Av Johan Theorin
Jag minns att förre akademiledamoten Torsten Ehrenmark, för att övertygas av en kriminalroman, krävde en intrig präglad av något han kallade ”skomakarrealism” (ett ord som han lånade från Verner von Heidenstam), och allt sedan jag läste det har jag funderat över det här med deckare som inte är realistiska, med eller utan skomakare. Jag själv kräver ingen realism av någon och tycker om berättelser som glatt blandar brott med spökerier. Det har jag själv skrivit flera gånger.
De är inget nytt i litteraturen. Hamlets far gick ju igen och krävde att sonen skulle utreda hans dödsfall och straffa de skyldiga, och spöken har sedan dess vandrat i utkanten av hela deckarhistorien, även om de ofta avslöjats som bluffar som i romanen Baskervilles hund, thrillern Moln över Hellesta eller Stieg Trenters novell Spökjakt med hund.
Vissa författare använder spöken som en krydda i dramat, exempelvis Håkan Nesser när han lägger in en sägen om gengångaren som sägs hemsöka Sillingbo gård i Det kom ett brev från München, medan andra författare går mer rakt på sak. Ett tag i tonåren slukade jag varje ny Ed McBain-polisroman med en djup kärlek till deras tuffa storstadsrealism, och blev både skakad och störd när ett livs levande (eller dött då) spöke plötsligt dyker upp i en av romanerna, Ghosts från 1980. I den romanen går polisen Steve Carella i ett kapitel in i ett mörkt och öde hus på landsbygden och möter vad som verkar vara en äkta vålnad som skrämmer slag på honom. Kanske är det för att Carella både före och efter det rör sig i en rationell romanvärld som mötet känns kusligt övertygande, i alla fall för mig.
Så kriminalromaner är inte alltid skomakarrealistiska, om nu någon trodde det. De innehåller vålnader av olika sort. Men om vi vänder på det, hur är det med kriminalitet i spökhistorier? Det förekommer, absolut, men inte alltid. För skojs skull och för att tipsa om några egna favoriter av litterära spökhistorier jag läst tänkte jag ta upp tio exempel för att se om de innehåller brott eller inte. Till skillnad från de tidigare nämnda verken är de berättelser där spökerier är centrala för handlingen, vilket betyder att rysliga historier som Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist (som handlar om skogsväsen) och Mats Strandbergs Hemmet (om demoner) tyvärr går bort.
Här är fem romaner som jag själv uppskattat för att de manar fram kusliga spökerier: The Turn of the Screw (Skruvens vridning) av Henry James, The Haunting of Hill House (Hemsökelsen på Hill House) av Shirley Jackson, The Shining (Varsel) av Stephen King, Ghost Story (Gengångare) av Peter Straub och The Woman in Black (Kvinnan i svart) av Susan Hill. Och här är fem noveller i samma stil: HP Lovecrafts In the Vault (I gravkoret), Nigel Kneales Minuke (Vråmin), Ray Bradburys The Crowd (Folksamlingen), Olle Hammarlunds Den hängde och ängeln (ur samlingen Fårets gröna öga) och Niklas Rådströms Karlssons grav (ur Berättat om natten). Allihop gav mig rysningar när jag läste dem, vilket jag tycker är stora kravet på en god spökhistoria. Alla innehåller de som sagt spöken också, men hur är det med brottsinnehåll?
Mer än hälften har det, enligt min bedömning. The Shining och Ghost Story har en bakgrund i gamla mord som inte sonats, medan The Woman in Black har en förhistoria om ett tvångsomhändertaget barn. In the Vault handlar om gravskändning, en kyrkogårdsvaktmästares brott mot griftefriden som förstås straffar sig å det gruvligaste. The Crowd är en berättelse om hur trafikbrott skapar en ökande grupp vålnader längs vägarna (Ray Bradbury hade tydligen tidigt en avsky för bilar), och svenska bidragen Den hängde och ängeln och Karlssons grav handlar båda om kvinnomord där mördaren aldrig fick sitt straff och fortsätter att hemsöka platsen där han härjade.
Men i några av spökhistorierna ovan finns faktiskt inte mycket till orsaker bakom spökerierna, i alla fall inte brott. Spökerierna i berättelser som The Turn of the Screw, The Haunting of Hill House och Minuke tycks pågå av sig själva, för att något okroppsligt ont har vaknat och vägrar försvinna. Torsten Ehrenmark kanske skulle haft extra svårt för onda historier utan något tydligt orsak-och-verkan-samband, men ibland saknar tyvärr ondskan även i verkligheten begripliga motiv för att ställa till elände.
