Av Sara Kärrholm
Under 1940-talet gavs en rad detektivromaner ut i Stjärnböckerna, i regi av Svensk läraretidnings förlag. Bokserien för ungdomar startade 1937 och innehöll mestadels skolberättelser som var en blandning av flickböcker, detektivhistorier och äventyrsberättelser. Skolan var en viktig miljö för berättelserna och lärare fick inte sällan agera i viktiga roller, vid sidan av de gåtlösande barnen.
Detektivberättelserna, ofta tydligt inriktade mot pojkar, var särskilt utformade för att erbjuda ett motexempel mot alla de förmodat dåliga detektivberättelserna som läsarna annars antogs vilja sluka med hull och hår. Några av dessa föreställningar om den ohälsosamma vurmen för detektivromaner kunde gestaltas i böckerna. I Greta Evander-Malys, Kamraterna i ”Bikupan”, från 1940 förekommer detta bland arbetslösa ungdomar på ett ölkafé: ”Grupper av halvstora pojkar sutto där och hängde över veckotidskrifter och detektivromaner vid ett ölglas eller en kaffekopp” (s. 55).
I Stjärnböckerna erbjöds detektivromaner som var av den ”rätta sorten” och som, enligt förlagets annonsering, kunde motverka de sämre alstren. Bland dessa fanns Ulrika Widmarks Lindström & Jones detektivbyrå (1937), Jan Iwar Billows Blå masken (1941) och Spökbrigaden (1945), och Holger Buchaves Kasava (1946), för att nämna några. I en reklam för Jan Iwar Billows Spökbrigaden (1945) sägs Stjärnböckerna innehålla: ”Rätta sortens detektivberättelser, fantastiska, levande och så väl komponerade att varje läsare får tillfälle att själv draga sina slutsatser och lösa de spännande problemen. En detektivbok av hög klass, där kombinationsförmågan prövas men sensationslystnaden och råheten är bannlysta” (annons i en Stjärnbok).
I en annan annons för samma bok sägs det: ”I biblioteken fråga ungdomarna allt ivrigare efter detektivböcker. Här är sex skildringar av den sorten, tillrättalagda för läsekretsens ålder och utan de sedvanliga bloddrypande inslagen, men eggande för fantasin och lämpade för tanketräning” (annons i en Stjärnbok). Förlagets koncept var med andra ord att erbjuda ungdomen det de mest efterfrågade (detektivberättelser), men med en omsorg om att anpassa innehållet till sin läsare och dessutom ge goda mervärden såsom ”tanketräning”.
Boken Det försvunna testamentet (1946), av Arve Fjørtoft, marknadsfördes också som ett tankeproblem för den vakne och intelligente läsaren att knäcka. Illustrationer av Gustav Lannmark. Annons från Svensk lärartidning nr 50, 1946.
I annonserna förekommer även att detektivberättelserna förknippas med en hotfull verklighet, som till exempel i en annons för Blå masken av Jan Iwar Billow: ”Boken äger alla de ingredienser som pojkar vill ha. Spänningen är intensiv från första sidan till den sista. Ger sina läsare en tankeställare och manar till självrannsakan. Ett givande inlägg i kampen mot ungdomsbrottsligheten” (annons i en Stjärnbok).
Ungdomsbrottsligheten hamnade under allmänhetens bevakande ögon under 1930- och 1940-talen som ett led i en allmänt större uppmärksamhet mot ungdomens villkor och levnadsvanor. Ungdomen ansågs vara en särskilt lättpåverkad grupp som därför kunde behöva skyddas från skadliga element. När Blå masken sägs vara ett inlägg i kampen mot ungdomsbrottsligheten är det mot denna bakgrund det ska tolkas. Detektivromaner av fel sort skulle kunna leda ungdomen på villovägar medan denna roman i stället ”manar till självrannsakan” genom att hantera ett känsligt ämne på det rätta sättet.
Svensk läraretidnings förlag hade således ambitionen att möta ungdomens efterfrågan, men att genom sitt utbud locka dem bort från de skadliga detektivberättelserna och den skadliga läsning som i värsta fall skulle kunna leda dem in på brottets väg. Skolans miljö och lärarna fungerade här som betryggande faktorer medan de öldrickande och bokslukande ynglingarna på kaféerna var de man skulle akta sig för.
Omslag, Blå masken, av Jan Iwar Billow (1941), omslag Gustav Lannmark.
Texten är skriven inom projektet ”Ungdomens egna glädjeämnen och problem. Bokserien Stjärnböckerna som läsfrämjande förlagssatsning under 1940-talet”, av Sara Kärrholm med finansiering från Lärarstiftelsen.
