När det gäller svenska deckare har det på sistone pratats mycket om att det kommer många deckare från norra Sverige. Men tittar man efter händer det minst lika mycket i Sveriges sydligaste landskap. Skåne är inte längre bara ”Henning Mankell, och ett par till”.
Geografiskt är Skåne naturligtvis både mindre och mer tätbefolkat än det som lite vanvördigt brukar klumpas ihop under benämningen Norrland. Däremot vill jag hävda att det i Skåne finns en lika stor variation när det gäller miljöer och sammanhang som skildras. Vi har det kluvna Malmö där integration, mångkultur och segregation kämpar om herraväldet och där gängkriminalitet, rasism och klassklyftor ofta får stå i centrum för intrigerna. Vi har Österlen där konstnärstyper och miljöhipsters samsas om utrymmet med sommarstockholmare, giriga strandexploatörer och mineralprospektörer. Vi har Lunds akademikermiljöer med gamla traditioner som krockar med det moderna samhällets värderingar. Vi har inre delar av Skåne där man brottas med klassisk glesbygdsproblematik i form av utflyttning, företagsflykt och xenofobi. Vi har arbetararvet i städer som Landskrona och Malmö som kontrasteras mot nyliberalt tänkande och ett samhälle i förändring. Vi har mindre städer som exempelvis Båstad, som sommartid präglas av lyxliv och fest, men under vinterhalvåret till stor del faller i dvala. Vi har de många slotten, de ensliga bondgårdarna, miljonprogramområdena och de pittoreska korsvirkeslängorna och kullerstensgatorna. Vi har skogarna, stränderna och de öppna fälten. Kort sagt, här finns mycket att ta fasta på för de deckarförfattare som söker naturliga kontraster, konflikthärdar och intressanta miljöer.
Det är naturligtvis inte så att Mankell var först med att använda Skåne som deckarmiljö när han placerade Wallander i Ystad, han blev bara störst (hittills). Några föregångare som brukar nämnas är Jan Reuter och Sven B Ek som skrev studentikosa pusseldeckare i akademiska Lundamiljöer. Jean Bolinder som började med trivsamma pusseldeckare, ofta med amatördetektiver i huvudrollen, men så småningom snarast övergick till psykologiska thrillers. Bolinder skrev om Lund, men även om exempelvis Bjärred och Flädje. Jenny Berthelius använde också oftast amatördetektiver i sina böcker som utspelade sig på olika håll i Skåne, bland annat i Svensköp. K. Arne Blom var tidigt ute med polisromanerna och skrev bland annat tre olika ganska hårdkokta polisserier som utspelar sig i just Lund, plus en serie historiska thrillers som utspelar sig i samma stad under andra världskriget. Blom fick också viss uppmärksamhet utanför landets gränser. Även Bertil Mårtensson skrev polisromaner och gjorde sig framför allt känd som en fin Malmöskildrare.
Men Mankell och hans föregångare har efterträtts av en rad författare, många som vid det här laget också närmast är att betrakta som veteraner, de flesta fortfarande produktiva: Karin Wahlberg vars polisromaner i sjukhusmiljö numera utspelar sig helt och hållet i Lund. Willy Josefsson som skrivit framför allt om Ängelholms-trakten och Bodil Mårtensson som skrivit om Helsingborg. Olle Lönnaeus, som efter att ha skrivit ett par böcker som utspelade sig på den skånska landsbygden nu funnit en allt tyngre förankring i Malmös mörkare miljöer. Seth Mattsson som skildrar Malmö under 1940- och 50-talet. Anders de la Motte, som vid det här laget mördat så väl i nordvästra Skåne som på Österlen. Anna Karolina som fördelar sina gracer mellan Stockholm och Malmö i flera olika serier. Och Kjell Eriksson, som visserligen är nybliven skåning men en väletablerad veteran på den svenska deckarscenen som nu förflyttat sina böckers epicentrum från Uppsala till Österlen.
I spåren av de ovan nämnda finner vi också ett stort antal produktiva författare som etablerat sig starkt de senaste åren – vilka jag kallat veteraner ovan är egentligen ganska godtyckligt så lägg inte alltför stor vikt vid det. Till de övriga författare som dykt upp det senaste decenniet och redan satt djupa avtryck i den skånska deckarmyllan myllan vill jag räkna exempelvis: Tony Johansson som skriver om Landskrona med ett tydligt samhällskritiskt perspektiv hämtat ur Sjöwall-Wahlöö-traditionen. Mattias Edvardsson som snabbt etablerat sig som ny svensk mästare inom den psykologiska thrillern genom att skriva den typ av täta familjedramer som idag ofta betecknas som Family Noir – han skriver om Lund med omnejd. Philip Birk som har återupplivat heist-thrillern med actionfyllda böcker som kretsar kring konstvärlden i de nordiska huvudstäderna, men där hjälten har sina rötter i Lund där författaren numera också är bosatt. Cecilia Sahlström som placerat sin polisromanserie i Lund. Duon Olséni och Hansen som satt Falsterbo och ”Näset” på deckarkartan genom sina humoristiska polisromaner, och som dessutom skriver en serie humoristiska pusseldeckare som utspelar sig i Lund. Cherstin Juhlin skriver polisromaner om Kristianstad och Åhus. Mats Olsson har skrivit ett par böcker med en journalist i detektivrollen som utspelar sig i nordvästra delen av landskapet, Sofie Sarenbrant ett par psykologiska thrillers som utspelar sig på Österlen. Och det finns fler namn som borde nämnas: Skånebaserade Caroline och Leffe Grimwalker syns i allt fler sammanhang, på egen hand och i olika författarkonstellationer, det mesta av deras produktion utspelar sig dock fortfarande utanför Skåne. Sedan har vi Stefan Ahnhem som befolkar Helsingborg med seriemördare, alltmedan han själv utvandrat till Köpenhamn och blivit en stor krimistjärna i Danmark (som ju nästan är Skåne) och Tina Frennstedt som emigrerat till Stockholm men ändå berättar om mord och poliser i Skåne. Och så både Joakim Zander och Helena Kubicek Boye, som visserligen inte skriver om Skåne (ännu), men som ändå bor här. Som Lundabo sedan mer än tjugofem år räknar jag numera också mig själv till de skånska deckarförfattarnas skara, trots att min Iris Bure inte heller hunnit lösa några mysterier i Skåne (ännu).
Och även på debutantsidan har det duggat tätt av skånska bidrag på sistone: Frida Skybäck, Linda Ståhl, Malin Stehn, Anna Breitholtz Monsén och Kristina Agnér – för att bara nämna några intressanta namn från det senaste året.
Det här är naturligtvis ingen heltäckande översikt och jag ber om ursäkt både för den långa uppräkningen och till alla jag missat. Som belägg för att den skånska trenden är minst lika stark som den nordliga tycker jag ändå att listan fungerar. Om jag räknat rätt har jag nämnt i runda slängar ett tjugotal aktiva författare som kommer ut med deckare vart och vartannat år numera. Trots att många av dessa ligger på Stockholmsbaserade förlag bör man också nämna att deckarscenen i Skåne växer även på förlagsidan. Det klassiska akademiska förlaget Historiska Media i Lund ger numera ut en dryg handfull framgångsrika deckarförfattarskap och Malmö/Limhamn-baserade Bokfabriken tillhör ett av landets snabbast växande förlag – och en stor del av deras författare är verksamma just på deckarsidan.
Idag kan man sålunda inte längre påstå att skånska deckare bara är ”Mankell och några till”. Här växer och knakar det på alla längder och bredder – minst lika mycket som i norra Sverige, även om de skånska avstånden är kortare. Också i akademisammanhang håller sig Skåne väl framme. Sex av Svenska Deckarakademins tjugoen ordinarie ledamöter är bosatta i vårt sydliga landskap tillsammans med en av akademins grundare, tillika en mycket aktiv hedersmedlem, nämligen Bo Lundin. Den 23–24 april kommer dessutom hela Svenska Deckarakademin till Lund för att hålla sitt vårmöte så håll lite extra utkik efter skånska deckaraktiviteter den helgen (mer info kommer).
Kerstin Bergman
