Av Katarina Gregersdotter
Spionromanen har varit en del av kriminalromansutgivningen under lång tid, kanske lite i utkanten. Den första spionromanen anses vara James Fenimore Coopers roman från 1821: The Spy. Den utspelar sig under den amerikanska revolutionen. När vi idag tänker på spionromanen kommer vi förmodligen att tänka på John Le Carré och kanske Graham Greene och deras mycket komplexa romanbyggen som kräver tid och engagemang från läsaren. De hade dessutom mycket kunskap om ämnet, då båda själva arbetat inom underrättelsetjänsten. Många spionromaner är politiska i någon mån, och de kräver ofta mycket av läsaren. De går inte att skumläsa men läser man noggrant så blir man å andra sidan rikligt belönad. Den första spionromanen jag själv läste som ung tonåring var Nålens öga (1979) av Ken Follett. Om jag förstod allt, vet jag inte, men jag blev fast i berättelsen. Jag kände ändå att jag förstod lite mer om Israel-Palestinakonflikten när jag som lite äldre tonåring läste Le Carrés Den lilla trumslagarflickan (1983).
De senaste åren har spiongenren tagit allt större plats i den svenska deckarfloran.
Den svenska spionromanen dominerades tidigare av Jan Guillou, och hans romaner om spionen Carl Hamilton var storsäljare. Kanske finns det ingen ännu som kan axla den manteln, men spionromanen av idag är ändå bredare och kanske mer intressant. En lång rad svenska författare har de senaste åren skrivit romaner som är renodlade spionromaner eller åtminstone tangerar genren med råge. De är bland andra Mats Ahlstedt, Daniel Alfredson, Luciane Andrev, Christoffer Carlsson, Lisa Christensen, Jesper och Patrick Ersgård, Dick Harrisson, Nathalie Redmo, Jens Lapidus, Magnus Montelius, Anders Nilsson, Göran Sällqvist, Christina Wahldén, Henrik Wennesund, Lars Wilderäng och Mikael Zettersten. En del av dessa författare skriver om storpolitik och det är mycket actiondrivna berättelser om hotet om krig, medan andra fokuserar på relationer mellan människor via ämnen som lojalitet och kärlek, till exempel. Flera av dem är också historiska romaner.
Ett tema som sticker ut, särskilt i de romaner som är mer småskaliga, är hur svårt det är att leva dubbelliv, att behöva ljuga för människor i sin omgivning. Den problematiken är ibland till och med mer spännande än själva huvudhandlingen.
