av Kerstin Bergman
Länge var svenska deckarförfattare ganska ointresserade av historiska deckare. Kanske kan det åtminstone delvis förklaras med att deckaren sedan Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev sin dekalog Roman om ett brott 1965–1975 har varit den litterära genre där man framför allt diskuterat vad som sker i det samtida samhället, här och nu. Deckare med en historisk bakgrundshistoria har visserligen varit mycket vanligt under många decennier och närmast ett standardkoncept sedan genren började expandera på allvar under 1990-talet, men den renodlat historiska deckaren – den där hela historien försiggår för länge sedan – har varit betydligt mer sällsynt i Sverige. Det har dock skett en markant förändring på området de senaste tio åren.
Deckare med historisk bakgrundshistoria
När det gäller deckarna med en historisk bakgrundsstory känner vi alla igen dem. De inleds med ett mord i nutid och sedan följer vi två parallella spår: en handlingstråd i det förflutna respektive mordutredningen i nutid. Ofta men inte alltid rör vi oss i småstads- eller landsbygdsmiljö, mer sällan i storstäderna. Så småningom blir nuets mordutredare medvetna om vad som skett i det förflutna, och de historiska förhållandena och skeendena förklarar det som försiggår i nuet. Case closed.
De historiska händelserna i nämnda typ av deckare brukar gå lagom långt tillbaka i tiden, en generation, som mest två. Länge kretsade det vanligtvis kring något som skett under eller strax efter andra världskriget, som exempelvis i Henning Mankells Danslärarens återkomst (2000), Arne Dahls Europa Blues (2001) eller Camilla Läckbergs Tyskungen (2007).* Idag har vi takt med tiden börjat röra oss framåt till sextiotal, sjuttiotal, åttiotal. De tematiska mönstren är inte lika tydliga som när det handlade om krigshändelserna, men ofta handlar det om hämnd för, eller döljandet av, något som tidigare utspelat sig bland familj eller släktingar på den lilla orten.
Den ovan beskrivna deckarmodellen i kombination med hemvändargestalter och polisromanens form kan förmodligen sägas ha varit den mest framgångsrika i Sverige under de gångna decennierna och den är fortfarande mycket populär. Men med den ökade variation som präglat genren i spåren av Stieg Larssons Millennium-trilogi (2005–2007) har de historiska inslagen i genren också förändrats och förnyats. Från att vi i Sverige tidigare knappt skrevs några renodlat historiska deckare som nådde en större läsekrets, hände något i mitten av 2010-talet.
Den renodlat historiska deckaren
När jag tänker tillbaka representeras nystarten för den renodlat historiska deckaren bäst av Anna Lihammers Medan mörkret faller som belönades med Svenska Deckarakademins debutpris 2014. Lihammer var inte först, men blev i och med priset ändå något slags startpunkt för den historiska deckarens återkomst och ökade popularitet i Sverige.
Lihammers bok – och den Stockholm/Uppsala-baserade Carl Hell-serien den inledde – tog avstamp i mitten av 1930-talet, under andra världskrigets första år. Kanske kan man se detta som ett tecken på att kriget, för vilket intresset i Sverige fortfarande var stort, började bli alltför tidsmässigt avlägset? Modellen med att förlägga en förklarande parallellhistoria någon generation tillbaka fungerade inte längre om man ville skriva om kriget, allt färre som var vuxna på den tiden fanns ännu kvar. Då blev det mer naturligt att förlägga handlingen helt i historisk tid för att skildra krigsårens skeenden. Ytterligare ett bra exempel finner vi hos Set Mattsson som två år innan Lihammer deckardebuterade med första boken i Douglas Palm-serien, Ondskans pris (2013). Mattssons serie utspelar sig i ett Malmö präglat av kriget under det sena 1940- och tidiga 1950-talet.
Under åren som gått sedan Lihammer och Mattsson debuterade har populariteten för den historiska deckaren ökat bland svenska deckarförfattare. Några få har som Dick Harrisson och Niklas Natt och Dag fastnat för åren runt 1400 respektive 1790-talet. Harrisons Herrens år-serie inleddes 2020 med Herrens år 1398, Natt och Dags Bellman noir-trilogi med 1793 (2017, också den belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris). Båda serierna har formmässigt hämtat mycket inspiration från sir Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes-historier (1887–1927).
Fäbless för 1900-tal och krigstid
De flesta av dagens svenska författare av historiska deckare har dock har valt att förlägga sina intriger under 1800-talets slut eller 1900-talet och formmässigt inspireras de snarare av polisromaner och pusseldeckare. Majoriteten av de författare som skriver om 1900-talet låter dessutom sina böcker utspela sig just under krigsåren. (Jag har inte gjort någon heltäckande genomgång, men att döma av de mest framträdande förhåller det sig så. Är man historiskt intresserad är det kanske just krigstiden flest upplever som mest intressant under 1900-talet?)
Lennart Brohed som helt otrendigt upprätthållit den historiska deckarens fana ända sedan 2003, låter sina Göran Persson-deckare i Lysekils-miljö (de första två samskrivna med Monika Rudbeck Brohed) utspela sig under två perioder i anslutning till första respektive andra världskriget, 1916–1923 och 1932–1941. Serien inleddes med Änkan som inte sörjde (2003) och består till dags dato av hela nitton böcker.
Likt Lihammer och Mattsson, och delvis Brohed, låter även Denise Rudberg och Christina Wahldén sina historiska deckarserier utspela sig under andra världskriget. Rudbergs Kontrahenterna-serie – som inleddes med Det första chiffret (2019) – handlar om krigets Stockholm under 1940-talets första år. Wahldén har placerat sig lite senare, i mitten av 1940-talet, med sin serie om polissystrarna Svea och Ruth på Gotland, inledd med Sedlighetsbyrån (2023).
Både Pontus Ljunghill och Marie Hermansson och har däremot huvudsakligen valt mellankrigstiden för sina respektive deckare. Ljunghills En osynlig (2011) utspelar sig från 1928 och framåt medan händelserna i den kanske mer uppmärksammade Lykttändaren (2016) äger rum sommaren 1923. Båda är polisromaner med John Stierna i huvudrollen. Hermansson inleder sin Göteborgsbaserade 1920-tals serie om polisen Nils Gunnarsson och journalisten Ellen Grönblad med Den stora utställningen (2018).
Efterkrigstid och pusseldeckarens guldålder
Även Marie Bengts undviker kriget, men har förlagt sina Hannah Lönn-deckare till efterkrigstiden, i slutet av 1950-talet. Bengts serie som inleds med En sax i hjärtat (2017) har även ett tydligt historiserande anslag när det gäller formen då hon skriver klassiska pusseldeckare, om än i något längre format än guldåldersförfattarna. På samma spår slår även Carina Burman in när hon nu i januari släpper en historisk deckare, Döden tar semester, med deckarrecensenten Florence Granat i huvudrollen. Burmans bok utspelar sig också efter kriget, 1956. Båda de sistnämnda författarna placerar således sina historiska pusseldeckare under det som tidsmässigt betraktas som den svenska pusseldeckarens guldålder, det ”långa femtiotalet”, från 1945–1965.**
Under efterkrigstiden utspelar sig också Helén Wighs värmländska Ellen Roth-serie, inledd med Tukta (2022). Nutidsplan i serien är 1950–1951, men böckerna har också ofta en historisk parallellhistoria som går bakåt längre i tiden. I den första boken handlar det om 1890-talet och i den tredje 1920-talet. Även Wighs debutdeckare, Järnmärkt (2021) är en historisk deckare och den utspelar sig i värmländsk gruvmiljö i mitten av 1800-talet.
En kvinnoroll i förändring
Flera av de författare som skriver historiska deckare om 1900-talet har det gemensamt att de lägger mycket fokus på att skildra en kvinnoroll stadd i förändring. I förhållande till krigstidsskildringen handlar det ofta om de nya möjligheter som uppstod för kvinnor under den tiden, inte minst yrkesmässigt. Inom polisväsendet sammanföll utvecklingen med kriget, något som står i fokus hos både Lihammer och Wahldén som skriver om tidens polissystrar och delvis också hos Wigh vars huvudperson ibland utger sig för att vara just polissyster. I det sammanhanget kan man även nämna Camilla Grebes Skuggjägaren (2019) som belönades med Svenska Deckarakademins pris för Årets bästa svenska deckare 2019 och skildrar kvinnors roll inom polisen med nedslag 1944, på 1970- och 1980-talet.
Nostalgi för 1900-talets sista decennier
De senaste åren har vi också börjat se nyskrivna deckare som helt och hållet utspelar under 1900-talets sista decennier. Delvis brukar detta förklaras med att författarna är trötta på att dagens tekniska utveckling tar alltför stort utrymme i polisutredningen när man skildrar samtiden, i kombination med att författarna vill återvända till sin egen uppväxttid. Jag tänker på exempelvis Ninni Schulmans Siljan-serie som inleddes med Som vi lekte (2023) utspelar sig i Dalarna på 1980-talet eller Pascal Engman och Johannes Selåkers Skymningsland-serie, som efter inledningen med Till minne av en mördare (2022) som utspelar sig 1994 sedan rör sig fram genom 1990-talet. Nämnas kan också Mattias Edvardssons polisroman Gravglänta (2024) som är första delen i serien Brottsplats Söderslätt med polisen Gunni Hilding i huvudrollen och vars händelser äger rum 1994 med tillbakablickar till 1989.
Rent tekniskt bör rimligtvis även dessa böcker som skildrar 1900-talets sista decennier betraktas som historiska deckare eftersom de inte utspelar sig i den samtid där de är skrivna eller i nära anslutning till denna. Men för mig som är född på 1970-talet, var tonåring under 1980-talet och etablerade mig som ung vuxen under 1990-talet är det svårt att betrakta den tiden som ”historisk”. Kanske kunde man istället kalla den nostalgisk? Men förmodligen finns det fortfarande läsare som upplever de nya deckare som utspelar sig på 1950-talet med samma nostalgikänsla och för den läsare som idag är tjugo år upplevs nog hela 1900-talet som historisk tid …
Nostalgi innebär dock en hårfin balansgång. En av riskerna med historiska deckare är just att författarna lägger alltför mycket energi och utrymme på att visa att de gjort sin research och därmed överlastar texten med tidstypiska detaljer. Och när intrig och gestalter skyms av alltför många ovidkommande detaljer är det lätt att som läsare tappa fokus. Samtliga de ovanstående författarna navigerar detta relativt väl, men faller ändå då och då i fällan.
Jag har också en känsla av att man som läsare kanske har större tolerans för (för handlingen) ovidkommande tidstypiska detaljer ju längre tillbaka i tiden man rör sig. Få verkar klaga över att Niklas Natt och Dag inkluderar ett överflöd av historiska detaljer i sina 1700-talsdeckare, medan det ser ut att störa fler när det sker i böcker som utspelas under 1900-talet. Kanske har detta att göra med att när man läser om en tid och ett samhälle man ändå känner till relativt väl, helt enkelt behöver färre detaljer för att se det hela framför sig?
En vital deckartrend
En sak är dock klar, de historiska deckarnas popularitet fortsätter att öka, hos så väl författare som deckarläsare. Ytterligare ett belägg för att detta är en vital trend är tre uppmärksammade deckardebuter från det senaste året: Anna Laestadius Larssons Kärlekens gata (2024) som skildrar 1887; Per Hellgrens En instängd man (2024) där handlingen äger rum 1958 och 1965; och Anders Fager och Michaela Carlbergs Ynglingamorden (2024) som utspelar sig 1892.***
—
* Jag har tidigare skrivit om dessa deckare med bakgrundshistorier under andra världskriget exempelvis i artikeln “The Good, The Bad, and the Collaborators: Swedish World War II Guilt Redefined in 21st Century Crime Fiction”, i Imagining Mass Dictatorships: The Individual and the Masses in Literature and Cinema, red. M. Schoenhals och K. Sarsenov. (New York: Palgrave, 2013): 183–210.
** Om den svenska pusseldeckarens guldålder kan man läsa mer exempelvis i Sara Kärrholms avhandling Konsten att lägga pussel: Deckaren och besvärjandet av ondskan i folkhemmet (Symposion, 2005).
*** Ovanstående utgör inte någon heltäckande översikt över alla historiska deckare som kommit ut i Sverige de senaste åren, utan är mer ett försök att skissera en växande trend utifrån några av de mest framträdande exemplen på historiska deckarserier från senare tid.
