Av Marie Peterson
Lätt är att tänka sig en mittpunkt som en punkt av mättnad och lugn. Jag, och nu också ni, tänker på en punkt i ett tidsflöde. Det finns lika mycket framför en som bakom. Lika mycket att se fram emot som det man hittills erfarit.
Det råder jämvikt.
Personligen tror jag att det läget egentligen ligger en bra bit ifrån balans och förnöjsamhet. Ta en afton mitt i semestern då sovmorgnarna har blivit en vana, man är inte direkt olycklig men den där serien har man sett och den också. Mumindalen i 1000 pusselbitar är lagt, boktraven på soffkanten är plöjd och till hälften glömd. Så vad nu? Vad ska man göra nu?
Jag talar om en krypande otillfredsställelse då ögonen far upp och ner i tablåerna och till sist, efter att alla andra alternativt har diskvalificerats, fastnade min blick på ett kort och gott ”Banks”.
Sedan en kort tur genom minnet.
Just det. Kommissarie Banks började sändas 2010 och snurrade sedan på i sex säsonger. Samhällsperspektivet spikat. Stabil brittisk skådespelare i huvudrollen, inte direkt toppsnygg och aningen svårt att förstå varför så många kvinnor föll för honom. Kring honom, förutom kvinnorna då, väldigt intressanta biroller.
Det här är år där kriminalgenren blivit en självklarhet. Få skriver separata, fristående kriminalromaner, men antalet serier i bokform är fortfarande hyfsat överblickbart. Avståndet i tid räknat mellan kriminalromanen och filmatiseringen minskar.
Jag är inte säker på att jag stannat hos just Banks & Co om jag inte haft ett starkt behov av motvikt till semesterns sysslolöshet. Jag behövde ordning och det finns ingen genre som tillhandahåller ordning på samma gedigna sätt. Där det först råder kaos blir allt till slut genomlyst och sorterat. Utredningsmomentet, som upptar minst 75% av ett kriminaldrama, väger tungt.
Banks – och hans team – bringar reda och allting måste böja sig och bli klargjort. Jag hade sett framför mig hur jag efter serien skulle rulla ihop mig som en mätt och nöjd katt. Så blev det inte alls och ja, definitivt, att smälla i sig serier i den här takten är inte bra. Men det var ändå inte bara mängden intriger och spår som gjort mig rastlös igen.
Banks är chef. Han har ett stort och tungt ansvar. Han är inte bara en hårt arbetande individ utan också en samhällets tjänare. Vi förväntar oss ingenting annat än att han ska göra sitt jobb. Det kan vara tungt, men Banks gav uttryck för något annat. Hans ansvarskänsla verkade inte ha något slut. Glädje och tillfredsställelse grumlades gång efter annan av efterklokheten: han borde ha förstått, varit snabbare, bättre. Jag tyckte mig höra ekot av andra arbetsledande poliser, gängledare fast på lagens sida, i romaner och filmatiseringar. Jag borde ha – .
Preteritum är en grym verbform. Dåtid. För sent. Och i det här sammanhanget ligger ”jag borde” kant i kant med skulden. Vilket ju är lite märkligt med tanke på att den enda som verkligen är skyldig är den som jagats genom hela berättelsen.
Jo, visst kan den här sortens reaktionsmönster vara könsbundet, men det är en helt annan utredning.
