt aktivt – alla lögner behöver svepas undan, och sanningens ljus är så starkt att det gör ont i ögonen att betrakta.
Deckaren rör sig alltså från: fel till rätt, från kaos till ordning, från lögn till sanning, från mörker till ljus – men det krävs nåt mer. Ett patos, en känslostark rörelse från orättvisa till rättvisa. Deckarförfattare försöker ofta skipa sin egen rättvisa i en genre som per automatik måste innehålla grundfrågor om: ont och gott, moraliskt och omoraliskt, civilisation och barbari.
Dessutom måste det ske via så intensiv spänning som möjligt. Att läsaren sugs in i boken och liksom inte kan sluta läsa är fundamentalt. Det sker via villospår och misstag och förvirringar tills mysteriet sakta men alltmer intensivt börjar förflyktigas. Det är det som är spänning: mysteriet som steg för steg förflyktigas.
Den här intensiteten som behövs för att läsaren verkligen ska vilja läsa vidare innebär en verklighetsflykt, fast inte alltid som man tror, det är snarare en flykt in i verkligheten, en fiktiv version av verkligheten som – om det är välgjort – innebär att man sugs ut ur sin trygghetszon och tvingas konfronteras med saker utanför lagens råmärken. Världen förstoras, man förstår mer av den. Även de mörka hörnen belyses.
Att beskriva och möta ondskan är alltid bättre än att ignorera den, men mötet sker i fiktiv form – på, så att säga, säker mark. Men i bästa fall har man faktiskt lärt sig nåt på kuppen – om världen, samhället, människan – kanske till och med lite skev humor.
Pust. Ja, ungefär SÅ ser det som jag uppfattar som deckarens djupare mening ut.
Men det saknas nåt, eller hur? Vad kan det vara?
*
Det är min erfarenhet att det läsaren minns av en deckare ganska sällan är intrigen – den fortsätter snarare verka ordlöst inom en – utan det är som regel karaktärerna. Människorna – poliserna, förövarna, offren, vittnena, huvudpersoner, bipersoner – och förmodligen ändå nåt slags ton som emanerar från helheten, från hur karaktärerna agerar och talar.
Så för att fullborda en variant av ”deckarens djupare mening” krävs djupare karaktärer, utan att de tar för mycket kraft och energi från intrigen. Enligt min ringa åsikt: tajta, välformade karaktärer med uppenbart intressanta förflutenheter och erfarenheter, som vi från början inte får veta så mycket om, men kan ana har ett visst djup. Vitala, tredimensionella figurer som, trots diverse skavanker, förmår fånga läsaren genom överraskning, intresse, identifikation, kanske till och med attraktion. Personligen gillar jag en grupp, poliser som samarbetar och når ett högre, bättre tillstånd än var och en för sig kan klara av. Ett välfungerande kollektiv.
*
Och därmed hoppas jag att jag har fört er åtminstone en liten bit närmare deckarens djupare mening. Varje bok har naturligtvis sitt eget sätt att presentera sitt mysterium – och möjligheterna är oändliga – men jag tror att de moment som jag har argumenterat för ändå är det som gör att deckargenren behåller sitt grepp om så många av oss.
Det finns nåt otroligt tillfredsställande i själva strukturen, hur vi på ett till synes magiskt vis sugs rakt in i mysteriet.
Och som ni säkert på många ställen i mitt framträdande har hört, passar många moment väldigt bra in i den plats där vi just nu befinner oss. Där vi alla har lagt ifrån oss vapnen ute i vapenhuset.
