Vad händer när man återvänder till 90-talets mest stilbildande rättsläkare? En filmatisering för tv fick Gunilla Wedding att damma av Patricia Cornwells serie om rättsläkaren Kay Scarpetta.
”Postmortem” är fortfarande en av de läskigaste kriminalromaner jag läst. En våldtäktsman och mördare som tar sig in genom olåsta fönster hos ensamstående kvinnor skrämmer lika mycket 2026 som när den kom ut 1989. Det kan jag slå fast efter att under året ha återvänt till den här 90-talsfavoriten och återigen fastnat i Patricia Cornwells Kay Scarpetta-universum.
Ska jag vara ärlig så var det inte främst läskigheten som fick mitt 25-åriga jag att sluka Scarpetta-böckerna. Det var så klart rättsläkaren Kay Scarpetta själv, en hjältinna som stack ut på ett mycket välbehövligt sätt i en då fortfarande väldigt mansdominerad deckargenre.
Stenhårda, självsäkra, supersmarta Kay Scarpetta är en modern, feministisk Sherlock Holmes. Hon drar långtgående slutsatser utifrån döda kroppar, bangar aldrig en obduktion eller de mest lemlästade kropparna och hon tar också aktiv del i skrämmande och livsfarliga mordutredningar. Och ingen man slår henne på fingrarna, hur mycket de än försöker. Möjligen kan de skada hennes hjärta en aning …
Jag följde som sagt serien under många år. Det började när ”Postmortem” och uppföljaren ”Body of evidence” översattes till svenska som ”Den osynlige” och ”Indicier” 1990 och 1991. Otålig gick jag sedan direkt på de amerikanska utgåvorna med höjdpunkter som ”All that remains” (1992), ”From Potters field” (1995) och ”Point of origin” (1998).
Någonstans runt bok tolv eller tretton, “Blow fly” och “Trace”, började jag ändå tröttna. Innan dessa hade Kay Scarpetta vuxit, djupnat och utvecklats med böckerna, med yrkesutmaningarna och med de privata tragedierna. Det tar på själen när en älskare, ungdomskärleken Mark, dör i ett bombattentat och nästa, den gifta FBI-agenten Benton Wesley, mördas av ens Nemesis. Och sedan återkommer från det döda. Samtidigt blev Kay bara hårdare och hårdare för varje bok.
Den för serien så vitala relationen med systerdottern Lucy Farinelli började också gå i stå. I ”Postmortem” är Lucy bara tio år och redan då ett datageni. Hon försummas av sin mamma, Kays syster Dorothy, och är redan från start god hjälp för sin moster i svåra mordutredningar. Med tiden blir hon FBI-agent och startar så småningom en egen säkerhets- och utredningsfirma. Tyvärr har hon en förkärlek för att dränka sorger i alkohol och så älskar hon kvinnor i ett AIDS-homofobiskt USA.
Lika mycket i stå går också relationen mellan Kay Scarpetta och hennes eviga vapendragare, den mansgrisiga och fördomsfulla kriminalpolisen Pete Marino vars ohälsosamma matvanor och hälsoproblem med tiden ägnas oproportionerligt mycket utrymme.
Det som lockade mig att återvända till Kay Scarpettas värld i år var tv-serien ”Scarpetta” som hade premiär i mars. Mig veterligen är det första gången någon gör tv av Patricia Cornwells serie och så klart väckte det min nyfikenhet. Seriens första säsong rör sig mellan dåtid och nutid, där dåtid är just den där första Scarpettaboken, ”Postmortem”. Nutiden är en bok betydligt längre fram i serien, ”Autopsy” från 2021, som jag inte läst men som handlingsmässigt knyter an till den där första.
Dåtidshistorien håller bra i tv-serien med skådespelaren Rosy McEwan som en ung, skarp men ändå någorlunda varmhjärtad Kay Scarpetta. I nutid blir det sedan helt fel när en ansiktsslät, stelt leende Nicole Kidman inte ger den medelålders rättsläkaren mer personlighet än en Barbiedocka.
Jag tog mig igenom serien med viss ansträngning men samtidigt föddes det här suget efter att få gå tillbaka till originalet. Vad var det egentligen som fångade mig där i början? Och hur håller Cornwells böcker idag?
Att läsa om ”Postmortem” gav samma skräckblandade glädje som första gången och sedan har jag fortsatt, i den mån lästiden räckt till. Just nu läser jag bok nummer tio, ”Black notice” från 1999 där Kay Scarpetta och Pete Marino jagar en varulvslik mördare i USA och Frankrike samtidigt som bägge sörjer Benton Wesley som ännu inte återuppstått från det döda. Lucy är med på ett hörn också, vilsen efter att hennes kärlek Janet blivit skadad under ett under cover-uppdrag.
Det är minst sagt spektakulära fall som avverkas i Scarpetta-serien och de tekniska djupdykningarna i allt från framsteg inom rättsläkarområdet till it och medicin är både imponerande och smått utmattande. Bland böckerna finns, precis som jag minns det, några rejäla toppar och allt fler dalar.
Ambitionen med min återläsning är att komma förbi stoppet från förra omgången, att kanske upptäcka ett par missade guldkorn och att kanske, kanske ta mig i mål med hela serien genomläst lagom till att seriens 30:e (!) bok, ”Rapid and fatal” kommer ut nästa år.
Mycket har hänt i genren sedan jag läste ”Postmortem” första gången och Kay Scarpetta har fått många efterföljare. En personlig favorit just nu är Estelle Doyle, central karaktär i M. W. Cravens serie om Washington Poe. Starka kvinnliga huvudpersoner som har svårigheter att kombinera vanligt familjeliv och kärlek med sin uppslukande karriär är snarare regel än undantag.
Sedd med vår tids ögon är Scarpetta-serien minst sagt konservativ med benhård tro på dödstraff för de som är riktigt onda och med tunga vapen som en självklar lösning i utmanande situationer.
Serien lider också av serieskrivandets självklara dilemma – hur håller man läsarnas intresse uppe i bok efter bok efter bok? Huvudpersonerna får aldrig bli riktigt lyckliga, nya hinder måste sättas upp på vägen vilket samtidigt känns tröttsamt upprepande för läsaren. Benton Wesley kan ju inte dö och komma tillbaka hur många gånger som helst …
Jag rekommenderar ändå varmt ett återbesök hos gamla favoriter. Plötsligt minns man varför man en gång fastnade för deckare och det ger perspektiv på genren också, på vad som saknades då och vad som hänt längs vägen. Det är också en påminnelse om en tid när det skrevs betydligt färre kriminalromaner samtidigt som nivån totalt sett var högre.
