Av John-Henri Holmberg
Letar man i något uppslagsverk får man inte sällan veta att den som först introducerade pocketböcker i Sverige var Bonniers. Per I. Gedin, som var ansvarig för Bonniers Bokklubb, hade 1956 på förlagets uppdrag genomfört en studieresa till New York, fascinerats av det stora utbudet pocketböcker och bestämt sig för att ta med idén hem. Hösten 1957 startade han en försöksutgivning av pocketböcker under förlagsnamnet Aldus, och därmed, menar man, hade pocketboken äntligen nått Sverige.
Men i den historieskrivningen finns flera fakta som bör utredas närmare.
För det första behövde pocketboken aldrig importeras över Atlanten. Formatet testades faktiskt först i Tyskland av förlaget Albatross Press i Hamburg, som 1932 startade två och senare flera pocketbokserier med identiskt format men olika omslagsfärg för olika slags böcker (grönt för resor, orange för humor och så vidare). Satsningen var framgångsrik men omintetgjordes av krigsutbrottet 1939. En av dem som sett och inspirerats av det var den brittiske förläggaren Allen Lane vid förlaget Bodley Head, som 1935 med delvis egna pengar grundade Penguin Books. Det lyckades tack vare stora upplagor som primärt såldes genom okonventionella kanaler (bland annat i varuautomater på järnvägsstationer och hos varuhuskedjan Woolworths) och nådde snabbt framgång. Penguins succé i Storbritannien kom sedan att imiteras i USA, först via förlaget Pocket Books som startades 1939. I Storbritannien kallades formatet för ”paperback”, men i USA kom namnet på det förlag som först satsade på den nya sortens böcker att bli normerande och där kallas följaktligen pocketboken för ”pocket book”.
Under 1940-talet ökade antalet pocketutgivare snabbt, framför allt i USA där det vid decenniets slut fanns åtta större pocketförlag. Fram till dess hade också samtliga pocketutgivare enbart publicerat nyutgåvor av tidigare utkomna böcker, men 1950 började förlaget Gold Medal utge också originaltitlar och framgången blev omedelbar; under året utgavs 35 originalromaner i förstatryckningar på minst 200 000 exemplar. Inom enstaka år följde andra förlag efter och antalet originalskrivna pocketböcker ökade snabbt.
För det andra noterades de här framgångarna för de billiga pocketutgåvorna självklart också i Sverige, där man också lade märke till att både Penguin Books i Storbritannien och de amerikanska pocketförlagen nått sin publik genom okonventionella försäljningskanaler: i båda länderna såldes böckerna oftare genom tidningsbutiker och varuhus än genom bokhandeln. Det första svenska förlag som försökte ge ut pocketböcker var Lindqvists, som 1949–1950 gav ut 24 titlar i serien ”Lindqvist pocket books”, distribuerade till landets tidningsförsäljare. Men kanske var urvalet för eklektiskt – serien erbjöd både originalutgivna och tidigare publicerade böcker och blandade västernromaner, deckare, kärleksromaner, klassiker och bygdeskildringar. Det förlag som lyckades etablera pocketboken i Sverige blev i stället Wennerbergs i Malmö. Utgivningen inleddes 1950 med kriminalromanserien Jaguar, som fram till 1982 utkom med 432 titlar; den följdes snabbt av andra serier med bestämd tematisk inriktning: romantik, science fiction, västernromaner, krigsromaner. Nu blev utgivningen framgångsrik och flera ytterligare förlag testade formen; det som vid sidan av Wennerbergs kom att dominera marknaden under de följande dryga fyrtio åren blev B. Wahlströms, grundat 1911 och känt för sina barn- och ungdomsböcker. 1952 startade redaktören Karl-Rune Östlund förlagets pocketutgivning med Manhattanserien, som utkom med en ny titel i månaden fram till 1986 (då såldes serien till Winthers förlag, där den fortsattes till 1992; allt som allt utgavs 475 titlar i serien). Hos Wahlströms följde liksom hos Wennerbergs under årens lopp också många andra romanserier, inriktade på bland annat västernromaner, läkarromaner, äventyrsromaner, spionromaner, skräck och krigsromaner; redan vid slutet av 1950-talet närmade sig antalet olika pocketbokserier femtio. I sammanhanget bör man kanske inte heller glömma att också Bonniers 1954 startade en pocketserie med deckare och västernromaner (de senare försvann dock snart) i pocket, Zebra, som levde fram till 1972 och utkom med 287 titlar.
Den stora skillnaden mellan den här pocketutgivningen och den utgivning av oftast tidigare publicerade böcker som startades med Aldusserien 1957 var att de tidigare pocketserierna såldes huvudsakligen eller enbart på tidningsförsäljningsställen, medan Aldus såldes bara i bokhandeln. Fram till början av 1970-talet fanns fasta bokpriser och ”böcker” såldes enbart av bokhandeln eller direkt av det utgivande förlaget eller dess ombud. (Det senare var grunden för de långa serier med relativt sett billigare utgåvor som såldes av förlagen via olika folkrörelser och senare i bokklubbar.) Sådana böcker som inte alls såldes i bokhandeln betraktades följaktligen absurt nog i Sverige länge inte som ”böcker”, och ingick under många år inte ens i statistiken över utkomna titlar. Men i själva verket svarade de kioskdistribuerade bokserierna under hela perioden från tidigt 1950-tal fram till början av 1990-talet för en stor del av den svenska utgivningen av skönlitteratur för vuxna; under 1970 tycks den ha svarat för cirka 40 % av sådana böcker. Dessutom är det ett faktum att sådana pocketromanserier där försäljningen per titel hamnade lägre än runt cirka 15 000 exemplar lades ner, vilket betyder att pocketserierna när det gällde antalet sålda böcker med bred marginal slog den skönlitterära bokhandelsutgivningen. Men distributionsformen, och de ofta grälla omslagen, innebar att kioskpocketen aldrig annat än i varnande och fördömande ordalag diskuterades; sådant skräp skulle man inte befatta sig med. Trots att just sådana pocketböcker med sina stora upplagor förmodligen stod för sannolikt över hälften av den skönlitteratur för vuxna som lästes i Sverige under utgivningsformens drygt fyrtio framgångsrika år.
Sedan försvann originalpocketserierna från marknaden. Det skedde under första hälften av 1990-talet, när det Pressbyråägda distributionsföretaget Presam, som stått för så gott som all trycksaksdistribution till landets tidningsförsäljare, fick nya huvudägare och bytte namn till Tidsam. De nya ägarna, Bonnier News AB, förlaget Egmont, Aller och tidskriftsförlaget Albinsson & Sjöberg, beslutade att upphöra med distributionen av de numrerade pocketserierna och började i stället sälja bara individuellt utgivna pocketböcker, sådana som gavs ut av Månpocket, som samägs av Bonniers och Norstedts. Därmed avlivades i stort sett den svenska så kallade ”kioskpocketboken”, som vid det laget utgivits av flera förlag med tillsammans över 20 000 titlar. (Och de nya ägarna passade samtidigt på att höja minimum för det antal tidningsexemplar man var villig att ta emot från tidningsutgivare – som tidigare kunnat välja ganska fritt på hur många platser och var de ville sälja sina tidningar – till en nivå där man också slapp konkurrensen från små eller nystartade tidningsutgivare.)
Många av de böcker som gavs ut i pocketserierna var dåliga. Schablonskrivna, snabböversatta; underhållningsläsning för inte alltför krävande läsare. Men ”många” betyder inte ”alla”, för serierna innehöll också imponerande bra romaner. Och samtidigt förändrade de det svenska litteraturlandskapet. Det var i hög utsträckning genom pocketserier från Wennerbergs och senare Lindfors och B. Wahlströms som science fiction först nådde svenska läsare. Sådant gav inte de ”riktiga” förlagen ut. Senare bidrog den pocketserie med fantasyromaner som utgavs av spelförlaget Äventyrsspel från sent 1980-tal till att sätta igång den svenska fantasyutgivning som under en följd av år dominerade säljlistorna. Och för den svenska kriminallitteraturens utveckling lär pocketserierna ha haft en oöverskådlig betydelse. I bokhandeln fanns fram till mitten av 1960-talet i stort sett enbart det som ansågs vara finkulturella deckare: böcker av svenska författare som höll sig inom den goda smakens ramar och översättningar av sådana utländska författare som på liknande sätt inte ägnade sig åt otrevligheter. I bokhandeln kunde man köpa Agatha Christies, Ellery Queens, John Dickson Carrs och Georges Simenons romaner. Men den som ville läsa Mickey Spillane, Leslie Charteris, John D. MacDonald, Ed McBain, Peter Cheney, James Hadley Chase och de många andra mer ”hårdkokta” kriminalförfattare som på den tiden var de mest populära bland utländska läsare måste gå till tidningskiosken. Inte förrän Norstedts 1965 gav ut den första av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös kriminalromaner, Roseanna, hade efterkrigstidens i resten av västvärlden mörkare, mer brutalt realistiska deckare nått de svenska förlagen. Och man bör kanske inte glömma att Roseanna ursprungligen fick nedgörande kritik just för att den avvek från annan svensk kriminallitteratur; däremot var det en svensk bok som kunde tilltala just originalpocketpubliken. Så om Sjöwall & Wahlöö kan sägas ha skapat den moderna svenska kriminalromanen, var det originalpocketförlagen som gav dem deras publik, och förmodligen också inspirerade deras sätt att skriva. Och glöm inte att när kioskpocketserierna försvann efter 1993, försvann också flera serier men månatligt utkommande deckare – vilket innebar att förlagen fick läsarunderlag för att öka sin deckarutgivning.
Så vare sig vi väljer att begråta eller bejaka kioskpocketseriernas död är vi nog faktiskt skyldiga dem en tacksam tanke: de gjorde det svenska bokutbudet rikare, mer mångfacetterat och mindre isolerat.
