Av Sara Kärrholm
I den aktuella deckarutgivningen är det vanligare än någonsin att skriva i par. Enbart i årets utgivning (nuvarande och kommande, enligt förlagens förhandsinformation) finns inte mindre än 40 parskrivna deckare, något som torde vara unikt. Några exempel är Olséni-Hansen, Dag Öhrlund & Felix Åberg, Lena Sundström & Jens Mikkelsen, Johanna Nilsson & Maria Bauer. Flera par skriver också deckare tillsammans, såsom redan välkända Cilla och Rolf Börjlind, Alexander och Alexandra Ahndoril som skriver bakom varumärket Lars Kepler, men även mera nytillträdda författarpar som Anders och Anette de la Motte, Mons och Karolina Kallentoft och Jens och Hedda Lapidus (de sistnämnda skriver deckare för barn i Dillstaligan-serien). Ett tecken i tiden är också att flera väletablerade författarnamn – som just de la Motte, Kallentoft och Lapidus, men även Arne Dahl, norska författaren Jörn Lier Horst och Camilla Läckberg – har börjat starta deckarserier tillsammans med andra.
Historiskt sett har det också funnits deckarskrivande par, men betydligt mer sällan. Även om det också finns ett fåtal andra exempel är det mest välkända paret Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Deras dekalogi Roman om ett brott gjort det troligen största avtrycket på svenska och nordiska deckarutvecklingen sedan 1960-talet. Möjligen kan deras succé genom tiderna ha inspirerat dagens parskribenter men det förklarar inte varför denna inspiration i så fall tas upp just i dagens utgivning. Varför är det så många som väljer att skriva i par? Vilka är fördelarna?
En tydlig fördel för de etablerade författarna är att de kan utöka sina varumärken så att trogna läsare kan upptäcka nya sidor i deras författarskap. Kanske är det också befriande att få frångå sina inkörda spår? För dem som de kända författarna väljer att skriva tillsammans med finns även uppenbara fördelar, eftersom de inte behöver börja så att säga ”from scratch”, som debutanter på en marknad där det råder hård konkurrens om uppmärksamheten. Sannolikt går parskrivandet fortare för en del än att skriva en hel bok ensam, vilket gör insatsen lägre.
Flera av de författarpar som brukar tillfrågas om detta ämne i deckarsamtal på festivaler, i poddar och i Tv-soffor brukar också framhäva att det helt enkelt är roligare att skriva tillsammans med någon än ensam. Deckarförfattande, liksom författande generellt, är normalt ett relativt sett ensamt jobb där mycket tid ägnas i enskildhet tillsammans med ett framväxande manus. Denna tillvaro kan brytas av med sociala tillställningar som författaruppläsningar, skrivandekurser och litterära evenemang, men att skriva i par med någon man kommer bra överens med släpper in det sociala i själva skrivandeprocessen. För deckarförfattare som skriver tillsammans med sin partner kanske det gemensamma projektet tillför en ny dimension i förhållandet. Varför inte skriva deckare istället för att bingea deckarserier tillsammans, rusta upp sommarhuset eller gå en matlagningskurs?
Möjligen är parskrivandet också ett sätt att öka den kreativa potentialen i skrivandet? På en marknad som kännetecknas av överflöd är det, som nämnts, hård konkurrens och svårt att stå ut ur mängden. Två personer tänker förmodligen inte likadant och kan därmed bidra till att något nytt och spännande uppstår, som de inte hade kunnat skapa var för sig. En konsekvens som tycks mig skönjbar av utvecklingen är också att det sammanlagt blir fler utgivna deckare i deckarfloden än om de författare som redan är etablerade valt att fortsätta skriva enskilt. Samtidigt kan det vara både lättare och roligare för debuterande författare att göra sig ett namn som en del av ett parförfattarskap. Vi lär inte ha sett slutet på denna trend än på ett tag.
